Katt och råttalek, jag hänger inte med och jag uppskattar inte tilltaget. Jag trodde jag hade koll, har det för det mesta men dagar då humörbarometern pekar stadigt neråt då är detta jävla jagande igång igen. Jag talar om mitt förhållande till mat och ätande. Oftast har jag bollen på min planhalva och vet vart jag har mig själv i det hela men så fort det svänger neråt då är det som förgjort att få fason på ätandet och tankarna ska vi inte ens tala om.
Sänkt, slutkörd, off-mode och matproblem - kul! NOT! Det började i förmiddags när saker och ting gick på tok och inte som jag ville och då tvärdök humöret men matgasten slog sig ner vid megafonen och höjde glatt sin röst för att plåga mitt sinne mesta möjliga. Skit rent ut sagt!!! Det går bara inte att äta idag. När vi var på Enellys så tog det en hel evighet att välja mat, allt var fel. Fel pris, fel mängd, fel utförande, fel att jag skulle äta och inte Peter för det gör mig till en stor tjock äcklig gris som svullar. Det blev i alla fall till slut en barnportion, men hamburgaren smakade inte bra, pommesfrittesen var äckliga och jag hade dåligt samvete för att jag åt, riktigt jävla dåligt samvete, jag kände hur det brände innanför ögonlocken. Stress till på köpet, inget bra tillbehör kan jag säga. Vi handlade sen och köpte hem köttfärs som var meningen skulle tillagas. Dagen är nu mer eftermiddag och fortfarande är en barnhamburgare och några pommes det enda jag ätit idag och jag vet att det är fel, att jag borde verkligen göra mig något att äta men det går inte. I huvudet är ett konstant ordkrig: jag måste äta - jag får inte äta, feta äckel du förtjänar inte det - håll käften!!! Ska jag ta genvägen och trycka i mig en Fortimel tänker jag trots att näringsdryck inte är någon hit, måste äta men vill/kan inte. Ångest!! Känner mig ensam. Ensam hemma och ensam med dom förbannade tankarna. Jag vet att när jag tvingar mig att äta så blir det i slutänden inget bra, gjorde det innan jag skulle åka till Skillingaryd och det slutade med en uthälld soppa och två skedar av den ätna.
Jag gillar inte alls det här, det betyder att jag inte har kontroll och det måste jag ha annars faller allt. Kan inte äta vill inte äta. Borde äta bör äta men det går inte. Har öppnat kylskåpet flera gånger i färd att laga men vänt om igen, äcklad av synen och äcklad av tanken.
Det är alltid lite knök och bök med maten. Den ska ätas nylagad, matlåda är äckligt och ofräscht och detsamma som att äta sopor hur gott det än var när det lagades. I affären får sökande efter rätt vara inte ta för lång tid för då slutar jag leta och kasserarbden punkten på listan. Att äta med andra gör mig skämsig generad och ibland obekväm, känner mig äcklad av att äta i lag med andra och skäms för mig själv, att jag äter för mycket och är en tjockisäckel.
Det finns dagar då allt flyter på, det gör det oftast och generellt anser jag väll mig frisk och fri, men bara det att idag får alltihop mig att vilja storgråta. Vill inte ha skammen, den gör ont. Ont gör också en tom mage och en tom energidepå och ont gör känslan att inte kunna kontrollera sin situation.
Vill inte vara där jag är nu och jag önskar att jag slapp vara ensam. Tårarna bränner innanför nästan översvämmade ögon. Less på allt just nu, orkar inte vill inte. Energin sköt i höjden temporärt när ett glatt besked kom men den dök lika hastigt igen. Vet inte vad jag ska göra nu, vem kan man ringa, vem är rätt att prata med om detta?
Vem kan ro en lösdrivande båt i land. Havet är stort och mörkt, stora vågor rister den lilla båten. Månen speglar sig i det upprörda havet. Ska båten krossas i vågorna eller ska någon hitta den mitt i det nattsvarta havet. Lots? Finns det en fyr någonstans? Finns det land över huvudtaget eller är båten helt förlorad till sitt eget öde? Brädorna i för och akter gnisslar betänkligt, kommer hela konstruktionen att rämna innan räddningen kommer? Kommer det endast finnas spridda spillror som rest av båten när morgonen kommer....

Ligger här som en strandad vattenbuffel mitt i öknen. Förmiddagen har varit allt annat än till belåtenhet. Vaknade som en ras, stort ras i en rejäl hög, kändes som begraven under högen samtidigt. Peter trillade in som brukligt vid 10-rycket och vi åkte ut mot Marieberg för att få min mobil iordningställd vilket resulterade i en våldsamt grinig och irriterad Jenny eftersom den skulle fabriksåterställas och det föll på min lott men när knappen för detta hade gått upp i en blårandig rök och inte stod att finna så utbröt stor irritation och grinighet som följd. Jag svor och jag muckade samtidigt men inte blev det bättre för det. Dryga två timmar senare var telefonen brukbar igen.
Men under tiden han vi äta och handla och springa snabbt in på Lager157 i jakt på kepa åt mig, dock fann vi ingen. Mat intogs på Enellys. Eftersom jag är så slut i hela mig efter helgens eskapader så blev det ett mindre bryt gällande maten. Man kan inte äta själv, och ska man det så ska det vara minimalt och att det sitter någon bredvid som inte äter förvandlar mig till en fet äcklig fettogris som ska skämmas ögonen ur sig för att det intas föda för då är jag bland det äckligaste och dummaste som finns på jorden. Mat och äta ute innebär att jag skäms, skäms hårt och mycket eftersom jag tror att alla precis alla tittar på den där äckliga flohabban som petar i sig mer grejer som gör henne ännu fetare och äckligare. Det brukar inte vara så stora problem annars men jag antar att är man helt slut mentalt så kan man inte stå emot gaml demoner som attackerar.
Sen blev det iaf CityGross och handla lite snabbt. Jag fick tag i ett par termoleggings för 30 kronor och det gladde mig eftersom kallare tider kommer och mina är bra sunkiga nu
Hemfärd och nu däcka i sängen, det blir väll ett glas sumpvatten inom kort för det inhandlades.
Måste sluta för jag fick ett meddelande som gjorde mig rejält stressad så det måste kollas upp