Hits for kids går ut hårt från bilens högtalare och ivriga röster kompar från både bak och framsäte. Bakifrån hörs ivriga små yl titt och tätt då ballonger medtogs från McD. I framsätet brölas det för fullt i nostalgi till gamla välkända dängor i nytt käckt fodral. Trivselfaktorn är hög och resan är än så länge lång. Däremot är nog inte inbromsningssträckan för den yngre generationen i baksätet särskilt lång utan dom knoppar nog in hyfsat snart. Nu sjungs det Jenny let me love you ur högtalarna och jag ler nöjt för mig själv.
Oj nu kommer medsjungningen igång igen då Barbiegirl dånar ur högtalarna. Frejdig sång kompas av rop på mamma från baksätet varannan minut och barbiegirl får pausas.
Förväntningarna är höga för både stora och små och frågor om lajvet och allt omkring kommer med jämna mellanrum.
Vi är fyra (+bebis i magen) mätta och nöjda resenärer på resande fot denna torsdagskväll och imorgon väntar äventyren.
Ps. Jag ogillar starkt gps-mojänger :P

Detta inlägg är en uppgörelse med mig själv, en monolog för att försöka reda ut förvecklingar med mig och mitt förhållande till mat och dess blotta existens och vad den ska ha med mig att göra, vad den har för plats i mitt liv och hur jag ska förstå mig på den. För ärligt talat ibland förstår jag inget alls.

Jag känner hur ångesten smyger runt tassandes och gör anspråk på mitt själsliv när jag närmar mig områden där den normalt huserar och har gett sig själv fritt spelrum. Det är svårt, det är invecklat, det är stört och ibland out of my league. Ångesten kryper närmare. När det handlar om mitt förhållande till matintag så är det en svår balansgång. Svår i det fallet att faller jag av så faller jag i träsket, ner i ångesten, problemens linda och kriget mellan mig och maten och vågen. Svårt också för att balansgången hänger inte bara på mitt eget varande utan andra människors inverkan och då menar jag ovisa kommentarer, kommentarer om min kroppsform, ätande eller huruvida jag verkligen har problem som jag säger, eller rätt och slätt dom som har en kroppsform som talar sitt tydliga språk att där har det inte gått in något på väldigt länge och revbenen och övrigt ser ut som en harpa.
Kommentarer som att jag är stor omfångsmässigt eller bara en sån sak som att nån säger du borde ha en större storlek, den är för liten för dig triggar mig. Att påpeka matintag/mängd triggar. Eller uttalanden som du har väll inga sådana problem triggar järnet. Att ha stress eller oro triggar.
Det finns en trigger lite här och där helt enkelt, oftast kan jag veja för dom men ibland faller jag över dom så att säga.

Upprinnelsen var på högstadietiden och då jag i den vevan var en del på bup. Plötsligt befann jag mig i en värld där det fanns gott om harpskelletsflickor och jag såg hur dom betedde sig och sjukt nog började jag avundas dom. Jag tyckte dom var fina, duktiga som kunde stå emot mat och dessutom luras så dom inte behövde äta, dom var duktiga som lyckats gå ner så mycket. Jag såg ju förstås inte den enorma plågan som det innebär att leva så utan jag såg kroppsformen och till viss del även uppbackningen dom hade. Tänkte även på alla gånger jag fått höra av mamma att jag var tjock och allt vad hon nu sa. Matgasten har alltid sen dess varit en följeslagare. Senare i mitt vuxenliv så hade det blivit motsatt verkan och jag vägde som mest 112 kg. På en rätt kort tid så gick jag ner till 75 kg och det var väll inte det mest korrekta sättet att tappa vikt på eftersom matgasten och min strulande sköldskörtel gjorde att kilona försvann snabbt. Sedan hamnade jag återigen på den högre viktkurvan och vägde 98 kg. Nu hade matgasten sällskap av en horribel rentav förlamande smärta i kroppen som jag gick med i över ett års tid, jag varken sov eller åt och livet var ett rent helvete. Som lägst var jag nere på runt 60 kg till min 170 cm långa kropp. Korten från den perioden är inte alltför vackra, jättehuvud ser det ut som på en liten kropp där stövelskaften fladdrar.
Smärtan fick man bukt med, jag blev inskriven på ätstörningsenheten på Eriksbergsgården.
Dom journalanteckningar därifrån som jag tagit del av vittnar om en sjuk tjej med ett sjukt beteende. Inledningsvis satte man diagnosen UNS typ 1, lindrig anorexia typ, orkar inte förklara bättre. Sedermera när vi kommit längre så ändrade man till OÄ- otillräckligt ätande och det är väll där jag fortfarande kvarstår. Har haft en stadig vikt i nu 1 och ett halvt år på 70 kg och det verkar vara vad kroppen är nöjd med och också ungefär det jag gått ner båda gångerna sammanlagt.

Idag är matgasten någon som kommer och går utan att fråga men i perioder håller den en lägre profil tacknämligt nog. Men för att sedan som den gast den är kommer åter och hemsöker mig igen.
Efter alla år så borde jag ha nog med verktyg för att mota gastfan i grind men så bra förefaller det sig inte tyvärr..

Idag verkar matgasten vara på bra humör, bra nog att trakassera mig till den grad då det återigen är krig mellan gasten, maten, vågen och mig. Herre Gud skulle man jämföra det kriget så vore det som ett större inbördeskrig med flyganfall, granatattacker och listiga soldater som lurar i skydd av mörkret.
Plötsligt står jag där igen, har färdats ett gäng år tillbaka i tiden, och återigen hatar mitt jag och förvägrar mig föda. Den feta grisen jag är kan ta av fläsket som finns heter det. Att efter ett brutalt krigande inombords faktiskt göra sig mat till att sen sitta där med maten framför sig och höra hur gasten vrålar demoniskt inuti huvudet när maten skall ätas och så slutar det med att antingen får maten bada i diskmedel eller ta vägen ner i soptunnan efter två små skedar. Ofta är det regel att ta en liten talrik så maten ser mer ut fast man äter mindre. Allt som oftast är det ett mål mat om dagen oftast senare på eftermiddagen och kanske något litet under dagen men oftast ingenting mer än huvudmålet.
Att äta borta är lättare förutom det faktum att man är rädd att verka vara en gris som äter sig tjock om man tar för stor portion.

Detta är ångest att skriva men jag tvingar mig för det måste ur. Jag har mina skelett i garderoben i detta fall och det är tufft att bära den vetskapen för jag känner att jag ljuger för mig själv och andra. Fast endå så vet jag inte min ståndpunkt. Vill jag se ut som ett harpskellett verkligen? Många gånger är svaret ja. Men helst vill jag ändå kämpa för jag vill ha ett bra liv, jag vill inte vara orsaken till att mitt liv blir svårare för mig.. Fast kan jag sluta googla på anorektiker och sitta och stirra på bilder på dom och sen samtidigt titta ner på mitt eget "fläsk", kan jag det, det har ju blivit min drog på sätt och vis. Jag vet ju hur dom mår hur jävligt det är - vill jag ha det så, är jag beredd att bli sjuk igen??

Neeej för fan Jenny, tänk på ditt eget valspråk - vill man så kan man!!! Det är bara att hitta viljan!!! Viljan att ta kommandot över problemen och tankarna och beteendet! Till att börja med så ta bort den där anorektikern/proAna människan på Instagram och stå upp mot gasten. Sparka fanskapet gul och blå och omfamna dom tillfällen då du faktiskt tycker att du är fin. Det kommer fuldagar också men omfamna dom också. Ta över rodret och byt gps för den matgasten har installerat leder dig vilse.

Sätt kurs på segern och se till att kamma hem det stora priset - ATT BLI FRISK OCH FRI

Idag är ju då dagen då det ska faras ner till Skillingaryd och imorgon sker resan i tid och rum då jag och en hel massa andra förflyttar oss till 1800-talets vilda western i det samma som en stor tung klocka klämtar. I dagarna tre ska jag sen befinna mig i en fiktiv stad vid namn Slow River och vara den förlorade amish-flickan Medina som vill vara allt annat än amish och nu jobbar på saloonen, men problemen väntar runt hörnet då Medina lyckats hamna i trassel. Därvidlag så har hon sin rättrogne och handlingskraftiga syster Rut som håller ett vakande öga på sin dumdristiga syster och rycker ut om så nödgas.

Ja detta är lite av vad lajvet innehåller för min karaktär, en karaktär jag första gången gestaltade 2008 tror jag det var. Både jag och min karaktär har utvecklats en hel del på färden och det ska bli kul att åter igen få ikläda mig rollen som Medina.

Men lite nutid dårå. Vaknade med en rent horribel panik och stress inför resan. Jag vet inte vad jag ska packa, hur jag ska packa eller i vad jag ska packa, hur ska jag sova, vad ska jag ha på fötterna, hur förvarar jag medikament och dyl.... Ja listan på anledningar att bryta ihop för sakens skull var idel lång och brytet var just runt kröken. Men så kom det en Peter som brukligt på måndagar och torsdagar och han lyckades få till nån form av tillfällig sans. Sedan ringde Emma (Rut inlajv) och kunde på sitt underbara sätt få ner mig på jorden och tala den för henne klassiska och frigörande meningen: det löser sig, och vips så kändes det jomen för tusan nu kör vi, kan vi åka nu eller!! Emma är någon form av fenomen, under, mirakelspridare, hon kan få en hysterisk Jenny lugn som en filbunke med bara några få ord. Hon är min vän och har varit i många år, det märks för hon vet precis vart den rätta knappen som är precis rätt just då sitter även om den är väl dold.

Men till mitt stora förtret så kommer Emma och hennes trupp bestående av henne, dom två små barnen Benjamin 5 år, Natali 3 år samt hennes inneboende barn som beräknas anlända inom en dryg månad, inte förens klockan 17, så det blev ett gäng timmar att mörda.
Tvätta är en bra övning som jag nu uppehåller mig vid. Linser är hämtade på Synsam för att lämna dom alltför futuristiska brillorna till 2000-talet. Mat är något jag borde ägna mig åt också men där är det tvärstopp för tillfället. Att det ska vara så jefla svårt att få i sig mat, ibland blir det så och det är i det närmaste omöjligt att häva och det stör mig så. Härstammar säkerligen från tiden då maten, vågen och jag låg i krig och det är rester av en tid jag önskar jag slapp. För det mesta går det bra nu men det är just när jag är pressad och stressad eller väldigt nojig/orolig då sätter det fart och så blir det tvärstopp på matfronten. Ja ja, det rer sig väl antar jag, får väl ta en Fortimel om inte annat och jobba på att hitta lösningar. Jag får börja se det som en utmaning, jag måste hitta nyckeln/lösningen på problemet och vart finns den.......

Jag väntar också på posten för den har kuliga grejor med till mig :) Problemet är att posten här på Norr verkar vara den absolut slöaste i hela stan för posten kommer inte förens runt 15 - 16- tiden vilket retar gallfeber på mig. Idag kommer posten förhoppningsvis med mina visitkort som jag och Annika beställt åt mig och det ska bli så kul att få se dom.
Det är en gåva som jag fått av Annika för att jag klarade av min undersköterskeutbildning.

Nämen nu måste jag röra på mig lite här. Ta en strid med matidiotin i huvudet och styra upp något ätbart kanske...