Detta är en ren chansning om jag orkar skriva klart över huvudtaget men ger det en chans.
Har varit hos goa moster idag och pratat lite dåtid och en knepig relation som blev så knepig så den tog slut, ja inte moster och jag utan jag syftar på mor min. Sen hamnade jag i kyrkan och där dräller det av små bebisar.
Stod ikväll och snosade på lilla Olivia där hon låg i sin stolta farmors famn. Och där och då kom vi in på bebis eller inte bebis och det tänker jag ägna detta inlägg åt.

Bebis eller inte bebis det är frågan det. Numero ono är ju jag är 34 år och har inte tillstymmelse till karl i min omedelbara närhet, eller jo karlar finns det väll men ingen som jag delar husnyckel och frukostbord med. Den biten är så off och stängd så den känns ogörlig. Jag får allt lägga på ett par rejäla kol om jag ska hinna få någon innan jag fyller 40. För vem skaffar barn efter 40??? Då är ju jag 60 när barnet är 20 liksom. Kul för ungen om polarna frågar varför h*n har med sig mormor till vad det nu är. Och hur mycket orkar man hänga med i allt när man är bortåt 60 och mer? Agendan kan vara full som ett utedass på konsert och man kan hantera det när man är runt 45-isch, men vem orkar det när man är 65-isch? För med barn kommer göromål som tajtar till kalendern.
Men det är en annan sak, den stora saken är VÅGAR jag, finns det risk att jag blir som min mor? Nej säger dom flesta hon fungerar som avskräckande exempel. Men jag har ju endå hennes genuppsättning delvis, vad är det som säger att jag inte börjar puckla på min treåring eller mosar en bajsblöja i ansiktet på min lilla bebis för att avvänja blöjanvändandet. Lätt säger dom flesta, du gör inte så du är inte som din mamma. Men vågar jag chansa, vågar jag utmana ödet?? Jag älskar barn små som stora och värnar om deras rätt och säkerhet och vill hemskt gärna skämma bort och älska massor. Men det finns det jag inte klarar med barn, där finns chansen att mammaspöket kommer och sätter skräck i sunda tankebanor så när barnet ger upp ett illvrål och fortsätter så och jag kan inte trösta vad är det då som säger att jag fixar situationen utan att ta till näven eller kanske till och med flyr från det skrikande barnet. För att fly det är ju så jag klarat mig genom livet. Eller varför inte om barnet trotsar vilket prövar mina gränser oerhört så jag gör som mamma löste det genom att skicka in mig i en mörk garderob.
Ja min egen barndom skulle definitivt vara ett avskräckande exempel. Jag vet hur jag inte vill bli. Man slår inte in respekt och vett i ett barns huvud, man lär in det med en stabil hand och kärlek. Och med stabil hand menar jag inte den som ständigt med en rungande smäll slår in rädsla avsky och förtvivlan i sitt barn.
Rent instinktivt känner jag på första reaktionen att jag skulle älska barnet till oändligheten, jag skulle skydda det med mitt liv och försöka finnas där och lära och fostra med kärlek och det skulle vara det enda som betydde något. Jag skulle ge mitt liv till detta barn. Så tänker en del av mig, den sunda delen. Den som har hopp och tro om framtiden.
Men så påminner pessimisten i mig om att jo du vet vad du tycker om karlar, vad karlar i alla tider utsatt dig för, vågar du verkligen lita på en sån???? Och för att inte tala om själva tillkomsten, jag är ju vettskrämd för en karl utan kläder som kommer närmare mig än 10 meter. Tjena, lätt att producera barn på dom premisserna :/ Det lär ta år av terapi innan fobin släpper, och som sagt - 40, äggen börjar väll närma sig utgånget datum då va, eller....
Sen ska man om man nu lyckats tillverka sig en unge, då ska man ägna sig åt djup toalettdykning under nio månaders tid om man har otur. Allt annat skit man drabbas av ska vi inte ens tala om. Sen ska ju ungen ut också, mindre trevlig övning om man frågar de flesta fertila kvinnor med den erfarenheten.
Nej att skriva allt detta har återigen avskräckt mig, har inga höga förhoppningar.
Fast å andra sidan så kan det vara ett ypperligt tillfälle att motbevisa mina farhågor ang min mamma och bli den bästa mamman någonsin. Och dessutom ge min far ett barnbarn och mamma vetskapen om vad hon går miste om.
Jag vill ta rygg på mina nojor och inrutade tänk om att jag är misslyckad, och detta kan jag definitivt inte, vända på alltihopa och göra det bättre än någon någonsin kunnat tro - och allra minst jag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta får bli mitt sista inlägg på denna adress. Bloggplatsen levererar inte, strular en del så nu har jag packat min lilla bloggväska och flyttat till blogg.se. Så numera återfinns jag under www.fisloppansfunderingar.blogg.se ...

Jag har kroppsångest och detta inlägg är lite av en ventil. Det kom över mig och jag behövde skriva av mig. Tro mig det är ingen munter läsning, ett förslag från min sida - skit i att läsa. Tänkt en del och nojar för att mitt omfång likväl som våg...

Berg och dalbanefärd och djupa samtal om högre meningar i livet. Det sistnämnda gäller i detta fallet en liten fyrfoting och densamme har jag placerat på min mage och bröst för han satt och såg skamsen ut. Det redan nämnda djupa samtalet handlade om ...

En dag är till ända. Så fort jag slocknat så dröjer det inte länge så är en alldeles ny dag här, precis som igår och dagen innan det. Jag vet lite om den förutom vad som står i kalendern och inte ens där är det särskilt fullt. Det måste ju betyda att...

Jag läste en artikel på Aftonbladet om en terrorist i USA som dömts till döden. Och så började jag tänka, och så lite till, tankarna sprätter omkring som popcorn i en gryta. Dödsstraff har funnits länge i USA och tilldöms dom riktigt tunga kriminell...