Det finns inga hopplösa fall bara hopplösa uttalanden. Dåligt formulerade uttalanden/åsikter eller egna tankar från en person som står bredvid och vars tyckanden kan bli till stora ok att bära för "den hopplöse". För det finns verkligen inga hopplösa fall bara omständigheter som gör att man inte finner vägen ur hopplöshetens håla för att sikten är begränsad eller vägen skymd och anledningen till oframkomligheten kan vara just ett sådant uttalande från någon som inte tänkte längre, som inte förstod att dom orden blir en så tung börda för personen så att den knappt kan stå upprätt.

Jag var ett hopplöst fall en gång, länge för att vara ärlig. Jag skulle förbli inom vårdens ramar och väggar. Jag skulle bo på instutition och för alltid vara någon som måste tas om hand, till och med jag själv hade förlikat mig med tanken och slagit mig till ro i den stora snurrstolen som vård och kommun är. Det var liksom min väg, jag skulle vårdas och hjälpas, jag skulle fördriva mina dagar på nån muppstuga som varken för mig framåt eller som får mig att växa. Gör det åt mig.....hjälp mig......kan du för jag kan inte........
Jag hade liksom slagit mig till ro i det och fann ingen anledning att slå mig ur det eller att ens ifrågasätta.
Eller jo, en liten gnutta av mitt jag har alltid velat, önskat och drömt...... Och DET blev vägen ut.

Första anhalten var ju eget boende där JAG och ingen annan står på kontraktet och där JAG har ensamrätt på nycklarna till min boning. Efter lite knaggel fram och tillbaka så blev så fallet. Jag har en egen lya som bara är min där jag och ingen annan bestämmer för vem dörren öppnas. Fjäder i hatten och lite styrka och kurage insatt på kontot, det ganska så tomma kontot för övrigt.
Skaffa utbildning och försöka nå ett mål. Javisst, det tog 6 år istället för ett och ett halvt men jag klarade det, trots vad en del tyckte och trodde. Dom som sa det där klarar inte du dom kunde jag med stolthet trycka mitt glänsande fina betygsdokument samt skylten UNDERSKÖTERSKA upp i ansiktet på. Ytterligare insättning på kontot - kaching! Visst lite sjukdom kom emellan som gjorde att vägen till målet för utbildningen blev längre men det gjorde inte utförandet sämre utan MVG VG rätt över och ett stipendium talar för att det var väl spenderade år. Jag har en yrkestitel, rätten att utföra ett arbete - big kaching på kontot.

Jag var storvuxen en period, vågen letade sig upp emot 100 och över och kommentarerna från obetänksamma människor gjorde uttag från kontot. Men en sisådär 70 kg senare efter två kraftiga nedgångar så väger jag samma som jag gått ner sammanlagt och det är stort för en företetts stor person och knäpp på näsan för viktmobbare. Återigen inkassering på kontot. Ett konto som återigen börjat hämta sig från tjockpåhopp. Nöjd och stolt!

Och så har vi föreläsandet, vore det pengar jag hade på mitt konto som jag pratar om så skulle all respons jag får på föreläsningarna som sätts in på kontot göra mig till miljonär. Det är fantastiskt vad att bara bjuda med ett rum fullt med människor på min livsresa kan få dom att utbrista sån tacksamhet över att få åka med och få veta allting från värsta skit till toppen på mount Everest typ om ni förstår vad jag menar. Jag har lärt mig att min dynga i ryggsäcken är till stor nytta i andras liv, och det vill jag lova håller dom inte inne med. KACHING på kontot - jag börjar närma mig Bill Gates i kontosize.

Det konto jag pratar om är livskontot, jagkontot, självförtroendekontot, måbrakontot.
Alla negativa händelser och ord vi råkar ut för gör uttag från kontot - olovandes. Det minskar vår styrka och vårt självförtroende och vår förmåga att försvara oss själva och skydda oss. Ju mindre vi har på kontot ju svagare och sårbarare blir vi, tillräckligt lite på kontot så ja, då blir vi hopplösa fall.
Men vet då det att hopplös är bara ett ord och ett epitet som någon satt på oss. Men i varje människa finns en inneboende vilja. En vilja som får oss att kämpa för vår sak, men det gäller bara att hitta den, att gräva fram den under all skit som samlats ovanpå den som hindrar oss att hitta den. För vill man så kan man det är min fasta övertygelse. Och i varje människa går den tanken att väcka, är du inne i en tuff period i ditt liv så kanske skiten skymmer viljan men vet det att den finns ändå alltid där bara du är beredd att finna den.
Vill jag bestiga Kebnekajse så visst vill man så kan man, det kanske ser övermäktigt ut men det är inte hopplöst för vill man så kan man.
En vacker dag kanske jag står där på toppen och inser att shit jag klarade det verkligen, det var inte hopplöst alls utan jag kunde verkligen.

Det är det jag vill säga slutligen med hopplösa fall, det finns inga hopplösa fall det gäller bara att inse att hopplös istället betyder svårframkomlig väg men med karta och kompass kan du hitta vägen igenom.

Jag står idag på stadig mark, jag är stolt, jag är stark och jag vet vad jag vill med mitt liv OCH jag står på plus på kontot :) Jag trodde för några år sen att denna dag den finns inte, aldrig att jag lever en dag över 30. Men idag är jag 34 och hopplös är ett ord som inte finns i min ordbok längre.

Så det finns definitivt inga hopplösa fall och ingenting är omöjligt bara olika svårt.