Detta är en ren chansning om jag orkar skriva klart över huvudtaget men ger det en chans.
Har varit hos goa moster idag och pratat lite dåtid och en knepig relation som blev så knepig så den tog slut, ja inte moster och jag utan jag syftar på mor min. Sen hamnade jag i kyrkan och där dräller det av små bebisar.
Stod ikväll och snosade på lilla Olivia där hon låg i sin stolta farmors famn. Och där och då kom vi in på bebis eller inte bebis och det tänker jag ägna detta inlägg åt.

Bebis eller inte bebis det är frågan det. Numero ono är ju jag är 34 år och har inte tillstymmelse till karl i min omedelbara närhet, eller jo karlar finns det väll men ingen som jag delar husnyckel och frukostbord med. Den biten är så off och stängd så den känns ogörlig. Jag får allt lägga på ett par rejäla kol om jag ska hinna få någon innan jag fyller 40. För vem skaffar barn efter 40??? Då är ju jag 60 när barnet är 20 liksom. Kul för ungen om polarna frågar varför h*n har med sig mormor till vad det nu är. Och hur mycket orkar man hänga med i allt när man är bortåt 60 och mer? Agendan kan vara full som ett utedass på konsert och man kan hantera det när man är runt 45-isch, men vem orkar det när man är 65-isch? För med barn kommer göromål som tajtar till kalendern.
Men det är en annan sak, den stora saken är VÅGAR jag, finns det risk att jag blir som min mor? Nej säger dom flesta hon fungerar som avskräckande exempel. Men jag har ju endå hennes genuppsättning delvis, vad är det som säger att jag inte börjar puckla på min treåring eller mosar en bajsblöja i ansiktet på min lilla bebis för att avvänja blöjanvändandet. Lätt säger dom flesta, du gör inte så du är inte som din mamma. Men vågar jag chansa, vågar jag utmana ödet?? Jag älskar barn små som stora och värnar om deras rätt och säkerhet och vill hemskt gärna skämma bort och älska massor. Men det finns det jag inte klarar med barn, där finns chansen att mammaspöket kommer och sätter skräck i sunda tankebanor så när barnet ger upp ett illvrål och fortsätter så och jag kan inte trösta vad är det då som säger att jag fixar situationen utan att ta till näven eller kanske till och med flyr från det skrikande barnet. För att fly det är ju så jag klarat mig genom livet. Eller varför inte om barnet trotsar vilket prövar mina gränser oerhört så jag gör som mamma löste det genom att skicka in mig i en mörk garderob.
Ja min egen barndom skulle definitivt vara ett avskräckande exempel. Jag vet hur jag inte vill bli. Man slår inte in respekt och vett i ett barns huvud, man lär in det med en stabil hand och kärlek. Och med stabil hand menar jag inte den som ständigt med en rungande smäll slår in rädsla avsky och förtvivlan i sitt barn.
Rent instinktivt känner jag på första reaktionen att jag skulle älska barnet till oändligheten, jag skulle skydda det med mitt liv och försöka finnas där och lära och fostra med kärlek och det skulle vara det enda som betydde något. Jag skulle ge mitt liv till detta barn. Så tänker en del av mig, den sunda delen. Den som har hopp och tro om framtiden.
Men så påminner pessimisten i mig om att jo du vet vad du tycker om karlar, vad karlar i alla tider utsatt dig för, vågar du verkligen lita på en sån???? Och för att inte tala om själva tillkomsten, jag är ju vettskrämd för en karl utan kläder som kommer närmare mig än 10 meter. Tjena, lätt att producera barn på dom premisserna :/ Det lär ta år av terapi innan fobin släpper, och som sagt - 40, äggen börjar väll närma sig utgånget datum då va, eller....
Sen ska man om man nu lyckats tillverka sig en unge, då ska man ägna sig åt djup toalettdykning under nio månaders tid om man har otur. Allt annat skit man drabbas av ska vi inte ens tala om. Sen ska ju ungen ut också, mindre trevlig övning om man frågar de flesta fertila kvinnor med den erfarenheten.
Nej att skriva allt detta har återigen avskräckt mig, har inga höga förhoppningar.
Fast å andra sidan så kan det vara ett ypperligt tillfälle att motbevisa mina farhågor ang min mamma och bli den bästa mamman någonsin. Och dessutom ge min far ett barnbarn och mamma vetskapen om vad hon går miste om.
Jag vill ta rygg på mina nojor och inrutade tänk om att jag är misslyckad, och detta kan jag definitivt inte, vända på alltihopa och göra det bättre än någon någonsin kunnat tro - och allra minst jag!

Jag var ju då på jourvårdcentralen som jag tidigare nämnt. Nästan en halvtimme efter utsatt tid kommer det en farbror doktor och hämtar mig. Eller farbror förresten, en stilig Legolaskopia fick jag lite smånöjt svansa efter. Väl inne i rummet fick jag beskriva dom symtom jag har och så kollade han på provsvaren. Han sa inledningsvis att det låter som en klassisk UVI dvs urinvägsinfektion och provsvaren underströk den diagnosen. Han sa att det hade inte slagit över på bakterier men den var inte tillräckligt gammal för att få en helt korrekt avläsning på det, tre timmar var tydligen inte nog. Jag frågade vad stickan visade och det var 70 på vita i urinen. Jag bad honom förtydliga lite och då sa han 15 är bra men jag hade ju då 70 vilket är en bra bit därifrån men å andra sidan så kan man ha så mycket som 500 så mina 70 kanske är rätt okej endå.. Så imorgon börjar jag med en penicillinkur.
Han var himla rar den där Legolasdoktorn........

Eftersom jag har moster inom krypavstånd från jouren och abstinensen efter moster har sugit i mig länge så blev det ett besök där. Så härlig känsla att komma till moster. Själv är hon go som få och helt underbart härlig, dessutom är hon grymt klok och sitter inne med mycket vishet och sakkunighet. Och så är hon helt ljuvlig och rejält snäll också. Och min lillkusin är minsann inte så liten längre! Det var en lång gänglig vacker och charmerande ung dam som mötte mig med en stor härlig kram. Hon farcinerar mig oerhört, nyss, precis aldeles nyss typ i förrgår var hon en liten tösabit och nu möter jag en vacker och stilfull stor tjej. Och herrejösses vad den flickan är vacker!! Om några år kommer köerna med friare ringla långa där utanför. En mjuk lugn och behaglig tös som dagen till ära skulle kicka boll. Gammkusinen försökte stila sig med fotbollskunskaper men det sket sig rejält och jag fick krypa till korset och erkänna att jag vet lika lite om fotboll som en karl vet om ögonskugga och kupstorlek :)
Damerna avgick mot rummet för lite fnitter och taktiksnack (tror jag) och moster och jag slog oss ner i soffan. Moster är genuint snäll och omtänksam och hon bryr sig och jag slås av olikheten mellan henne och hennes syster tillika min mor. Min mor är inte direkt den som spontant ger en en kram eller sitter och snackar livets djupa. Dom är som från olika universum och när jag umgåtts med moster en stund står jag återigen inför tanken och den stora frågan - kan dessa två så oerhört olika kvinnor verkligen vara systrar????
Det blev sedermera god mat och ytterligare härligt samspråk innan det blev gemensam avfärd för oss båda. Moster gjorde mig sällskap hela vägen till kyrkan för att sen fortsätta sin färd mot Julias fotbollsmatch. Jag är rädd om dom, tycker mycket om dom alla tre och är tacksam för den tid dom delar med mig ?

Jag har en känsla av och tror att det blir en kanonbra vecka, jag är full av tillförsikt och vet att det kommer bli en av de bästa. Ja förresten kan det bli annat, det står ju möblera om på schemat :D

En eftermiddag inom landstingets försorg blev det idag. Att jag inte vet hur den slutar oroar mig, få ett lugnande besked här på Nygatan eller ett besök på stora otäcka USÖ. Jag tänkte att jag nog lugnt hinner blogga lite med tanke på hur långa väntetiderna brukar bli. Tiden jag fått var 15:00 och just nu är klockan 15:17 och jag misstänker att det blir en del väntande fortsättningsvis också.
Jag hoppas ändå kunna gå till KC ikväll. Men det beror ju på vad som händer här. Anledningen är en misstänkt urinvägsinformation. Skärselden har tagit över mitt kvinnliga område och varje outsourcing moment får mig i det närmaste att gråta, så även cykelturer. Hoppas det rer sig här. En del jobbiga människor här, skrikiga barn och gapiga ungar med stöddiga morsor.
Ja vad ska man säga, kan bara hoppas nu. 15:22, vart är läkaren????