Hur kan det vara möjligt att det finns så lite tid?? Såå lite tid så att den förr utsträckta handen blir till en knytnäve och dom stadiga bärande benen inte längre bär utan nu sparkar hårt mot mina. Hur kan det komma sig att dina ord sinat likt kon som inte kan nära sin kalv för att juvret är tomt. När gick du från vän till ovän, eller en sån vän som slår, metaforiskt alltså,och fortsätter slå när du ser att blodsutgjutelse inträffar. När gick jag från att vara din förtrolige till den du aldrig vill se. Varför fortsätta detta och bara keep on going trots att jag bett på mina bara knän så dom blöder?
Jag önskar jag hade svar, många svar men det har jag inte och just nu min vän så gör du förfärligt ont och jag bara önskar att du kunde lägga ner stridsyxan och förklara vart du fått den ifrån.....

Jag vågar stå rak
Säga nej
Inte varje smak
Passar mej
Se mig omkring
Jag fattar
Runt mig ingenting
Vägen tar mig dit rattar
Våga tro
Än en gång
Bygg en bro
Och sjung din sång
Var stark
Ska inte vika min blick
I himlen blå en patriark
Som en gång mitt hjärta fick
Jag går på sällsam stig
Numer alltid glad
Naturen reser sig
För den starke varje dag
Jag vågar stå rak
Mitt nej är ett hej
Skjortan min är framobak
Vilket bekommer mig ej
Stark och rak!

Idag har jag surfat på känslovågen rejält. Ena stunden på toppen av vågen och king of the world och i nästa stund så blir det en rejäl kallsup då verkligheten klappar till mig med brädan i huvudet så jag ser hela Vintergatan innanför mitt pannben.
Den härliga biten i det hela denna dag var att goaste Gunilla kom hit på lunch, eller ja sen lunch blev det för hon landade på min dörrmatta lite innan tredraget och maten intogs nog på trestrecket. Och jag min klaterpes trodde ju i min enfald att det går bra att vänta ända till tre med att intaga föda men det visade sig ganska kvickt att så var inte fallet, så det fick bli två äggmackor.
Huset bjöd idag på en somrig tomatochrödlökssoppa gjord på grädde och med vitlök i. Till det nybakat matbröd och färskost med örter och flingsalt som jag svängde ihop under gårdagen, och efterrätten vart jordgubbsuffemuffe. Mitt sällskap fick sig en kopp kaffe till efterrätten och var så nöjd så. Vi blev sittandes i soffan en god stund och bara pratade och hade det skönt.

När min fina vän avgick tänkte jag mig att jag skulle ta vid måleriet från igår som blev så lyckat men inspirationen ville inte riktigt infinna sig vilket jag är hyfsat säker på att det berodde på att den tidigare nämnda kallsupen gjorde sig påmind i form av en annan vän som inte riktigt greppat hur jag fungerar på mobilfronten trots fyra år drygt sammen och sket i att svara två dar i rad vilket satte igång stora jetmotorn i huvudet med negativa tankar och jobbiga nedåtspiraler om varför och allt möjligt så eftermiddagen blev ganska depp. Sen hittade jag en grej på Facebook som fick mig att asgarva så då när jag var glad för stunden så passade jag på att slå en signal till vederbörande och vi redde väl halvt om halvt ut saken även om hon stundom kanske inte visade sin bästa sida. Men det löste sig till slut, tror jag iaf, hon skulle trilla förbi här imorgon när jag kommer från Halsberg....

Ja Halsberg ja, imorn var det ju föreläsning igen, ska bli skitkul. Jag är så peppad och taggad och det SKA gå bra bara det måste det för det finns i get annat. Jag vill inte göra något halvdant utan det ska vara perfekt helt enkelt. Har förberett en del men kan inte bestämma mig för om jag ska ha papper eller inte, jag vet ju hur det blev för länge sen när jag använde papper - då sket det sig! Men jag ska ha morgondagen innan avfärd till att knyta ihop säcken så att säga.

Men nu är jag trött, har varit det hela dagen visserligen men nu får man ju kojsa så jag ska nog ta chansen.....

Ja kan man ha after work och after ski så borde man väll rimligen kunna ha after church, eller hur! Jo för så söndag det är så har jag varit i kyrkan på förmiddagen som brukligt. Jag delade bänkrad med två fantastiska vänner vid namn Rune och Annika som med deras närvaro jag kunde känna mig tillfreds, lugn och lycklig. Tänk att någon annans lycka liksom smittar det är häftigt tycker jag. Dessa två har funnit varandra på ett makalöst sätt och i sommar ska jag få äran att bevittna deras vigsel vilket nog är det största jag varit med om eftersom Annika är en av mina närmsta vänner. Annika har lotsat mig genom tårar liksom jag torkat hennes våta kinder. Hon ser rakt igenom mig och känner mig utan och innan, henne kan jag inte dölja något för ej heller vara så vred så jag tänker i vårdslösa ordalag inom mig, kan inte bli så arg så svordomar kommer i min mun eller huvud, det går inte och då har vi grälat en hel del på våra fyra år ihop. Fyra år kan tyckas för kort kanske för att ge vännen epitetet själsfrände men har man suttit med döden i ena handen och livet i den andra, visat blind ur mörker, fått ovillig att vilja, fått stum att tala och fått den vars liv runnit ut och där enda alternativ var döden men trots det välja till livet, ja då är det nog befogat.
Hon satt med mitt liv i sin hand bokstavligen och sånt är nog fog för att klassas som själsfrände enligt mig. Och nu har hon funnit sin livskamrat och glädjen för mig över det är mäktig. Hade den här mannen kommit in i hennes liv (mitt också) för låt säga två år sen så hade situationen varit betydligt värre för min del. Den enorma mängden svartsjuka och avundsjuka som alltid legat och pyrt under ytan på mig hade då med säkerhet slagit till med våldsam kraft och så även en avsky mot denne man som förmodades ta min vän ifrån mig. Men gudskelov så är vi inte där nu. Jag har inga som helst svårigheter att acceptera de båda tus relation och kärlek, inte på en enda fläck. Som du säkert redan förstått så är Annika av en speciell sort för mig, mer än en vän, en själsfrände som håller mitt hjärta varsamt i sin hand, någon som fångat mig när jag fallit och alltid funnits där bär jag har behövt, hon är alltid där för mig och jag älskar henne för den styrka hon varit för mig och allt hon gjort. Men om man har en nära vän som man bryr sig massvis om, att då se sin vän tyngd, svag, härjad, förtvivlad, nedbruten och uppgiven är det absolut värsta som finns, då finns det inget absolut inget man hellre skulle vilja än att kunna bara smeka bort plågorna....
Så då att ens tänka något annat än att lyckönska finns inte. För dom tyngda trötta plågade ögonen har bytts ut mot ett par som gnistrar av liv och kärlek. Bubblande pladder istället för trött konversation, varma upplyftande ord istället för ord som lämna mig ifred ett tag. En sprudlande källa och tillhörande nytt uttryck som är så fantastiskt för mig att se hos min vän som var något helt annat förut.
Så var lycklig min fina vän, ta och gift dig med mannen du älskar, bygg ert liv och omfamna världen tillsammans. Det finns så mycket förberett för er och den tuffa tid du gått igenom Annika för den skall du få en stor laddning med glädje och lycka retroaktivt var så säker.
När vi först möttes var jag som en fågelunge som ramlat ur boet. Du tog mig i din trygga famn och sakta men säkert värmde du mig, styrkte mig, skyddade mig men viktigast av allt - du lärde mig att flyga igen. Jag trodde du var min enda verklighet då men det var bara för att jag inte lärt mig flyga på egen hand. Men med din försorg så kan jag nu det igen och livet är oändligt fantastiskt av den anledningen.
Så min vän, jag är så oerhört glad för din skull och jag vet att han får den absolut bästa precis som du får i honom. ??

Nu får det nog bli en tekopp och kolla film i sängen och imorgon börjar en ny spännande vecka.

Det är en outsinlig kamp som pågår i min kropp och medvetande nu och sen ett tag tillbaka. Det stångas och nockas så kombattanterna är alldeles blodiga, och dessvärre verkar ingen visa minsta tendens att vilja lägga sig så striderna fortgår. Det är fullskaligt krig mellan mig och mitt vanliga jag och den dumma knäppa delen som dessvärre verkar ha överhanden. Jag ligger under en fet och burdus arm och kippar efter luft samtidigt som jag försöker framföra min åsikt, mitt eget tyckande, men svaret blir en rungande smäll som tystar mig. Som alltid numera, jag tycks inte ha mycket som är tillåtet att tillföra, allt är fult och förbjudet och jag tystas med en hård näve varje gång.
Det är därför jag i det stora har slutat försöka, slutat att försöka opponera mig och protestera mot det som jag egentligen vet är fel och smått vansinnigt. Istället fortsätter resan i det mer och mer skraltiga fordonet mot ett mål som tilltalar mig samtidigt som det skrämmer skiten ur mig - det finns nämligen inget mål, bara antaganden och ovisshet. Jag som är van vid att alltid vilja veta start och mål samt exakt rutt, nu har jag ingen som helst aning, paniken hanteras i det tysta, ingen får veta att jag är utom mig av skräck. Liksom det fiffel jag hålls med i anslutning till matsituationer och allt därekring. Ingen får veta, sscchyysh säg inget för då rubbas ju planen, ingen får förstöra ordningen för mig! Och det i första hand som förstör min ordning är det som ska ätas och det ska enligt reglerna undvikas noga.
Jag vet inte vart jag är på väg, har ingen aning om vart mina bödlar vill föra mig, vart detta slutar. Visst jag ber om hjälp men då om sådant som Alvedon till smärtande huvud och strumpor till nakna fötter. Jag borde vråla att det är något som är så fel hjälp mig, men det är att ge upp därför är det så fel, då kan någon sabba planen, röra till i min egen lilla värld där jag lever med min bödel och min störning och även om jag vill det så är jag programmerad till att det är jättefel. Jag är programmerad att nå min destination och inte backa för någon eller något, inte äventyra något eller avslöja minsta del av planen. Visst finns det drömmar om god kinamat och himmelsk sushi, eller en cheeseburgare kanske, men det får stanna vid just drömmar och inte bli mer än så för då är jag rökt, bödeln skulle banka mig sönder och samman och hämnden för det skulle vågen dela ut i form av siffror som även dom slår mig till marken.
Det är som att sitta i ett ekorrhjul med alla inpräntade sanningar och lögner. Problemet blir när jag ska till å springa för då har lögnerna blivit en snara och snurrat sig runt mina fötter och jag faller hårt, faller på mina egna vilsna lögner.

Jag drivs framåt av två saker, jakten på siffrorna och min nyfikenhet. Nyfikenheten i att vad händer sen, vad händer om jag fortsätter, hur blir det om två veckor tex på det intag jag har nu, vad händer med min kropp och hur långt kan jag gå, hur hårt kan kan jag pressa mig och hur stark är min vilja och vad kan jag uppnå med min järnvilja. Hittills har jag ju tjänat flera siffror på vågen och det är även det en sporre att fortsätta, då vet jag ju att det funkar.....

Välkommen till Bizzaro world! Här härskar dårarna och bödlarna och alla är slavar under siffror. Här går ingen vid sina sinnens fulla bruk fria, de duperas och slängs i hålor, de störda idealen råder som en nationalhymn. Alla lallar runt i samma spår och de flesta är tomögda och rör sig runt likt robotar utan egen vilja. Någon knäpper med stela fingrar och plötsligt upphör lallandet för en stund sedan skanderar massan : mat är förbjudet!!! Befria oss från maten!!! Siffrorna regerar!!

Jag sitter här tomögd och plitar ner mina simpla åsikter samtidigt som min inre människa får fett med stryk.
Jag har inte valt detta men människor vill ha det till det, och även vill dom tro att det är bara att lägga av och börja äta igen. Återigen det är ingen ljuv tillvaro utan den är fylld av krav måsten, tvång, hat avsky rädsla, vånda och stort kaos - jag har inte valt att ha det så här och att ta upp gaffeln är inte lika lätt som en piss i havet.

Det känns som att jag springer i gummiband. Hur jag än siktar så kommer jag inte komma dit jag kommer bara tappa all min kraft i desperationen att nå dit så det kommer sluta med att jag ligger i en flåsande hög och känna paniken över ett förlorande och skamsenheten rinner som tårar ur mina ögon.

Nu skriver jag nåt som förmodligen inte kommer landa på internet alls, skriver för min egen skull, för att förstå bättre det jag egentligen inte förstår....
Jag har alltid varit matglad. Jag har alltid varit den som tagit om. Jag har alltid tyckt om matlagning, att experimentera och laborera med smakerna.
Men det var då.....
Nu håller ett nytt kapitel i mitt liv på att skrivas,eller ja nygammalt kanske... Jag och maten är nu de bittraste fiender. Maten retas och lockas och jag drar mig längre och längre ifrån ett sunt förhållningssätt till något som är helt normalt egentligen, något som ingår i var mans vardag. Det började som ett litet groll mig och maten imellan till att nu ha blivit regelrätt krig. Eller rätt förresten, det finns inget som är rätt i detta - allt är helt jävla uppåt väggarna galet!! Jag hatar't!!!
Jag hatar det faktum att ett paket bacon skrämmer skiten ur mig. Jag hatar vad ett paket bacon gör med mig. Ett paket bacon ger mig grova våndor där det ligger i frysen, det måste väck till varje pris annars riskerar det att fläska på mig, ge mig hull bara av att det finns i min frys, det får i te finnas, det får inte göra mig fetare!!! All mat är nu förbjudet i min lägenhet, basta!!! Nää ingen pasta, inte ens det!!! Ångesten ikväll att koka pasta och steka bacon var som att förbereda en terroristattack kändes det som. Hemskt!!! Ångesten att färdigställa en maträtt för min egen räkning var som att veta att terroristattacken var ämnad för mig, det var jag som skulle sprängas i tusen bitar. Hotet hänger över mig, som en drypande seg loska på min aksel, äcklig som den och skräcken är ätter värre.
Där och då sattes ett förbud på spisen - där får inget lagas mer, inget skall från och med nu ätas i mitt kök. Vill inte ha ångesten vid matlagning, känslan av fel som är lika stor som hela Närke.
Skräcken hotet och ångesten tvingar mig till övningar, promenader och löprundor för att kompensera misstaget att jag åt hur lite det än var. Ja för hur mycket åt jag egentligen, fem spagettistrån och några bitar bacon innan resterande fick möta soptunnans mörker. Ingen mer mat får lagas!!!
Imorgon ska jag till Eriksbergsgården, det blir helt klart en promenad dit för att gottgöra det snedsteg jag gjorde ikväll när jag kom till korta och åt trots att jag lyckats undvika det ett tag nu, varit duktig. Svält är bra! Eller lite iaf. Och imorgon ska jag till sjuksköterskan på Eriksbergsgården också, fy fan, hoppas hon har tång när hon ska beröra mitt feta äckel. Onödigt, jag är fetare än dom flesta på ätstörningsenheten och så ska jag till sjuksköterskan! Men ja ja, har väll inget val.

Promenera mera, bränna fett, göra övningar, om jag bara orkade, har blivit så otroligt trött nu för tiden. Och helst vill jag vara hemma, vill inte gå bort till folk, vill vara ifred. När man kommer borttill andra så ska det konstigt nog ätas jämt och det är så himla svårt att förklara att jag vill inte ha så istället så stannar jag hemma. Lika som att folk pratar om hur jag ser ut det är svårt. Dom ger en bild som inte överensstämmer med min. Dom säger åh du är smal som en pinne, jag säger ni måste bredda dörrarna så den här kolossen kan passera. Jag ser fett fett fett och dom säger sig se ben, det går inte ihop. Visst har jag minskat några centimeter runt midjan men inte många direkt. Vågen visar mindre men inte mindre så jag blir nöjd. Men det ska det bli ändring på.....

Jag och min ätstörning går en rond och smockorna haglar. Men jag vet inte vem som vinner, förstår inte hur någon ska kunna vinna...

Jag hatar't !!!

Jag har upptäkt ett instrument på min kropp! Om jag lyfter på armen och bakåt ryggen så har jag ett dragspel, eller nej förresten, jag har två, ett på varje sida. Dom är där men går inte att spela på. En del människor griper tag i nåt av mina dragspel för att säga mig något, något jag borde förstå tycker dom. Ibland kan jag gripa tag i dom själv men av den anledningen att jag vill ha nåt att hålla i. Ibland far mina fingrar över dragspelet och för en kort kort stund går något upp för mig och då en kort stund fördunklas mitt inre och en lampa tänds på ett nedsläckt och väl igenbommat kontor. Men det går fort över, det där kontoret skall förbli igenbommat och nedsläckt och ingen får gå in där, ingen får pilla på dom grejer som finns där. Om någon mot all förmodan skulle ta sig för att ta sig in där och börja kolla igenom så skulle dom kanske hitta en gammal, hård, väldigt kompakt och fyrkantig låda och på den står det Förnekelse. Tittar man vidare i bråten så hittar man en liten petit och smått ful låda med texten Skam på. En annan låda av det mer otympliga slaget finner man under en hög med bråte och den är stor och bökig och på den lyder texten Självhat. Letandet går vidare och i en korg ligger några lite halvstora små förpackningar och om man tittar på etiketterna så står där Driv, Vilja och Ambition som är överstruket och istället står Ambivalens. Det sista fick läsas snabbt för intrånget har blivit upptäckt och inkräktarna blev snarast avhysta under haranger av hårda ord, förmaningar, hot och ilsket mutter om att klampa in på någons revir det ska man ge fullständigt fan i.

Alla har vi våra skrubbar och låsta rum, ett ställe där man önskar förbli ensam utan besök. Och ibland behöver man städa därinne, man behöver bli påmind om att innehållet håller på att äta upp väggarna och golvet så snart är det så stora hål så att den stora massan har fri sikt in. Och inte vill du väll att alla och verkligen alla kan se rätt in i din hemliga skit som du så väl gömmer undan.
Så se till att rikta uppmärksamhet på att städa istället för att inrikta på att låsa efter dig.

Jag har upptäkt ett instrument på min kropp! Om jag lyfter på armen och bakåt ryggen så har jag ett dragspel, eller nej förresten, jag har två, ett på varje sida. Dom är där men går inte att spela på. En del människor griper tag i nåt av mina dragspel för att säga mig något, något jag borde förstå tycker dom. Ibland kan jag gripa tag i dom själv men av den anledningen att jag vill ha nåt att hålla i. Ibland far mina fingrar över dragspelet och för en kort kort stund går något upp för mig och då en kort stund fördunklas mitt inre och en lampa tänds på ett nedsläckt och väl igenbommat kontor. Men det går fort över, det där kontoret skall förbli igenbommat och nedsläckt och ingen får gå in där, ingen får pilla på dom grejer som finns där. Om någon mot all förmodan skulle ta sig för att ta sig in där och börja kolla igenom så skulle dom kanske hitta en gammal, hård, väldigt kompakt och fyrkantig låda och på den står det Förnekelse. Tittar man vidare i bråten så hittar man en liten petit och smått ful låda med texten Skam på. En annan låda av det mer otympliga slaget finner man under en hög med bråte och den är stor och bökig och på den lyder texten Självhat. Letandet går vidare och i en korg ligger några lite halvstora små förpackningar och om man tittar på etiketterna så står där Driv, Vilja och Ambition som är överstruket och istället står Ambivalens. Det sista fick läsas snabbt för intrånget har blivit upptäckt och inkräktarna blev snarast avhysta under haranger av hårda ord, förmaningar, hot och ilsket mutter om att klampa in på någons revir det ska man ge fullständigt fan i.

Alla har vi våra skrubbar och låsta rum, ett ställe där man önskar förbli ensam utan besök. Och ibland behöver man städa därinne, man behöver bli påmind om att innehållet håller på att äta upp väggarna och golvet så snart är det så stora hål så att den stora massan har fri sikt in. Och inte vill du väll att alla och verkligen alla kan se rätt in i din hemliga skit som du så väl gömmer undan.
Så se till att rikta uppmärksamhet på att städa istället för att inrikta på att låsa efter dig.