Ligger i min säng, en hund på benen och en vid min högra sida, trivsam och lugnande musik kommer ur den lilla skitiga radion som inte alltid fungerar som den ska. Hundarna sover gått, tvätten ska snart hängas på tork i det stora vita tvättskåoet. Samtidigt pågår något inuti mitt inre som jag inte riktigt kan sätta ord på. Nerför mina kinder rullar små ordlösa tårar som inte vet varifrån dom är sprungna och det vet inte jag heller, mina tårar är mitt mysterium. Jag vet inte varför dom är här, jag tror mig känna igen mitt känsloliv som gott och likväl mitt sinnelag men endå så river tårarna upp fårar ända inifrån hjärtat mitt till sista droppen som faller från hakan. Det är inte ensamma tårar utan dom följs av flera. Sår där sår inte kan pysslas om med bandage och plåster utan på en plats där just det ända dom kan är att värka och plåga mig. Jag undrar hur det kommer sig, vad tårarna står för men på samma sätt som att tårarna är många så är svaren få...

Borde hämta tvätten, det tar emot, sängen är skön och orken är borta. Ljud ifrån innergården talar för att gå ner och hämta tvätten är en bra flykt från ljud som genomborrar mig likt grova spikar. Vill fly dom svåra ljuden men vill även fly min kropp och mina tankar. Een kropp som är full av sådant man önskar satt hos dom onda som gjort otäcka saker i sitt liv.
Har jag gjort det, har jag gjort så mycket ofog i mitt liv så jag förtjänar en frusen och nött, kantstött och riven själ???

Jag fick ett vackert halsband av en vän, det finaste tänkbara. Ett vackert silverhjärta med texten Var stolt över den du är på engelska och på en liten ring stod det hopp och så hängde där också ett glittrande smycke till på som mina ögon lätt fastnar på. Jag vill försöka ta till mig det, en svår sak, men det känns bra när det hänger där.

Oljuden har tystnat och den vackra musiken har ebbat ut. Det är dags att gå. Besöka källaren och sen ett strövtåg med hundarna innan kvällen i kyrkan börjar.

Jag tar med mina tårar på vägen, det är inte ett val utan något jag inte slipper undan....