Idag är ju då dagen då det ska faras ner till Skillingaryd och imorgon sker resan i tid och rum då jag och en hel massa andra förflyttar oss till 1800-talets vilda western i det samma som en stor tung klocka klämtar. I dagarna tre ska jag sen befinna mig i en fiktiv stad vid namn Slow River och vara den förlorade amish-flickan Medina som vill vara allt annat än amish och nu jobbar på saloonen, men problemen väntar runt hörnet då Medina lyckats hamna i trassel. Därvidlag så har hon sin rättrogne och handlingskraftiga syster Rut som håller ett vakande öga på sin dumdristiga syster och rycker ut om så nödgas.

Ja detta är lite av vad lajvet innehåller för min karaktär, en karaktär jag första gången gestaltade 2008 tror jag det var. Både jag och min karaktär har utvecklats en hel del på färden och det ska bli kul att åter igen få ikläda mig rollen som Medina.

Men lite nutid dårå. Vaknade med en rent horribel panik och stress inför resan. Jag vet inte vad jag ska packa, hur jag ska packa eller i vad jag ska packa, hur ska jag sova, vad ska jag ha på fötterna, hur förvarar jag medikament och dyl.... Ja listan på anledningar att bryta ihop för sakens skull var idel lång och brytet var just runt kröken. Men så kom det en Peter som brukligt på måndagar och torsdagar och han lyckades få till nån form av tillfällig sans. Sedan ringde Emma (Rut inlajv) och kunde på sitt underbara sätt få ner mig på jorden och tala den för henne klassiska och frigörande meningen: det löser sig, och vips så kändes det jomen för tusan nu kör vi, kan vi åka nu eller!! Emma är någon form av fenomen, under, mirakelspridare, hon kan få en hysterisk Jenny lugn som en filbunke med bara några få ord. Hon är min vän och har varit i många år, det märks för hon vet precis vart den rätta knappen som är precis rätt just då sitter även om den är väl dold.

Men till mitt stora förtret så kommer Emma och hennes trupp bestående av henne, dom två små barnen Benjamin 5 år, Natali 3 år samt hennes inneboende barn som beräknas anlända inom en dryg månad, inte förens klockan 17, så det blev ett gäng timmar att mörda.
Tvätta är en bra övning som jag nu uppehåller mig vid. Linser är hämtade på Synsam för att lämna dom alltför futuristiska brillorna till 2000-talet. Mat är något jag borde ägna mig åt också men där är det tvärstopp för tillfället. Att det ska vara så jefla svårt att få i sig mat, ibland blir det så och det är i det närmaste omöjligt att häva och det stör mig så. Härstammar säkerligen från tiden då maten, vågen och jag låg i krig och det är rester av en tid jag önskar jag slapp. För det mesta går det bra nu men det är just när jag är pressad och stressad eller väldigt nojig/orolig då sätter det fart och så blir det tvärstopp på matfronten. Ja ja, det rer sig väl antar jag, får väl ta en Fortimel om inte annat och jobba på att hitta lösningar. Jag får börja se det som en utmaning, jag måste hitta nyckeln/lösningen på problemet och vart finns den.......

Jag väntar också på posten för den har kuliga grejor med till mig :) Problemet är att posten här på Norr verkar vara den absolut slöaste i hela stan för posten kommer inte förens runt 15 - 16- tiden vilket retar gallfeber på mig. Idag kommer posten förhoppningsvis med mina visitkort som jag och Annika beställt åt mig och det ska bli så kul att få se dom.
Det är en gåva som jag fått av Annika för att jag klarade av min undersköterskeutbildning.

Nämen nu måste jag röra på mig lite här. Ta en strid med matidiotin i huvudet och styra upp något ätbart kanske...

Upp hyfsat tidigt för att ge mig iväg och ta Litiumkoncentrationen på kemlab. Andra dagen på raken då jag är hos mina goa damer på kemlab. Jag har två favoriter som jag kört in mig på och som kan mina kärl så det är alltid någon av dom som sticker mig. Lena och Ulrika är toppenbrudar och känner varenda ven från axeln till yttersta fingertoppen, och framförallt så vet dom precis hur dom ska hantera en stickrädd fjompa som jag.
Resultatet av gårdagens prov har ännu inte kommit, bara struma-provet och det var helt i sin ordning. Dagens litiumprov var kanske inte lika tillfredsställande. I juli låg jag på 0,6 och nu hade det gått ner till 0.4 Det är fortfarande okej men min normalnivå ligger på 0,5 - O,56. Funderar på om det är därför jag är ljudkänslig och med ett smärre svängande i humöret.
Men det är ju bara att se på denna dag. Upp, på skabbigt humör, allt var träligt. Sen några timmar senare så tjofaderittan va glad jag är. För att sedan dippa neråt igen och nu är livet helskabb och maten funkar inte och bluttan blä.
Man skulle ha en personlig uppiggare, nån som kommer med glada tillrop och rycker upp en ur träsket, kanske har lite käk med sig som i vissa fall får tvångsmata en med.. Det vore himla fint, vart anställer man såna??

För att prata om något roligare så kan vi prata om släkten :)
Igår kväll tillverkade jag sniglar i zernitlera åt Vilda, storebrors minsta. Härdade dom i ugnen innan jag gick och la mig och lackade dom nu på morgonen. Dom blev jättefina, hoppas Vilda tycker det med, jag skickade en bild till Morgans telefon så skulle hon få se dom men har dock inte fått nån respons ännu.
Morgans stora tjej Nikita har jag hittat en fin tröja till, hoppas hon tycker det med :) Saknar henne såå mycket, måste ta cykeln och åka upp dit och hälsa på nån dag.
Min störstebrors äldsta tös gör faster megastolt så det osar. Har fått sig ett jobb och ska flytta hemifrån, jag är så stolt. Det var ju aldeles nyss hon och hennes lillasyster var små små lintottar men huvudet fullt av bus och annat och som man bara älskade massor och kunde tomhänta efter. Då såg man dom oftare för då var besöken mer frekventa. Det är så himla synd att några mil emellan och en otrevlig plånbok ska hindra en från att träffa sin familj. För jag kan verkligen sakna att inte ha varit med under senare delen av deras uppväxt eftersom jag var med en hel del när dom var små...
Men jag önskar Sofie all lycka till med det nya livet och faster är jättestort <3

Ja släkten ja, undrar hur mamma har det. Det är ju ett tag sen vi bröt nu och jag är ju bekant med hur hon funkar så jag har farhågor om hur hon får ihop en massa dynga om mig och resten av släkten i sitt huvud, sånt som inte stämmer överens med verkligheten men gör det till sin verklighet och sen mår dåligt över det. För jag tror knappast hon bara kan slå det ur hågen utan det ältas nog rätt bra därborta. Jag är orolig för henne och jag saknar henne men vill för den sakens skull inte föra in henne i mitt liv igen absolut inte. Men visst saknar jag henne, till och med så det gör ont ibland, nojar på hur hon har det och vad hon gör detta brytet och allt runt ekring till. Ja jag får släppa det för annars äter det upp mig.

Imorgon avfärd mot Skillingaryd och Berghem. Det ska bli lajv i dagarna tre och allt det börjar på fredagen, men vi åker på torsdagen så vi slipper stressa. Det är jag Emma och Emmas två barn och en himla massa annat folk, en del känner jag igen från förra gången men en del eller rättare sagt många är nog nya bekantskaper. Det ska på det stora hela bli skitkul och spännande men å andra sidan är jag panikstressad för jag har inte info nog för hur jag ska packa och en hel del lösa trådar är det och det är en oerhörd stress. Sen är jag orolig för att jag inte ska hålla, kroppsligt och psykiskt. Jag har svårt för höga ljud, har min kameltörst och extremkissande, och så verkar min intrig lite stor och svår. Men det är inge prestigelajv så man behöver inte prestera till 110 % hoppas jag i alla fall.
Men jag hoppas det rer sig OCH att somligas bebis inte får för sig att vilja bli född på ett lajv mitt ute i skogen. Men jag litar på Emma, hon har nog koll...

Nu ska jag ta fram min bräda med pinnar och snören på och göra klart mitt armband innan sällskapet som skulle komma hit och få sig några blomskott kommer.

Men det är ju så ju, dricker som sju kameler. Drämmer i mig en halvliter vatten vid uppstigandet. Går på toa, tar sen den kvarvarande litern citronvatten, fyller upp en flaska till och lägger i frysen på snabbkylning och går och gör resterande morgonsysslor. Flaskan hinner knappt bli sådär isigt god som jag vill ha det för då är jag på't igen. Så minst två flaskor går åt bara på morgonen förmiddagen.

Men förutom vätska finns ju såklart annat i mitt liv. Imorse var det en Peter här, as usual på måndagar. Det blev en tur till CityGross som vanligt på måndagar, eller ja dom flesta i alla fall. Men denna måndag låg fokus på att dom sålde stora flaskor med Ramlösa för beundransvärda fem riksdaler så konstigt vore det och den törstige och småsnåle kamelen vaknade i mig. Så det blev tre flaskor varav merparten är nu uppdrucken och utslussad. Blev en del annat bra också, han är bra den där Peter, en himla stabil karl som håller i alla lägen och har en varm och hjärtlig attityd med en rejäl gnutta humor och hans tokroliga skratt.
Sen skulle jag vara hemma till ett visst klockslag för ett byte skulle genomföras men personen dök aldrig upp utan en timme efter avtalad tid hörde hon av sig och sa oops det sket sig visst. Ja ja sånt händer.
Sen skulle ytterligare affär genomföras och denna gång en mycket lyckad sådan. Jag erhöll en fin stor kasse med underbara kläder. Jag var sååå nöjd :)
Fick också tag i vårdcentralen och medicinmottagning 1 så imorgon ska tyroideaprover och b-glukos tas på kemlab. Och för de oinvigda man ska kolla mitt blodsocker och hur min sköldskörtel mår ;)
Jag har även en tid på ögonmottagningen imorgon. Det blev så bra för jag har letat efter kallelsen i evigheter för att se när jag skulle vara där och idag får jag ett sms där det står att imorgon kl 12:30 har jag tid på ögon, tack landstinget för de geniala smspåminnelserna ni kör med.

Ja just det, har varit hos min goa Malin ikväll också. Hann även se till min bror och hans familj som idag var sjuka, ja utom lilltjejen som skuttade glatt omkring och delade med sig av sin syn på världen. Och det var så himla kul för hon fattade verkligen tycke för Malin. När vi gick in för att se hur dom hade det så sa Vilda hela tiden ta av dig jackan Malin.
Det var så roligt att träffa Malin igen, hon är så go. Dagen till ära hade jag förberett ett paket till fröken och tillhörande kort. Det föll väl ut med de örngott jag hittat åt henne, det var visst sämre bevänt med den varan, bristvara till och med. Underbara tjej, så fin, vill att hon ska må bäst och ha det prima ?

Återigen hemma så passade jag på att ta sista slatten på en obemannad tvättid och tvätta upp de kläder Malin efterskänkt från en leverans hon fått men inte önskat behålla och som jag uppmanades att skicka vidare till väl vald person.

Men nu kluckar det i öronen och skvalpar innanför pannbenet så all Ramlösa har tagit ut sin rätt. Innan jag får vågor i håret och vatten i knäna så ska jag fly till facilitetsinrättningen och därefter krypa ner mellan mina lakan för att dra några timmerstockar eller så.

God natt

Ja och med låg profil så syftar jag på humöret. Kunde man mäta humöret i temperatur så sjönk just sommarvärmen till betydligt kyligare temperatur, snarare kryp in under duntäcketkallt. Vad denna rutchkanefärd ner till fryspunkt beror på har jag ingen aning om. Är det månne någon som jiddrar med humörtermostaten, den ska få sig en omgång av min näve kan jag tala om. Sommarvärmehumör är att föredra och vadan denna dipp vet jag inte.
Jag var glad och tillfreds och joddlade glatt mig fram som vanligt. Men så började det med att jag kände mig hemskt ful, håret såg hemskt ut och fejset såg ut som hej kom och hjälp mig. Gick en kisserunda med doggarna och kommer in och befinner mig på botten. Suck, kanske en dusch hjälper tänkte jag och under överinseende av Milou och Lukas så försökte jag duscha bort det fula träliga humöret. Men ack vad jag bedrog mig, kommer ut som ett åskmoln, alltså inte beredd att riva av en ramsa och klappa på nån utan allting kändes tråkigt tungt och ledsamt.
Ligger och gosar prinsarna och skriver blogg, försöker komma på hur jag ska rycka upp mig, vad gör jag vem ringer jag??
Jag borde städa, kan ju börja med det, eller ska jag ringa en vän, använda en livlina låter bäst så får det bli och sen städa för nu är det tillställt här. Det håller på att födas en pedant i mig tror jag och det är bra, har väntat länge på det.
Jag fick just en hälsning av mindre angenämt slag från nån av mina fyrfota gäster - det stinker hundprutt här. Hmm, är det det som är kärlek tro...........
Nä fasiken sätt fart på dököttet nu kvinna och gör nåt!!
Over and inside out

Jag skrev denna för länge sen och hittade den igen häromdagen. Grammatiskt kanske helt åt skogen men andemeningen ska väll begripas hoppas jag. Mörk mörk mörk, men endå med en strimma hopp, det är inte helt kört ändå.


Fragile souls fall first
On the edge of sanity we all standing small
Small as that litle child screaming inside
No one can decide when to fall but fragile souls fall first
On the edge there is only you and your fears that decides where the jumpline is
Only you can say when, even if you cant speak
If your speachless the inner you will tell you what the mouth doesn´t
You only have to fall
Fragile souls fall first

Broken mind broken thoughts
The wings are all that counts
Even if my sorrows broke my back my wings will allways know the way
On one edge I fall but when the trust is to find to stand is all that´s on my mind
Living on the edge
Fragile souls fall first

My insanity has to fall before i can raise me up
My faith will allways find the way
The simple thing with hope that´s allways about to be found
I used to be a fallen angel with lack of joy
But fallen angels are about to rise
I found my storyline and its ment to be written
About to tell
That fragile souls fall first

A fragile soul is all there is
When sorrow is the closest companion
Darknes whit in is the fellow to a fragile soul
But even with a fragile soul there is a lighter dark
Dark like in a cave but treasures there is
Tresures that´s inside, glory in the eyes
It isn´t allways fragile souls that fall first
A fragile soul standing tall

Det finns inga hopplösa fall bara hopplösa uttalanden. Dåligt formulerade uttalanden/åsikter eller egna tankar från en person som står bredvid och vars tyckanden kan bli till stora ok att bära för "den hopplöse". För det finns verkligen inga hopplösa fall bara omständigheter som gör att man inte finner vägen ur hopplöshetens håla för att sikten är begränsad eller vägen skymd och anledningen till oframkomligheten kan vara just ett sådant uttalande från någon som inte tänkte längre, som inte förstod att dom orden blir en så tung börda för personen så att den knappt kan stå upprätt.

Jag var ett hopplöst fall en gång, länge för att vara ärlig. Jag skulle förbli inom vårdens ramar och väggar. Jag skulle bo på instutition och för alltid vara någon som måste tas om hand, till och med jag själv hade förlikat mig med tanken och slagit mig till ro i den stora snurrstolen som vård och kommun är. Det var liksom min väg, jag skulle vårdas och hjälpas, jag skulle fördriva mina dagar på nån muppstuga som varken för mig framåt eller som får mig att växa. Gör det åt mig.....hjälp mig......kan du för jag kan inte........
Jag hade liksom slagit mig till ro i det och fann ingen anledning att slå mig ur det eller att ens ifrågasätta.
Eller jo, en liten gnutta av mitt jag har alltid velat, önskat och drömt...... Och DET blev vägen ut.

Första anhalten var ju eget boende där JAG och ingen annan står på kontraktet och där JAG har ensamrätt på nycklarna till min boning. Efter lite knaggel fram och tillbaka så blev så fallet. Jag har en egen lya som bara är min där jag och ingen annan bestämmer för vem dörren öppnas. Fjäder i hatten och lite styrka och kurage insatt på kontot, det ganska så tomma kontot för övrigt.
Skaffa utbildning och försöka nå ett mål. Javisst, det tog 6 år istället för ett och ett halvt men jag klarade det, trots vad en del tyckte och trodde. Dom som sa det där klarar inte du dom kunde jag med stolthet trycka mitt glänsande fina betygsdokument samt skylten UNDERSKÖTERSKA upp i ansiktet på. Ytterligare insättning på kontot - kaching! Visst lite sjukdom kom emellan som gjorde att vägen till målet för utbildningen blev längre men det gjorde inte utförandet sämre utan MVG VG rätt över och ett stipendium talar för att det var väl spenderade år. Jag har en yrkestitel, rätten att utföra ett arbete - big kaching på kontot.

Jag var storvuxen en period, vågen letade sig upp emot 100 och över och kommentarerna från obetänksamma människor gjorde uttag från kontot. Men en sisådär 70 kg senare efter två kraftiga nedgångar så väger jag samma som jag gått ner sammanlagt och det är stort för en företetts stor person och knäpp på näsan för viktmobbare. Återigen inkassering på kontot. Ett konto som återigen börjat hämta sig från tjockpåhopp. Nöjd och stolt!

Och så har vi föreläsandet, vore det pengar jag hade på mitt konto som jag pratar om så skulle all respons jag får på föreläsningarna som sätts in på kontot göra mig till miljonär. Det är fantastiskt vad att bara bjuda med ett rum fullt med människor på min livsresa kan få dom att utbrista sån tacksamhet över att få åka med och få veta allting från värsta skit till toppen på mount Everest typ om ni förstår vad jag menar. Jag har lärt mig att min dynga i ryggsäcken är till stor nytta i andras liv, och det vill jag lova håller dom inte inne med. KACHING på kontot - jag börjar närma mig Bill Gates i kontosize.

Det konto jag pratar om är livskontot, jagkontot, självförtroendekontot, måbrakontot.
Alla negativa händelser och ord vi råkar ut för gör uttag från kontot - olovandes. Det minskar vår styrka och vårt självförtroende och vår förmåga att försvara oss själva och skydda oss. Ju mindre vi har på kontot ju svagare och sårbarare blir vi, tillräckligt lite på kontot så ja, då blir vi hopplösa fall.
Men vet då det att hopplös är bara ett ord och ett epitet som någon satt på oss. Men i varje människa finns en inneboende vilja. En vilja som får oss att kämpa för vår sak, men det gäller bara att hitta den, att gräva fram den under all skit som samlats ovanpå den som hindrar oss att hitta den. För vill man så kan man det är min fasta övertygelse. Och i varje människa går den tanken att väcka, är du inne i en tuff period i ditt liv så kanske skiten skymmer viljan men vet det att den finns ändå alltid där bara du är beredd att finna den.
Vill jag bestiga Kebnekajse så visst vill man så kan man, det kanske ser övermäktigt ut men det är inte hopplöst för vill man så kan man.
En vacker dag kanske jag står där på toppen och inser att shit jag klarade det verkligen, det var inte hopplöst alls utan jag kunde verkligen.

Det är det jag vill säga slutligen med hopplösa fall, det finns inga hopplösa fall det gäller bara att inse att hopplös istället betyder svårframkomlig väg men med karta och kompass kan du hitta vägen igenom.

Jag står idag på stadig mark, jag är stolt, jag är stark och jag vet vad jag vill med mitt liv OCH jag står på plus på kontot :) Jag trodde för några år sen att denna dag den finns inte, aldrig att jag lever en dag över 30. Men idag är jag 34 och hopplös är ett ord som inte finns i min ordbok längre.

Så det finns definitivt inga hopplösa fall och ingenting är omöjligt bara olika svårt.