Ena kvällen gråter jag så det gör ont och är ensammast i hela världen. Tankar som river sår och jag vrider mig i plågor.
Andra kvällen totalt motsatt. Jag vrider mig av skratt när en liten hund tokar sig och tar trevliga bilder under inflytande av en god stämning. Förkylningen som lagt sig i startgroparna bekommer mig inte för nu är det två fantastiska små väsen som har allt mitt fokus. Planerar för en god vän och mitt resturangbesök som känns härligt stort och det faktum att jag stolt står för notan.
Faktiskt samma vän som fick mig att gråta hejdlöst för ungefär ett dygn sen när jag pratade kort med henne i telefon och fick reda på att hon mådde uruselt på grund av migrän som hon drabbats av. Det gjorde så ont i mig att min bästa vän hade sådana plågor så mitt i mitt trasiga så blev jag ännu mer trasig för jag förnam hennes plågor.

Men saker och ting ändrar sig som tur är. Ikväll är gråten långt borta men glädjen desto närmre.
Dom älskade små vovvelutterna är här hos mig och stämningen är som sagt på topp, om än trött, dags att knoppa snart.
Måste först bara berätta vad Milou gjorde som fick mig att bryta ihop av skrattparoxysmer.
Jag låg i sängen och tänkte mig att ta ett rart kort på den lille gosnosen där han låg så jag fram med paddan. För att få honom att titta upp så ropade jag på honom och då sträcker han på sig och gäspar och följden blev en pikant doft ej alltför njutbar. Sen tror han att jag ropar på honom innebär att han ska få kärlek och omsorg så han krälar uppför min mage som såklart får mig att asgarva för det killar ju nåt hejdlöst. Så ligger han på min mage/bröstkorg och blir mer och mer uppspelt ju mer jag skrattar så han börjar kraffsa hej vilt på mina bröst och urringning varpå jag typ dör av skrattanfall. Milosevic glädje tar inte slut där utan när jag asgarvar så kör han in tungan i munnen på mig så allt goes totally insaine. Tillslut får jag värja mig från hans hångelförsök genom att värja mig med paddan. Han gör då en tämligen lustig sorti genom att häva sig av mig i någon form av gymnast/ballerinamove så ytterligare ett skrattbryt utbryter för den synen var nåt utöver det extra och den hade jag velat spara.

Tänk att en sådan liten varelse kan sprida så mycket glädje, jag vred mig i skrattbryt länge och långt efter att skrattsalvorna ebbat ut så fanns glädjen kvar.
Jag känner mig tacksam och välsignad. Även om jag vadar i skit imellanåt så finns det ändå stunder som är så glada och fulla av kärlek så skitvadartillfällena bleknar bredvid.

Nu ska vi tre sova och imorgon har jag mycket mer att berätta ;)

Jag var iväg till Eva på förmiddagen för lite löst prat om livet och dess tillbehör. Hon är härlig Eva, det är en stor trygghet och glädje att få ha henne. Vi babblade en stund även om jag var rätt off på grund av att pillret jag tog igår kväll för att härda ut fortfarande inte hunnit ur kroppen och knoppen. Svängde sen förbi ögonmottagningen för att få ut journalkopia från besöket förra veckan då man gjorde en skiaundersökning för att fastställa styrkan jag behöver på mina glas eller linser. I detta fallet var det för att ha med till Synsam så man kan jämföra styrkor eftersom jag vet att mina linser är helt åt skogen för svaga. Sen får dom gärna kolla över ögonen för det sätt linserna avlägsnades på var allt annat än rätt, det var på lajvet i mörkret med skitiga fingrar och en lång omständig procedur med en rätt våldsam taktik i brist på spegel.
Väl hemma från Eva så tog jag en ordentlig fajt med mina inre demoner och övervann dom så till slut blev det mat i alla fall, och gott blev det också :)
Jag ska inom straxt bege mig mot Usö igen för en träff med doktorn med den honungsindränkta rösten. Jag trodde hon dumförklarade mig först och talade som till ett litet barn men hon låter så jämt tydligen, hon har en översnäll röst, men nu har jag lärt mig hur hon fungerar så nu conectar vi bra.
Innan det upp till ögon och hämta journalen och efter det Synsam.
Framåt kvällen kommer mina guldgossar Milou och Lukas, det ska bli härligt som bara den, så glad för Gabriellas förslag.
Förmodligen så har jag en förkylning på ingång, Eva misstänkte det starkt och när hon la fram det så kan jag inte annat än hålla med. Vajert, men å andra sidan det kan man faktiskt stå ut med, det är inte dödligt om man säger så.
Nu på med tjocktröjan och så iväg igen :)

Katt och råttalek, jag hänger inte med och jag uppskattar inte tilltaget. Jag trodde jag hade koll, har det för det mesta men dagar då humörbarometern pekar stadigt neråt då är detta jävla jagande igång igen. Jag talar om mitt förhållande till mat och ätande. Oftast har jag bollen på min planhalva och vet vart jag har mig själv i det hela men så fort det svänger neråt då är det som förgjort att få fason på ätandet och tankarna ska vi inte ens tala om.
Sänkt, slutkörd, off-mode och matproblem - kul! NOT! Det började i förmiddags när saker och ting gick på tok och inte som jag ville och då tvärdök humöret men matgasten slog sig ner vid megafonen och höjde glatt sin röst för att plåga mitt sinne mesta möjliga. Skit rent ut sagt!!! Det går bara inte att äta idag. När vi var på Enellys så tog det en hel evighet att välja mat, allt var fel. Fel pris, fel mängd, fel utförande, fel att jag skulle äta och inte Peter för det gör mig till en stor tjock äcklig gris som svullar. Det blev i alla fall till slut en barnportion, men hamburgaren smakade inte bra, pommesfrittesen var äckliga och jag hade dåligt samvete för att jag åt, riktigt jävla dåligt samvete, jag kände hur det brände innanför ögonlocken. Stress till på köpet, inget bra tillbehör kan jag säga. Vi handlade sen och köpte hem köttfärs som var meningen skulle tillagas. Dagen är nu mer eftermiddag och fortfarande är en barnhamburgare och några pommes det enda jag ätit idag och jag vet att det är fel, att jag borde verkligen göra mig något att äta men det går inte. I huvudet är ett konstant ordkrig: jag måste äta - jag får inte äta, feta äckel du förtjänar inte det - håll käften!!! Ska jag ta genvägen och trycka i mig en Fortimel tänker jag trots att näringsdryck inte är någon hit, måste äta men vill/kan inte. Ångest!! Känner mig ensam. Ensam hemma och ensam med dom förbannade tankarna. Jag vet att när jag tvingar mig att äta så blir det i slutänden inget bra, gjorde det innan jag skulle åka till Skillingaryd och det slutade med en uthälld soppa och två skedar av den ätna.
Jag gillar inte alls det här, det betyder att jag inte har kontroll och det måste jag ha annars faller allt. Kan inte äta vill inte äta. Borde äta bör äta men det går inte. Har öppnat kylskåpet flera gånger i färd att laga men vänt om igen, äcklad av synen och äcklad av tanken.
Det är alltid lite knök och bök med maten. Den ska ätas nylagad, matlåda är äckligt och ofräscht och detsamma som att äta sopor hur gott det än var när det lagades. I affären får sökande efter rätt vara inte ta för lång tid för då slutar jag leta och kasserarbden punkten på listan. Att äta med andra gör mig skämsig generad och ibland obekväm, känner mig äcklad av att äta i lag med andra och skäms för mig själv, att jag äter för mycket och är en tjockisäckel.
Det finns dagar då allt flyter på, det gör det oftast och generellt anser jag väll mig frisk och fri, men bara det att idag får alltihop mig att vilja storgråta. Vill inte ha skammen, den gör ont. Ont gör också en tom mage och en tom energidepå och ont gör känslan att inte kunna kontrollera sin situation.
Vill inte vara där jag är nu och jag önskar att jag slapp vara ensam. Tårarna bränner innanför nästan översvämmade ögon. Less på allt just nu, orkar inte vill inte. Energin sköt i höjden temporärt när ett glatt besked kom men den dök lika hastigt igen. Vet inte vad jag ska göra nu, vem kan man ringa, vem är rätt att prata med om detta?
Vem kan ro en lösdrivande båt i land. Havet är stort och mörkt, stora vågor rister den lilla båten. Månen speglar sig i det upprörda havet. Ska båten krossas i vågorna eller ska någon hitta den mitt i det nattsvarta havet. Lots? Finns det en fyr någonstans? Finns det land över huvudtaget eller är båten helt förlorad till sitt eget öde? Brädorna i för och akter gnisslar betänkligt, kommer hela konstruktionen att rämna innan räddningen kommer? Kommer det endast finnas spridda spillror som rest av båten när morgonen kommer....

Ligger här som en strandad vattenbuffel mitt i öknen. Förmiddagen har varit allt annat än till belåtenhet. Vaknade som en ras, stort ras i en rejäl hög, kändes som begraven under högen samtidigt. Peter trillade in som brukligt vid 10-rycket och vi åkte ut mot Marieberg för att få min mobil iordningställd vilket resulterade i en våldsamt grinig och irriterad Jenny eftersom den skulle fabriksåterställas och det föll på min lott men när knappen för detta hade gått upp i en blårandig rök och inte stod att finna så utbröt stor irritation och grinighet som följd. Jag svor och jag muckade samtidigt men inte blev det bättre för det. Dryga två timmar senare var telefonen brukbar igen.
Men under tiden han vi äta och handla och springa snabbt in på Lager157 i jakt på kepa åt mig, dock fann vi ingen. Mat intogs på Enellys. Eftersom jag är så slut i hela mig efter helgens eskapader så blev det ett mindre bryt gällande maten. Man kan inte äta själv, och ska man det så ska det vara minimalt och att det sitter någon bredvid som inte äter förvandlar mig till en fet äcklig fettogris som ska skämmas ögonen ur sig för att det intas föda för då är jag bland det äckligaste och dummaste som finns på jorden. Mat och äta ute innebär att jag skäms, skäms hårt och mycket eftersom jag tror att alla precis alla tittar på den där äckliga flohabban som petar i sig mer grejer som gör henne ännu fetare och äckligare. Det brukar inte vara så stora problem annars men jag antar att är man helt slut mentalt så kan man inte stå emot gaml demoner som attackerar.
Sen blev det iaf CityGross och handla lite snabbt. Jag fick tag i ett par termoleggings för 30 kronor och det gladde mig eftersom kallare tider kommer och mina är bra sunkiga nu
Hemfärd och nu däcka i sängen, det blir väll ett glas sumpvatten inom kort för det inhandlades.
Måste sluta för jag fick ett meddelande som gjorde mig rejält stressad så det måste kollas upp

I helgen har ju Ipads, telefoner, mikrovågsugnar och stadens larm byts ut mot röststyrka istället för mottagningsstyrka, kladdig grötgryta med träslev istället för microvärmt käk och skogens sus som om natten kräver fäll på fäll till sitt bolster för att inte frysa som en lort. Mycket ny lärdom medföljde denna vistelse. Nya namnet på CocaCola är sumpvatten. Uttrycket "det luktar skit" innebär att någon inom kort får stirra in i en pistolsmynning. Rapar är indianspråk. Man kan tjäna pengar på att diska men man kan bli skjuten om man kommer med disk. Men nää inte så här års, inte i dagens tideräkning. Här kommer en kort resumé.

Slow River 1863, nådens år. Också skjutandets år för krutelden låg tung över Slow River ständigt även nattetid. Medina (jag) jobbade på inne på saloonen tillsammans med de andra saloonsarbetarna. Hon bodde även där, uppe på pigloftet. Dirty Dick drev saloonen tillsammans med sin syster Charlotte. Medinas medarbetare var en intressant blandning av människor. Där fanns en saloonsdam, eller en så att säga glad flicka om ni förstår vad jag menar. Där fanns en svenskemigrant som trots sitt späda, oförargliga och blyga yttre fick besök av suspekta manfolk, fick söka skydd för sin egen säkerhet inne i folkmyllret inne på saloonen så inte ogärningsmännen kom ifatt henne och såg till att begravningsbyrån fick kommersen att rulla. Hon var även på förhör och kom tillbaka och skakade så flätorna fladdrade på kraken. I arbetslaget fanns även en dagavlönare/revolverkvinna som gjorde sina sysslor med ett mystiskt leende på läpparna och en pillimarisk blick. Doc McEvans dotter Kate jobbade också med oss, en rar tös som hade god hand med diskborsten. Så hade även vår andra revolverkvinna, hon som även utnämnt sig och sin syster som också är redan nämnd saloonsdam, till förste diskare eftersom de påstod sig flinkast i ärendet.
Sen var det en mansgris som hakade på gänget och som gick under namnet Blondie och anledningen till utnämningen mansgris var för att hans syn på kvinnor var rent horribel så vi som arbetade där diskuterade flitigt hans varande och utsagor vilket vi önskade få plåga honom i af lite när ingen såg på.
En kväll stod jag i disken med Joyce, revolverkvinnan och vi diskade som om själva livet hängde på det och idel disk kom in som ett löpande band så till slut enades vi om att kommer någon mer och dyvlar på oss disk så sätter vi en kula i pannan på vederbörande. Fast sen kom vi på att vi kan ju inte skjuta våra medarbetare för då får vi ju bara mer jobb så planen omformulerades aningen till tillfredsställande utgång för oss båda.
Inledningsvis så är i stort sett hela byn samlad och mitt i alltihopa hörs ett hysteriskt kvinnoskrik och sen panikgråt och in i byn kommer Doc McEvans med sin dotter Jane i famnen till synes livlös och blodig och hans fru Rut och min syster ( Emma) i panik bredvid. Dom skyndar in i doktorns paviljong och startar operationen för att rädda Jane som varit tillfångatagen av indianerna och hela tiden hör man Rut skrika till Doc : du tar inte handen, du får inte såga av den, sy ihop den!!!! Jag tassar oroligt omkring utanför Docs tält för att få veta hur det gått för systerdottern, men till slut återser hon lilla Jane och får veta att hon både överlevt och fått behålla handen.
Men som sagt så låg krutröken tung över byn, jag funderade både en och två gånger om någon haft realisation på ammunition för oj vad puffrorna ljöd, jag vart änna lomhörd där ett tag. Men till slut falnar intresset då skott går av och rotationen bland folk blir inte lika stor som i början.
På saloonen äts det och dricks för glatta livet, jag servar så fort benen förmår liksom de andra flickorna. Imellanåt ville jag faktiskt likna saloonen vid middagstid vid en hönsgård där det springer runt ett gäng nackade hönor mitt i. Det var rörigt vill jag lova. Medina håller sig undan en skum typ vid namn Kalaskulan som är en riktigt läskig skurk som inte drar sig för något som Medina lånade en summa pengar av när hon levde livets glada dagar i Junk City. Och nu är hon i onåd hos honom, men som den goda syster hon är så rycker Rut ut för att rädda sin lillasyster. Tids nog efter allt pangande och allmänna otäckheter så inser Medina att detta är inget liv för henne så hon vill tillbaka till amish. Rut pratar då med prästen som kommer en dag när Medina står med disk upp till armbågarna och ber att få prata med henne. Prästen meddelar att min syster har bett om hjälp för Medina att ta sig hem så i sin hand har han en stor summa pengar som församlingen samlat in så att Medina skulle kunna ta diligensen hem igen. Medina vet knappt hur hon ska kunna tacka.
En dag kommer notarien och kräver av Dirty Dick att han ska skaffa friskhetsintyg på alla sina flickor och lämna in annars kunde han bli av med tillståndet att bedriva sin verksamhet. Så först får Annie gå till Doc för en besiktning och friskhetsintyg. Sen blir det min tur. Men Doc hade helt fattat fel för han utgick ifrån att alla saloonsflickorna var glada flickor så att säga så han sa skicka in nästa som jobbar med musen efter att jag förklarat att det gör jag icke. Jag gav intyget till Charlotte och nämnde missförståndet så när Doc undrade varför det inte kom någon mer flicka för undersökning så fick Dirty ta ett par ord med Doc.
Det var en pokerturnering i saloonen, det var en rättegång, det vart nästan indiananfall och falska sedlar var i omlopp. Andra dagen slog bordellen upp portarna i största hemlighet för att inte Dirty skulle lägga sig i. Indianer är bra om dom är dresserade men om dom gör ofog som att kidnappa och sådant då bör dom helst ses döda.

Nu har jag mest dragit min del eftersom jag är trött som en vildbuffel just nu och ärligt talat så jobbade jag mest så det blev inte mycket lajvande. Två gånger fick jag härdsmälta och fick gå avsides ett tag för att inte hela jag skulle braka ihop. Idag söndag kändes det som att jag vaknat med baksmällan efter 10 dagars vilt festande, fy för den lede säger jag bara. Jag märker att jag är inte så hållbar och pallar inte för mycket tryck för då pajar hela systemet ihop.
Just nu är jag buffeltrött men så ofantligt glad för att vara hemma i min säng och vara ren, för jisses vad skitig man blir på lajv. Jag varken duschade eller borstade tänderna på 4 dagar - storsnusk bigtime. Jag måste undanröja min onepiece som ligger i hallen och vrålstinker eld och brasa. Dock har den gjort mycket nytta eftersom den är i formen av amerikanska flaggan och den bytte jag om till när lajvet avblåsts och den lockade till många skratt och kommentarer, jag ska ta rollen som banér nästa år ;)
Men nu är jag slut, måste sova, oh Gud så underbart och göra det i rena lakan i en stor varm säng.
God natt

Ja det hinner inte bli så mycket skrivet innan denna 2000-talsgrunka gör sitt århundrade sällskap och lämnar mig kvar på 1800-talets Slow River.
Det pratas om att indianerna vill göra uppror och om en vaccinering mot en hiskeligt sjukdom inte gick helt enligt planerna och för att inte tala om det försvunna guldet. Jag är i ekonomiska trångmål efter att ha lånat av helt fel person. Min syster Rut gör vad hon kan för sin förtappade syster och någon form av byggnadsverk dyker upp på henne och hennes man Doc McEvans gård. Jag har tagit arbete på saloonen och barberaren har en hemlighet som jag hemskt gärna vill klämma honom på...
Som sagt skumt spel i Slow River...

Jag har riktigt bra kläder och har nu också fått tag i en westernhatt vilket är grädden på moset och jag är synnerligen nöjd. Vädret är väldigt angenämt och solen skiner från klarblå himmel. Imorse var vädret sisådär med tung fuktig luft och en gråkall atmosfär. Än har inte alla deltagare dykt upp men en hel del är här. Vi anlände i sena natten efter ett snurr med google maps men till slut så. Idag har största problemet varit att få fjutt på elden för matlagningen, jag tror vi höll på i ca 3 timmar.
Det känns lite pirrigt och läskigt med lajvande som jag inte gjort på 5 år och en massa nya människor och olika inslag i helgens spel.
Jag sover på pigvinden med de andra saloonsflickorna. Jag misstänker att det kommer frysas en hel del i natt då huset är isolerings och värmemässigt som ett vindskydd och om natten ligger graderna runt 10 grader.

Nu ska jag avgå för lite span i byn.....

Hits for kids går ut hårt från bilens högtalare och ivriga röster kompar från både bak och framsäte. Bakifrån hörs ivriga små yl titt och tätt då ballonger medtogs från McD. I framsätet brölas det för fullt i nostalgi till gamla välkända dängor i nytt käckt fodral. Trivselfaktorn är hög och resan är än så länge lång. Däremot är nog inte inbromsningssträckan för den yngre generationen i baksätet särskilt lång utan dom knoppar nog in hyfsat snart. Nu sjungs det Jenny let me love you ur högtalarna och jag ler nöjt för mig själv.
Oj nu kommer medsjungningen igång igen då Barbiegirl dånar ur högtalarna. Frejdig sång kompas av rop på mamma från baksätet varannan minut och barbiegirl får pausas.
Förväntningarna är höga för både stora och små och frågor om lajvet och allt omkring kommer med jämna mellanrum.
Vi är fyra (+bebis i magen) mätta och nöjda resenärer på resande fot denna torsdagskväll och imorgon väntar äventyren.
Ps. Jag ogillar starkt gps-mojänger :P

Detta inlägg är en uppgörelse med mig själv, en monolog för att försöka reda ut förvecklingar med mig och mitt förhållande till mat och dess blotta existens och vad den ska ha med mig att göra, vad den har för plats i mitt liv och hur jag ska förstå mig på den. För ärligt talat ibland förstår jag inget alls.

Jag känner hur ångesten smyger runt tassandes och gör anspråk på mitt själsliv när jag närmar mig områden där den normalt huserar och har gett sig själv fritt spelrum. Det är svårt, det är invecklat, det är stört och ibland out of my league. Ångesten kryper närmare. När det handlar om mitt förhållande till matintag så är det en svår balansgång. Svår i det fallet att faller jag av så faller jag i träsket, ner i ångesten, problemens linda och kriget mellan mig och maten och vågen. Svårt också för att balansgången hänger inte bara på mitt eget varande utan andra människors inverkan och då menar jag ovisa kommentarer, kommentarer om min kroppsform, ätande eller huruvida jag verkligen har problem som jag säger, eller rätt och slätt dom som har en kroppsform som talar sitt tydliga språk att där har det inte gått in något på väldigt länge och revbenen och övrigt ser ut som en harpa.
Kommentarer som att jag är stor omfångsmässigt eller bara en sån sak som att nån säger du borde ha en större storlek, den är för liten för dig triggar mig. Att påpeka matintag/mängd triggar. Eller uttalanden som du har väll inga sådana problem triggar järnet. Att ha stress eller oro triggar.
Det finns en trigger lite här och där helt enkelt, oftast kan jag veja för dom men ibland faller jag över dom så att säga.

Upprinnelsen var på högstadietiden och då jag i den vevan var en del på bup. Plötsligt befann jag mig i en värld där det fanns gott om harpskelletsflickor och jag såg hur dom betedde sig och sjukt nog började jag avundas dom. Jag tyckte dom var fina, duktiga som kunde stå emot mat och dessutom luras så dom inte behövde äta, dom var duktiga som lyckats gå ner så mycket. Jag såg ju förstås inte den enorma plågan som det innebär att leva så utan jag såg kroppsformen och till viss del även uppbackningen dom hade. Tänkte även på alla gånger jag fått höra av mamma att jag var tjock och allt vad hon nu sa. Matgasten har alltid sen dess varit en följeslagare. Senare i mitt vuxenliv så hade det blivit motsatt verkan och jag vägde som mest 112 kg. På en rätt kort tid så gick jag ner till 75 kg och det var väll inte det mest korrekta sättet att tappa vikt på eftersom matgasten och min strulande sköldskörtel gjorde att kilona försvann snabbt. Sedan hamnade jag återigen på den högre viktkurvan och vägde 98 kg. Nu hade matgasten sällskap av en horribel rentav förlamande smärta i kroppen som jag gick med i över ett års tid, jag varken sov eller åt och livet var ett rent helvete. Som lägst var jag nere på runt 60 kg till min 170 cm långa kropp. Korten från den perioden är inte alltför vackra, jättehuvud ser det ut som på en liten kropp där stövelskaften fladdrar.
Smärtan fick man bukt med, jag blev inskriven på ätstörningsenheten på Eriksbergsgården.
Dom journalanteckningar därifrån som jag tagit del av vittnar om en sjuk tjej med ett sjukt beteende. Inledningsvis satte man diagnosen UNS typ 1, lindrig anorexia typ, orkar inte förklara bättre. Sedermera när vi kommit längre så ändrade man till OÄ- otillräckligt ätande och det är väll där jag fortfarande kvarstår. Har haft en stadig vikt i nu 1 och ett halvt år på 70 kg och det verkar vara vad kroppen är nöjd med och också ungefär det jag gått ner båda gångerna sammanlagt.

Idag är matgasten någon som kommer och går utan att fråga men i perioder håller den en lägre profil tacknämligt nog. Men för att sedan som den gast den är kommer åter och hemsöker mig igen.
Efter alla år så borde jag ha nog med verktyg för att mota gastfan i grind men så bra förefaller det sig inte tyvärr..

Idag verkar matgasten vara på bra humör, bra nog att trakassera mig till den grad då det återigen är krig mellan gasten, maten, vågen och mig. Herre Gud skulle man jämföra det kriget så vore det som ett större inbördeskrig med flyganfall, granatattacker och listiga soldater som lurar i skydd av mörkret.
Plötsligt står jag där igen, har färdats ett gäng år tillbaka i tiden, och återigen hatar mitt jag och förvägrar mig föda. Den feta grisen jag är kan ta av fläsket som finns heter det. Att efter ett brutalt krigande inombords faktiskt göra sig mat till att sen sitta där med maten framför sig och höra hur gasten vrålar demoniskt inuti huvudet när maten skall ätas och så slutar det med att antingen får maten bada i diskmedel eller ta vägen ner i soptunnan efter två små skedar. Ofta är det regel att ta en liten talrik så maten ser mer ut fast man äter mindre. Allt som oftast är det ett mål mat om dagen oftast senare på eftermiddagen och kanske något litet under dagen men oftast ingenting mer än huvudmålet.
Att äta borta är lättare förutom det faktum att man är rädd att verka vara en gris som äter sig tjock om man tar för stor portion.

Detta är ångest att skriva men jag tvingar mig för det måste ur. Jag har mina skelett i garderoben i detta fall och det är tufft att bära den vetskapen för jag känner att jag ljuger för mig själv och andra. Fast endå så vet jag inte min ståndpunkt. Vill jag se ut som ett harpskellett verkligen? Många gånger är svaret ja. Men helst vill jag ändå kämpa för jag vill ha ett bra liv, jag vill inte vara orsaken till att mitt liv blir svårare för mig.. Fast kan jag sluta googla på anorektiker och sitta och stirra på bilder på dom och sen samtidigt titta ner på mitt eget "fläsk", kan jag det, det har ju blivit min drog på sätt och vis. Jag vet ju hur dom mår hur jävligt det är - vill jag ha det så, är jag beredd att bli sjuk igen??

Neeej för fan Jenny, tänk på ditt eget valspråk - vill man så kan man!!! Det är bara att hitta viljan!!! Viljan att ta kommandot över problemen och tankarna och beteendet! Till att börja med så ta bort den där anorektikern/proAna människan på Instagram och stå upp mot gasten. Sparka fanskapet gul och blå och omfamna dom tillfällen då du faktiskt tycker att du är fin. Det kommer fuldagar också men omfamna dom också. Ta över rodret och byt gps för den matgasten har installerat leder dig vilse.

Sätt kurs på segern och se till att kamma hem det stora priset - ATT BLI FRISK OCH FRI