Oops!! En titt på klockan efter kvällens session gav mig skrämselhicka - jag ska ju upp imorgon för bövelen!!! Och nu har jag väll trallat mig igenom sömnpillrens verkan så det blir väll till att addera ytterligare pillerdutt för att överhuvudtaget få knoppa nånting i natt. Och så opponerar sig strupen och önskar vätskepåfyllning, ja om inte annat så måste jag vällande sörpla lite kallt vatten som vanligt så jag får avnjuta den vanlig tuppluren på muggen senare inatt....

Jo en sak som fick mig att studdsa tilll i bingen var att jag fick en kommentar, en sån oerhörd fin respons på att min blogg faktiskt läses och även uppskattas, det glade mig oerhört faktiskt. Det känns liksom som ett erkännande, det är fint. Så du okända du gjorde min kväll - tack!!! :)

Var hos kvinnan med lägenheten på eftermiddagen. Det verkar som att hon har tagit sig frihet att ge sig själv en väl tilltagen betänketid utan minsta tanke på att vara effektiv utan hålla mig på sträckbänken. Det är väll inte direkt så att jag sitter i sjön men tanten verkar luta åt minst två veckors väntetid och då känner jag hur jag irriterat hamrar med fingrarna i bordet och utbrister en ljudlig uppgiven suck med tillhörande bister min. Sånt därnt kan jag bli smått vansinnig på. Det är ju liksom inte bara hennes tid utan min också. Jag ska ta och ringa hyresvärden nån dag och se om jag överhuvudtaget har något att vänta på med tanke på hur hårda dom är med att man måste vara prickfri för att få hyra eller om det finns någon lösning på det. Kan ju vara smart att göra det så jag inte håller andan för nåt som inte finns.....

Nu tjatar strupen om vatten och blåsan om en tömning och jag borde väll sova antar jag.

.......men med några extra specialeffekter ;)

Vaknade straxt efter tio efter en helvetisk natt, pinknödig as usual. Efter en tur på toa med en liten tupplur på redan nämnt ställe så var jag åter i bingen för att liksom vakna till ordentligt. Har sen gått hemma och pulat med ditten och datten under dagen. Om nån undrar vad så har jag inget bra svar för mitt minne har blivit hackat och stulet och ersatts med en dement guldfisks minne, dom funkar inget bra kan jag säga, jag är glad om jag minns mitt personnummer om man säger så ;) Jag har verkligen ingen aning om vad jag gjort idag på förmiddagen.

Vad jag minns dock är att min fina Lotta och hennes mustaschman kom med det finaste man kan tänkas vila ögonen på - en Chrysler cab!! Jag vet inte så värst mycket om bilar, fattar inte mycket av dom, men en cab det är en rullande dröm!! Jag har haft två drömmar med mig sen barnsben i klassen fordon och det är att åka cab och åka limousin. Cab har jag nu åkt en sisådär tre gånger inklusive idag däremot så väntar limofärden.
Men idag då. Jo jag satt där bak med håret på ända ögonen tindrade som tomtebloss och kakhålet på vid gavel. Lycka i högkoncentrerad form, kort intensiv och rent av euforisk känsla som riktigt svepte med mig till himlen för ett tag tror jag. Sååå uuuunderbaaart!!!! Fortfarande "cablycklig" där jag ligger i bingen och plitar ner min lilla story.
Det bestämdes även att jag skulle komma och piffa och inreda i hemmet åt det ädla paret som gett mig min joyride. Jättekul tyckte jag då, skulle till och med få klippa gräs och sånt är ju lajbans :)

Nu färdig för natten om några straxt. Skall snart ställa mig upp och gå runt och släcka och göra sånt man gör inför natten. Dock sjunker humöret drastiskt vid tanken på sängen för de senaste nätterna har varit horribla. Inatt vaknade jag av en mardröm och mådde piss, och som om inte det vore nog så kickar mörkerrädslan in för fulla muggar och så som topping på den äckliga blandningen så börjar jag se saker och få för mig en massa tok som knappast ses av andra, hallisarna vill inte lämna mig ifred. Det är lite kris här så jag ringer faktisk jouren då och pratar bort en stund med en välkänd och bra karl som visste hur han skulle få mig på andra tankar. Mörkrädslan var skitjobbig så med denne hjälteliknande man i luren så vågade jag mig in i mörka rum för att tända lampor och jaga bort gastarna i huvudet. En stor eloge till den underbare hjälparen på jouren, helt klart så underlättade det att vi känner varandra sen länge, jag har ju liksom varit i svängen länge om man säger så och det underlättar verkligen om det är någon man känner när man ringer, man slipper liksom förklara och dom vet hur jag funkar och vad som funkar......

Jag är faktiskt rädd för att somna ikväll :(

Men imorgon blir det kul för då blir det kyrkan på förmiddagen och sen får jag se.... Jag kan ha glömt något åtagande men det visar sig väll antar jag ;)

Jag vet nu hans namn och hans identitet, jag vet vart han bor och vad han livnär sig på.
Alla känner väll till SÄPO, svenska säkerhetspolisen, massa höjdarsnutar som försvar Sveriges allra heligaste som stadsminister och kungahus med flera. Alla har dom x antal agenter med sig som ser till deras säkerhet och så att inga ogärningsmän hittar fram till dessa viktiga människor.

Jag har idag kommit på vem jag har släpat runt på i över 25 år - hans namn är SKRÄPO. Han har inget som helst gemensamt med säkerhetspolisen mer än just namnet och kanske det att han är under cover agent (om nu såna finns, jag kanske tänker för amerikanskt)
Han sitter vanligen antingen i " kontrollrummet"uppe i huvudet eller så sitter han på min axel och hans första största och främsta uppgift är att göra ner mig samt lura in mig i saker som han senare kan håna mig för, verkligen HÅNA, som en riktigt stor skara mobbare gör med sitt mobboffer. Det är han som ligger bakom mitt självskadebeteende, det är han som ligger bakom mina ätstörningar och det är han som underblåser mitt usla självförtroende. Det som till mig sägs tar han in vänder på till negativt och inpräntar i min hjärna. Han säger att jag inte får äta, hotar mig om jag äter och skrämmer vettet ur mig genom att skicka på mig random hallisar och otäcka mardrömmar som får mig att vakna gråtandes otröstlig. Han hindrar mig från att inköpa, tillaga och äta mat, och om jag mot all förmodan skulle gå emot hans vrål och hätska kommandon så sätter han på stora ljudanläggningen. Låt säga att jag har motstått hans elakheter och stått kvar i kön på McDonalds, vilken jag oftast avviker ifrån, och faktiskt tar mig en hamburgare, då, då säger jag att då vill ni inte vara jag. För när jag har gått imot honom då kopplar han in det tunga artilleriet, jätteljudanläggningen och då är det som att stå mitt i en jättekonsert med flera hundra tusen och alla vrålar på jättekonsertvolym så öronen skrynklar ihop sig; ditt värdelösa äckel, feta patetiska kräk, ditt fula missfoster, gå och dö!! Och då har jag bara tagit dom lindriga som exempel. Ja tänk dig ett fullsatt Globen och alla skanderar det jag nyss skrev, man blir så liten, så oerhört liten, och det enda man vill är att försvinna för man vill inte höra mer..

SKRÄPO har även fler befogenheter. Den mesta uppgiften han har är att sitta på min axel och mata mig med självhat och urkassa idéer. För tillfället har det varit lågsäsong ett bra tag på matstöksfronten och nu jobbar han benhårt på att jag är ett värdelöst fettoäckel som minst av allt förtjänar käk eller något jag stoppar i mig. Om jag mot förmodan gör mig mat så är jätteljudanläggningen på igen och det skriks om hur fet jag är och kommer att bli och att jag inte är värd maten för jag är inte värd en rutten smula ens.
Ibland under de perioder då jag har något sånär kontroll så är hans röst ändå där och väser i mitt öra likt ett hest spöke som gör sitt yttersta för att höja sin röst för att skrämmas.
Nu är hans favoritkommandon ät inte fetto och skär dig ditt fetto. Det förstnämnda lyssnar jag lätt på och maten kommer på efterkälke, däremot vill jag inte ge honom den där segern att han lyckas få mig att skära mig. Vad det gäller maten så är jag vek sen förut och benen sparkas lätt undan men i fallet med självskadebeteende så sparkar jag bakut för där finns det ett sådant stort motstånd så han får tortera mig sönder och samman för att få omkull mig i den frågan, jag gör det inte. Jag ska stå på scen om 30 dagar och då ska jag vara hel banne mig.

Han tror att han kammar hem seger efter seger men faktum med att när jag nu har röjt hans identitet och avsikter så kan jag avväpna honom, göra honom sysslolös för han har fan inte i min hjärna att göra och mina axlar är upptagna!
Han har varit en del av mitt liv så otroligt länge så han har blivit min vardag, jag är van att ständigt höra okvädningsord om och om och om igen, men bara för det behöver jag inte tillåta det. Han är stark, han är ju en del av mig, han bor i någon sunkig del av min kropp som han har gjort till sin och där gömmer han sig.

Men banne mig så sant som att jag sitter här så ska jag finna dig SKRÄPO och förgöra dig var så säker!! Du har styrt mitt liv, mina tankar, mina handlingar, mina val så länge nu men jag ger inte upp tanken på att en dag tillintetgöra dig och ta tillbaka hela min kropp.
Min kropp är mitt tempel heter det ju och i tempel har man inga lösspringande rabiesbyrackor och det är just vad han är!

Leta leta leta! Städa städa städa! Jaga jaga jaga!
En dag ska jag vara fri från allt ditt och det du gör mot mig och med mig. Men vägen dit är fortfarande en lång vandring och under den tiden behöver jag hjälp att i svaga ögonblick inte falla för hans frestelser. Just nu är bojorna som sitter fast runt mina fötter tunga så tunga, men jag får hjälp och vägledning av duktiga människor som vet hur man strider mot sådana som SKRÄPO och det är jag glad för och det tackar jag för.

En dag ska jag vara fri, är inte riktigt där än men jag jobbar på det, och jag är envis så en dag så.....

Är hungrig men vill inte äta. Är aptrött men kan inte sova. Är less men kan inte göra nåt åt det.
Tittögat i dörren stirrar blint på mig därborta i dörren. Det känns som att det är onda ögat numera, sedan tryggheten försvann så är det numera onda ögat och något läskigt istället för en hjälp. Jag gillar det inte alls!
Tryggheten tog sig en flygtur ut genom fönstret och meddelar destination okänd.
Min lägenhet som tidigare var min borg och trygghet är numera som ett stort såll, det känns som att väggarna är genomskinliga så alla kan se mig när jag är i den och vad jag gör. Riktigt obehaglig känsla måste jag tillstå. Vill bara flytta fort härifrån, nuuu!! Vill ha ett hem där jag är trygg och inte behöver sova med tillhygge under huvudkudden.
Jag har mailat några människor med potentiella boningar och hoppas på något sånt inom en snar framtid. Urs vad jag vantrivs i detta, jag skulle ju bo här tills jag flyttad till hemmet.
Jävla as till människor som beter sig på det viset, omoget! Kan man inte tala om ifall man är missnöjd med något istället för att skära sönder folks grejer.

Trött som ett as men värmen gör att det är omöjligt att somna, värmen och onda ögat. Jag fattar inte varför grannen måste gå ut och in så många gånger nattetid, vad gör han och varför måste han smälla så i dörren?

Nu försök till att somna närmast

Att blotta titta i almanackan inför denna vecka som nu är tedde sig tragiskt i slutet på förra veckan. Det absolut värsta jag vet hade jag framför mig, en TOM vecka, inte en enda aktivitet inbokad förutom boendestödet och dessutom var då inte humöret och måendet på topp. Men det var i slutet på förra veckan det.....

Redan på fredagen så började molnfronten och det förlamande lågtrycket i mitt inre faktiskt dra vidare så smått även om jag inte vågade tro att så var fallet, min enda tanke var att innan helgens slut så är jag tillbaka på tvåan - som vanligt! Det fanns inget annat, det var bara det alternativet jag kunde se, så har det ju alltid varit liksom, jag känner ju igen känslorna och agerandet.. Men fredagen rullade på och i en ganska ljus och god ton, minns inte vad jag gjorde mer än att det var bra.
Lördagen sen så öppnade jag till min förvåning ögonen med ett leende.
På agendan stod först en trevlig stund med några härliga små och stora vänner, vilket som redan nämnts var trivsamt. Det blev en del skratt och babbel.
Sedan skulle jag ta mig till min fina vänner Annika och Rune vilket jag längtat efter.
Den kvällen blev gudomlig på flera plan, vi hade det helt underbart och timmen sen och pratet långt, det kändes nästan trist att gå men Annika skulle upp i ottan och jobba så vid halv tio så travade jag dom korta metrarna hem och stor var min tacksamhet till mina älskade vänner.

Dagen söndag startades också med ett stort förnöjt leende till min glädje och förvåning. Jag bligade på den förutom kyrkan klapptomma kalendern och muttrade ja ja vi får väll se och började sen trä på mig kläder för kyrkobesök.
Gudstjänsten var som vanligt fin och lärorik och efteråt blev det fika i cafeterian med vänner. Men min brist på göromål tog mig ut i församlingsexpeditionen för att se om något fanns att utföra. Bakom disken stod min goda vän Ewa och på utsidan stod en annan raring som jag uppskattar, Nathalie K. Vi tjattrade glatt Nathalie och jag och det slutade med en dejt hemma hos mig till min stora glädje. På vägen fick vi med oss en kebabrulle som vi delade systerligt på. Sen fick min underbara vän en strålande idé, vi drar och badar! Och så blev det minsann! Efter upphämtande av badkläder så for vi till Snavlunda som ligger bortanför Karlslund halvvägs till Lindbacka och du må tro att det var fantastiskt vackert där. Vi var där en god stund och njöt fullt ut. Mycket prat och mycket skratt hans med under vår långa dejt och nöjdhetsfaktorn var hög.

Jag kommer hem och är uppfylld av dagen, går runt och småsjunger för mig själv, men så stannar jag plötsligt upp!! Något är annorlunda, väldigt annorlunda!!
Det tryckande vemodet, oket av oro och nedstämdhet, det är borta, jaa det är helt borta!! Jag har gått en hel dag och mått BRA, inget sorgeok på mina axlar, klockan är efter nio och jag är INTE på avdelning 2 och inte ens i närheten av att hamna där. Lyckan är oändlig, sjukdomen jag har som har plågat mitt sin e en längre tid nu den har gjort en rejäl U-sväng och jag har bytt planhalva! Vad är det här nu, sånt händer väll inte, eller kan det......

Det är nu kväll och imorgon är det fredag. Jo det gick, det gick faktiskt att vända en nedåtgående spiral och förändra tankar till det bättre, jag kan knappt tro det men det går faktiskt och jag är så glad för det. För tänk så mycket bättre allt blev.
Ena alternativet var inlåst på 2:an men det jag istället gjort är att ha varit på Vinön och mått gott med goda vänner. Jag har varit till Kumla och haft det fantastiskt, badat och ätit gott. Jag har fått mer rätsida viktmässigt. Jag kan ställa mig på vågen utan störande tankar och straff. Imorse kunde jag till och med ställa mig på vågen och tänka: jahaja, min trivselvikt sen tre år tillbaka, nästa tanke var - jag är hungrig!! Det händer inte heller, annars är det, oj oj oj, upp två hekto då blir det ingen mat idag inte.
Och en annan skön sak är att vara ensam i huvudet! Ingen jävel som vrålar på mig för varje tugga som går in. Och kommer den så ber jag den hålla käft och dra åt pipsvängen.

Mår gott helt enkelt :)
Men nu är det dags att kojsa så man vaknar pigg och nyter imorgon :)

Eftersom jag förmodligen skulle avlida av separationsångest om jag la ifrån mig paddan så skriver jag av mig lite istället. Förresten när klassas det som natt, är det efter 00:00 eller är det nu vid elva-rycket typ? Ja ja shit happens.
Ligger och göder min plufsiga lekamen med P-Os goda brända mandlar från helgen till tonerna av galenskaperna uppe i huvudet. Om den där idioten uppe i skallen bara kunde hålla käft för en stund så vore jag tacksam. För den uppe i huvudet är jag en myra som gång på gång krossas bestialiskt med ett hånfullt leende för att sedan trycka på repeat och gör om det igen om än grymmare.
Jag är med på banan, håller mig på den så gott jag kan, det går bitvis bra men eftersom jag känner denna kroppsbyggnad så vet jag att inom en överskådlig framtid så blir det en bula i min väg och jag faller, faller ner i den fördömda gropen. Fast då gör jag det iaf med gott samvete för sommarens tre absolut viktigaste saker har passerat och jag var med vilket glädjer mig oerhört och ger mig lättnad. Kanske lite därav så har jag nog slappnat, det viktiga är avprickat så nu kan galenskapen få fullt spelrum för det finns inga fler måsten mer. Det är lite så att jag faktiskt hoppas på att hamna om än halvvägs ner i gropen för som det känns nu så är det som att gå omkring och vara magsjuk, man mår illa som fan och behöver spy men det åker bara upp och ner i halsen och den där lättnaden infinner sig aldrig utan bara konstant illamående, och det vet vi ju alla hur kul det är.
Så konstant "psykiskt illamående" är det, vore nästan skönt med en repa till och få det ur sig och börja om på nytt, tömma ur all skit på insidan och städa upp och välkomna nytt gott och bra mående.
Jag uttrycker sjukt nog en längtan trots att jag vet att det är hemskt, men det vore faktiskt skönt helt ärligt.......

Imorgon ska jag till ätstörningsenheten och bästa Ulrika, goa fina Ulrika med dom härliga kramarna. Hon kan verkligen konsten att krama om och trösta då det behövs. Få se om rännilarna på mina kinder förblir torra denna gång eller om jag ska göra slut på näsdukar även denna gång. Man kan gråta där, det är kanske inte skönt för det river ju och sliter alltid när sånt inträffar men omhändertagandet är fantastiskt.
Har väll fallit ner i den gropen igen, i alla fall halvvägs. Är inte ensam i huvudet längre så att säga och det suger getarsel. Hade lyckats med en ganska drastisk minskning innan helgen men så kom marknaden och där skulle det ju ätas. Ångest i smyg får det bli då. Men det braiga med marknaden är att jag har mina ställen där man kan få sig en go kram om man behöver ;) Dom är fantastiska di där människorna!!

Nu har Mr Blund varit här och sövt vänsterhanden och den håller ju paddan och det blir jädra svårt att skriva med paddan liggandes på isterbuken så det är väll bäst jag hänger på in i drömmarnas land.

Ljud från lite här och där, det stör mig men jag är tillräckligt mycket slapparsel för att ids göra nå åt det. Så någon sunkig låt på radion här bredvid får kompa med en gapig brud på tv som retar gallfeber på mig. Men jag får väll skylla mig själv antar jag när jag är så jävla slö. Och apropå slö så är en ny dosa beställd till tvn och den borde ramla in imorgon eller senast fredag. Slöa tvkollardagar here i come!!
Är trött, vet inte om kroppen eller knoppen är värst men våldsamt trött är jag iaf, not verry mysigt men va fasen det går väll över nån gång antar jag. Tröttheten kommer med en loj nonchalans och likgiltighet som alltihop stämmer bra in på min nedstämdhet som gäckar mig just nu. Förmodligen är jag en bra bit på väg ner i svarta gropen och sedermera en vistelse på lagerlokalen på andra våningen - 2:an. Det var en tjej jag pratade med som benämnde det som lagerlokalen och det stämmer ju för dom gör ju inte sådär jättemycket däruppe.
Denna vända var sådär mindre kul. Jag hade ju proppat undan alla jobbiga känslor och tankar för att hålla ihop inför min väns bröllop och jag lyckades med det. Men nu finns det inget som håller allt undan så nu har all dynga inuti fritt spelrum och jag mår väll ungefär som dynga också.
Var hos Ulrika på Eriksbergsgården och det jag gjorde mest där var att gråta. Jösses vad papper det gick åt. Tur att det var just hon jag skulle träffa för hon kan trösta och hon kan kramas som ingen annan och man får så många som man behöver.
Jag är less på att gå en vända på Ätstörningsenheten för att sedan: taadaaa nu är jag färdig och dom ba yeeeaay. Men sen dröjer det några månader så är skiten tillbaks igen och jag ba taadaa här har ni mig igen! Det är tredje eller om det är fjärde gången det går åt helvete. Såååå less på alltihopa!!! Varför kan dom inte se till att det håller nån gång?!?!? Eller får dom provision på återvändare?? Det finns roligare saker att göra med tiden än att vara down och noja skiten av sig.

Vill orka och kunna hantera situationen, vill bara kunna bestämma att nä fan jag ska inte till tvåan, jag ska fan kunna äta en pizza utan att gå upp i atomer. Vill inte leva med vetskapen om att denna vända slutar den med på tvåan. Suck!!!!

Jävla tvätt att hämta också!! Vill bara dra täcket över huvudet!!

Oj jag vet inte vart jag ska börja, kanske ska börja med det braiga det brukar vara bäst.
Först och främst så kom det initialt på denna dag två underbara tjejer hem till mig, den ena var en glad överaskning och den andra gjorde mig oerhört glad genom att pyssla om mitt fejs och efter konstens alla regler göra mig vacker med smink och allsköns grejsimojs som jag aldrig tidigare hört namnet på. Men när allt var klart så fick jag med stor förvåning se en vackrare bild än vanligt i spegeln och till och med jag som är så självkritisk fick tillstå att jag var verkligen vacker. Så tack så jättemycket Sondra för det otroligt bra jobb du gjorde, jag är grymt imponerad och djupt tacksam!
Sedan fixades en passande frisyr och finklänningen åkte på och redo var jag inför det stundande bröllopet som jag skulle bevittna. Och det om något var väll fantastiskt, det ordet räcker inte ens, det var magnifikt, änglalikt och fullkomligt bedårande. Det var en högt älskad vän som äntligen fick ringen på fingret efter att ha sagt ja till sin älskade. Det var helt magiskt vackert och glädjen och lyckan i mitt bröst bultade som en stångjärnshammare. Det skvalpade innanför ögonlocken på mig men kameran skulle skötas så gråta fick jag göra efteråt. Men efteråt var det förtäring i form av midsommarbuffé och det åts av det mesta. Efteråt var det tårta och i anslutning till det hölls det tal och öppnades bröllopspresenter. Jag höll ett tal och läste dikten jag skrivit till de nygifta. Konstigt nog var detta ringa sällskap mycket mer nervpåfrestande än när jag stått inför 150 personer underligt nog men det gick i alla fall.
Sedan blev det lite småprat och lyckönskningar till brudparets nystartade gemensamma resa. Efter det väntade den tillsynes oändliga väg hemåt.

Kvällen har flutit på, redigerat kort och ätit lite och typ så......
Men jag inser allt eftersom att jag inte är ensam ikväll. Jag märker av en allt mer betungande känsla som lägger locket på glädjen och ur vrår och skrymslen kryper tungsinnet fram likt äckliga kryp. Också de tunga dumma tankarna krälar som maskar och äckelpäckel ur sina hålor och bosätter sig i mitt sinne. Dom slår rot, bygger bo, utökar sig och har nu tagit över en stor del av mitt sinne. Jag är låg. Har känt tendenserna ett tag men negligerat dom och hoppats på att jag inbillat mig och tryckt ner dom med våld. Men nu har jag inte längre ryggen fri, det tungsinne som gäckat på avstånd ett tag nu står nu och flåsar mig i nacken med en andedräkt likt en insupen och otvättad alkis.
Jag uppskattar inte detta för om jag inte lyckas stävja det här nu så kommer jag inom kort få prova psykiatrins nya jourmottagning. Det är inget jag vill tro mig, det är det sista jag vill! Jag har inte tid med detta, inte alls, vill inte!!!
Pratade med en människa där och hon sa att jag såklart alltid när än på dygnet kunde höra av mig dit. På ett sätt lät det lockande, rädda mig snälla, men samtidigt ett big no no. Men de saker som nu är i mitt huvud önskar jag inte ska föröka sig för då är jag rökt, bigtime, då snackar vi en repa på jouren och sedermera en boning på våning 2 i en icke skön säng. Jag känner mig otrygg i detta som är för jag har inte kontroll, jag vet inte vart det tar vägen och det är olustigt som fan. Jag vill vara trygg och glad och veta vart jag ska och ha kontroll.

Först och främst hoppas jag på humöret imorgon för då blir det förmodligen lite mer Torp. Jag hoppas på det iaf.
Detta måste lösa sig, jag har inte tid att vara en inlagd gurka i den stora gurkburken på plan 2.

Men jag är själaglad för min älskade vän som idag fått sitt happy end