Jag hatar siffror har alltid gjort och kommer säkert alltid att göra, och det jävliga just nu att ALLTING omkring mig är siffror. Jag hatar ju siffror!
8 och ett halvt kilo mindre. 1 och en halv månad och 8 kilo och mindre. Ät inte fyra stycken, ät två MAX, helst bara 1. Äta 1 gång om dagen Max 2. Har vägt över 80 kilo men det är nu länge sen. Jag kommer i 27 tum, det är lite, det har jag aldrig gjort tidigare. Har siktat på storlek 36, kommer nu i. 38 är för stort, förr var det aldeles för lite. Förr? Nä för mindre än 2 månader sen. Vaknar, skyndar mig till vågen, yes, 8 hekto mindre. Morgonen efter, mot vågen, yes 1,2 kilo mindre. Vad ska jag göra nu för att komma under nya mållinjen 64? Nu väger jag 64, imorgon vill jag att det står 63,nånting, hur gör jag då, jo röra på mig mer och äta ännu snålare. 2 km tror jag hundarna och jag gick på långa promenaden idag. 0 i ork och 0 i energi. Från 1 till 100 i irritation numera. Från 0 till 100 och mitt hjärta svämmar över nu för tiden. 2 är vi i huvudet nu, en regeria domderia manipulata och så en liten del av jag. Hon har bestämt att under 60 kg ska vi. Bmi säger ingen fara med det, kör på det.
4:49kr på kontot nu, på måndag 404:49kr hoppas jag om Christer gjort som jag sagt och ändrat på insättningen.
Klockan 16:30 måste jag vara i Tegelbruket på måndag för då föreläser min kollega och förebild, det vill jag inte missa.
Klockan är nu 14:40 och hundarna som är 2 ska snart ut igen. Blocketannonsen kostar 40kr för att få in lite pengar.

Jag är siffror!!

Hur kan man som mamma till enda barnet bara låta en separation, en brytning bara passera enkelt? Människor, föräldrar till barn som jag pratat med om detta är eniga om att skulle mitt barn säga jag vill bryta med dig mamma/pappa för alltid så skulle dom göra allt i sin makt för att få till en bättre lösning, dom är alla eniga om att dom skulle strida för sitt barn och deras relation hur det än såg ut. Alla har grundtanken reparera laga och läk det som felas i relationen.

Men inte min mamma! Jag värjde mig och opponerade mig imot att vara nån slags informationskanal och informatör om släktens förehavanden, släkten hon inte vill veta av, satte ner foten och sa jag vill inte mer, då istället vände hon det imot mig.hon anklagade då mig, jag som försöker vara på hennes sida alltid så gott det går, hon skrev "man kan ju undra vad du sagt till dom om oss för det var efter att du varit här som dom bröt kontakten med oss" . Hallå vänta lite nu här!!! Jag försöker alltid medla och reda i situationen hon tror finns, försöker alltid vara på hennes sida, hon frågar ofta "har du gått över till fiendeland" när jag nån gång opponerar mig mot hennes pajkastning på sin egen familj. Och nej jag har inte gått över till fiendeland för det finns inget sådant! Jag satt imellan hennes knäppa idéer om att släkten mobbat ut henne och försökte vara hennes dotter trots att någon jag konstigt nog älskade kastade skit på andra jag älskade vilket jag inte fick låta henne veta för då var jag i fiendens läger också. Och det var vad som hände sen.
Hennes släkt/familj har inte övergett henne dom har bara tröttnat på all skit hon häver ur sig, anklagelser, beskyllningar och hårda ord, så dom orkar inte försöka längre men hon får det till att hon är utmobbad fast egentligen har hon gjort sig omöjlig bara genom sitt beteende mot dom.
När jag fått nog efter den beskyllningen och totalt osanna anklagelsen så valde jag att bryta med min mamma. Detta gjordes i en mailkonversation och hennes reaktion på det var "skönt!!!!!!!!!!!!!!!!".
Skön??! Är det så en kvinna reagerar när hon mister sitt enda barn?!?!?? Jag blev chockad och ledsen och undrande. Jag undrar liksom varför strider hon inte för mig, varför kämpar hon inte ens det minsta som en vanlig mamma hade gjort???
Svaret är hon är ingen vanlig mamma och har aldrig varit. Ingen normal mamma bär hand på ett litet litet barn. Ingen normal mamma låser in ett litet barn i garderoben och släcker lyset. Ingen normal mamma förnedrar sitt barn och uppfostrar genom att tukta och skrämma till respekt. Och ingen mamma säger till barnets far "att nu får du ta ungjäveln för jag vill inte ha na längre"

Men konstigt nog, trots allt jag gått igenom med henne så saknar jag henne verkligen. Jag önskar bara att hon skulle anstränga sig lite mer, kämpa för mig, göra sitt för att försöka ställa tillrätta. Även om detta nog är till det bästa eftersom mamma och jag är som två magneter som är felvända mot varandra så saknar hjärtat henne ibland så det nästan går sönder. Jag kanske borde hata efter alla år och alla sår hon gjort i mig men istället saknar jag henne och älskar henne faktiskt. Hon har en del fina sidor, goa sidor även om det aldrig någonsin kommer finnas minsta lilla tillstymmelse till normalitet i vår relation.
Jag önskar bara att hon kämpade lite mer för mig!
Kan man bara upphöra att älska sitt barn??
Jag har inte upphört att älska henne och saknaden är ett mörkt rum i mitt hjärta som blir större och större. Men det finns inte i min värld att ringa till henne, jag har förlåtit henne men i detta fallet så är det hennes del att lyfta luren och medge att det var en dum anklagelse och osann, jag ber om ursäkt.
Egentligen är det bäst att inte ha kontakt alls med tanke på hur påfrestande det är med detta spel gentemot och runtomkring släkten det förgör mig men likväl älskar jag min mamma och saknar henne.
Tänk om det bara kunde vara enkelt, bara "poff" och där har vi en klockren lösning, men sånt existerar inte det vet jag.

Vi mår nog bäst isär mamma och jag, men snälla mamma älska mig lite åtminstone, sakna mig bara lite.
Jag är som alla barn oavsett vad länkad till min mamma i och med att jag bott i henne, vi delar genetiska uppsättningar och har blodsband som ingen kan ta ifrån oss, så på något vis är hon alltid min mamma även om hon glatt avsagt sig moderskapet.
Jag hoppas det kommer en dag då hon inser att det hela är fel för hur mycket hon än gjort så skulle jag vilja ha tillbaka min mamma om så bara för en stund. Eller åtminstone få se henne kämpa för mig.

Jag saknar med mamma:
Hennes hår
Hennes skratt
När hennes ögon är glada
Den faktiskt existerande omsorgen
Hennes röst
Att kunna ringa till henne
Dom långa bra samtalen
Hennes förmåga att vara sådär härligt otippad som hon kan vara

Jag behövde skriva ur mig allt detta.

Min pappa är hemma igen i Sverige igen och det gör mig såå glad för jag har längtat så mycket efter honom, älskade pappa min. Självklart är min älskade styvmor också storligen saknad och är så även hon storligen välkommen tillbaka till ett kylslaget gammalt Svedala.
Jag visste inte att jag kunde sakna honom så mycket, har saknat hans röst, att prata i telefon med honom lite nu och då. Så skönt att han och frugan är hemma. Hoppas dom har haft det kalasbra för det är dom såå värda.

Haft tvättstugan sen fyra idag och nu är klockan 20:20. Det var ingen annan inbokad på hela dagen så det var bara att köra på. Dock kom jag ner halvåtta och då tyckte någon annan att det var dens tur vilket gjorde mig heligt vred till en början men sen kubbade jag ner igen och då var det Helen min döva granne som misstagit på dagar så vi löste det.
Det ska bli grymt skönt att lägga sig i rena lakan ikväll, under stjärnhimlen som Peter och jag satt upp ovanför sänghimmeln.

Borde gå och ta min medicin men ids fasen inte ta mig ur soffan, är som en seg slö gammal tant som inte orkar något nu för tiden. Vill orka att ta mig promenader för att det är skönt och behövs men det finns i gen ork och det är trist, det mesta kräver ork och det har jag sparsamt med tyvärr.
Kan visserligen hänga ihop med födointag vilket jag är medveten om men ej förmögen att göra något åt i nuläget. Jag har fått en behandlare på ätstörningsenheten vid namn Emma och väntar bara på kallelse, Anna sa att jag borde ha en tid inom två veckor. Jag ids inte skriva om vad jag känner inför det så jag övergår till något annat.

Imorgon kommer Lena hit, goa Lena i gruppen. Hon skulle komma hit och spana in min nya sambo Jacko. Mitt lilla fjäderfä som gör dagarna trivsamma med sitt babbel och frösmaskande. Ja en å annan toarulle får allt sätta livet till imellanåt också. Lukas och Milou har fått ge upp sina leksaker för destruktion av en mer permanent gäst. I alla fall kommer Lena imorgon och det ska bli trevligt.

Klippte håret igår, såååå skönt!! Dock får jag inte till det lika snyggt som frisören men det får man väll aldrig. :)

Nu är orken slut så jag måste skynda mig ner till tvätten innan jag somnar

Denna kväll bjuder på ångest. På menyn: gammal uppskrämd ångestbjäffs från förr. Efterträtt : en sjuhelvetes ångest. Ja just det förrätten, att vara tvungen att frisera och kamma till sina åsikter efter att fått pålyst för mig att det jag skriver passar inte alla läsare. Och vad gör vi med den informationen en ångestladdad kväll som denna......jo skriker from the top of my lungs: LÄS INTE DÅ!!!
För här ska fan inte friseras nåt, jag har min blogg för min skull och om någon annan tilltalas av den och vill läsa nån gång ibland så är det upp till den men gillar man inte upplägget så finns det miljontals bloggar att läsa.
Jag vill kunna vara fri att uttrycka mig, att skriva utifrån hjärtat för det är mitt sätt att vara och leva och det är väll aldrig någonsin någon som säger men Gud vad ful färg du har påminna ögon trä genast på ett par linser så du blir blåögd så man kan se på dig. Eller urs vad ful du är i håret så får du inte se ut klipp dig och köp hårfärg..... Not my kind of cupp of coffe!

Den där jävla å gesten som bor här nu då, jo den är av sorten som allt som oftast bor här nu och är kopplad till födointag vilket enligt nya ordningar är strängeligen förbjudet. Hata det vidriga as jag är som gick och köpte tacoingridienser, urs ditt svin hur kan du!! Jag var hungrig som man blir även om jag är av åsikten att hunger ska härdas ut inte åtgärdas. Men jag mitt sviskonhuvudgick iväg iväg till affären, skämdes hela vägen dit och hela vägen hem. La tillbaka grejerna flera gånger, ångrade mig och ångrade mig igen, ångesten red mig under hela tiden. Lommade hem, det kändes som om alla stirrade på min lilla genomskinliga plastpåse med köttfärs och tortillabröd, skämdes som en hund. Väl hemma gjordes maten redo. Åh vad jag hoppades att det som vanligt skulle "misslyckas" och bli oätligt, men tyvärr så blev det inte så. Mat åts, två små tacos fann sin väg ner i den lönnfeta buken som inget skulle ha egentligen. När de två fördömda tacosen från djupaste avgrund av helvetets hörn låg i min mage så kom från samma avgrund redan nämnd en ångest som inte går att beskrivas. Det var som att slaktas levande, att se på lem för lem avlägsnas med ett mycket trubbigt föremål och smärtan var oöverstiglig inombords. Hatet kom efter på en ful liten kälke. Vad har du gjort ditt dumma as?? Allt kommer vara förgävesnu bara för detta fattar du väll!!! Segertalet på vågen imorse som var det lägsta sen sjunde klass det kommer ju ha vänt och så kommer det stå 100 kg imorgon istället!! Hur dum får man vara egentligen, tänk människa!!!! Tanken på att stoppa fingrarna i halsen torterar mitt sinne en dryg stund, jag lyfter fettarslet från soffan och går dit........men jag min fega hund gör det inte. Sen vill jag ha tag i något att skära lite i mig med, ett rakblad eller så.........hittar inget. Men samtidigt finns också tanken jag vill inte förstöra med att skära nu efter allt jag byggt upp.....

Timmen är senare nu och närmare läggdags. Fast jag är fortfarande fast i tanken på hur otroligt fel jag är vilken jävla looser jag är, en FET looser.
Jag tror stenhårt på att när människor säger att jag ser tanig och mager ut så ljuger dom. Antingen för att vara snälla eller för att dom äcklas av allt svallande fläsk.
Det är dubbelt. Jag äcklas av allt enormt äckligt fladdrande fläsk som min kropp tyngs av men mina jeans i storlek 36 börjar bli för stora.
Jag hetsar mig själv till att inte äta och jublar när jag lyckats undgå mat en hel dag. Jag blir lurigoch trixig för att komma undan en måltid när andra insisterar. Jag tycker inte om det beteendet för det innebär ljug och det gillar inte jag.
Ja jag har ätstörningar, jag är fast, kommer inte ur själv. Imorgon tisdag så ringer chefen för Eriksbergsgården där ätstörningsenheten är och talar om vem som ska vara min behandlare och när jag ska börja. Jag är rädd men jag vill ha hjälp för det scenariot jag beskrivit är inte kul alls någonstans, det river i hela min själ. Jag vill ha hjälp för så här vill jag inte ha det.

Och imorgon kommer älskade lilla mormor, hur i hela friden ska jag ta mig ur att äta på resturang med henne, jag har ju ätit för en hel vecka idag jag får ju inte äta på resten av veckan nu. Älskade mormor hoppas hon förstår........det vet jag att hon gör.

God natt

Det har varit fyra väldigt långa veckor på avdelning två. Prövningar och övningar. Prövningar i form av ångestpåslag utan sans och idéer som fick för sig att stanna och förstöra mina dagar. Prövningar av tålamodet då andra på samma etablissemang tog sig friheten att göra i trång i min personliga svfär och pröva mitt tålamod till det yttersta. Men de största kamperna utkämpade jag mot mig själv och min kropp. Ångest smärtar och kan ha förödande konsekvenser om man inte förmår hejda dess framfart innan det är för sent. En sådan incident då man inte hejdat ångesten innan det var för sent inträffade för några veckor sen och slutade på akuten. När man är i ångesten så känns det som att den är i begrepp att förgöra en även om sanningen är nåt annat. Ångest känns i hela kroppen och du formligen brinner av den och när man är som en levande fackla så vill man inget hellre än att dö.
Dock är det så med ångesten som med korven den har två ändar, den börjar nånstans och den slutar någonstans. Problemet är bara att när man är mitt på korven då är änden ofantligt långt bort.
När jag blir deprimerad som jag nu har varit så drar jag mig undan, stannar inne på rummet och alla människor är hemskt påfrestande, första veckorna lämnade jag knappt rummet. Allting som skedde runt mig såsom provtagningar och annat blev till något väldigt prövande och tröttande. Ljud blir också problem i och med depression och allt som låter plågar en härjad hjärna och blir till plågor.
Så småningom började jag ta små steg utanför mitt rum, även om det var små korta steg och sen en snabb reträtt in på rummet igen så var det steg, steg som sedan blev längre.
Till slut med hjälp så hade jag ridit ut det som plågat mig och än en gång besegrat depressionen och ångesten, avdelning två blev återigen ett minne att lägga till handlingarna. Jag tycker det är så otroligt att för några dagar sen så hade ångesten mig i ett järngrepp i hopplöshetens land och nu ligger jag här i min säng aldeles frisk och harmonisk under en värmefilt med två älskade små hundvänner omkring mig och det är som att tiden som gått på avdelningen inte funnits. Jag har inte sovit ordentligt på veckor, vaknat i ottan och dagarna blev långa som oceaner, men i natt sov jag som ett barn till 9 på morgonen vilket för mig är helt otroligt. Jag är tillbaka i mitt älskade hem och saker såsom städning och tvätt känns fantastiskt roligt.
Jag är tacksam, så oändligt tacksam över att ha ridit ut alltihop. Än en gång med livet i behåll. Man kan lura sig på ångesten och begå oövertänkta handlingar, en sån gjorde jag och den slutade på akuten. Jag vill inte dit igen och jag vill absolut inte tillbaka till avdelningen igen. Jag vill ha egna vingar som hållet mig uppe och låter mig flyga som en örn och inte som en liten sparv kraschar in i en vindruta och sen intet met. Jag vill kunna vara stark nog att alltid ha styrka att stå imot kroppens dykningar. För det är när det dyker som det går illa och jag hamnar på avdelning.

Nej för jag är lycklig nu och så ska det förbli. Tacksam för livet och för att få vara frisk. Lycklig, ja och just det tänker jag fortsätta med. Jag är kär i livet och vill inte skiljas från det!

Det här är min bucketlist, jag tror jag mest drömmer och inget eller kanske några få kan bli verkliga men här kommer den i alla fall.

1. BLI FRISK!
2. Ta min restaurangchansenkupong och äta sushi så det visslar om det.
3. Klara av mina föreläsningar galant
4. Uppleva vinterrStockholm och åka tunnelbana, gärna flera dagars vistelse
5 Sitta på stranden i Suttarboda med en god vän länge och väl
6. Ha fest hemma, gärna sleepover med film och mycket godsaker
7. Skriva en bok
8. Fotografera mycket med en bra kamera och kanske bli fotograferad
9. Få långt hår igen
10. Ny telefon!
11. Återse Italien (det är ren fiction)

Detta är drömmar men så brukar budgeten vara begränsad så ytterst få kommer komma till skott men drömma kan man ju alltid och det tar en framåt. Och just nu är dessa drömmar som kryckor i försök att bli frisk. Och det ska gå, jag vägrar uppta en plats på den här inrättningen mer än absolut nödvändigt! Punkt slut!

Sitter under varma goa filten och fipplar som vanligt och sippar på en Fortimel med smaken skogsbär, rätt okej är den. Har nåt jag funderar på, eller snarare undviker att fundera på, vill inte, gömmer mig - men lik förbannat funderas det på det endå. Är det som när man säger till någon du får absolut inte titta upp, vad du gör så titta inte upp LOVA. Klart som korvspad man tittar upp, det är ju som att be om det....
Ämnet är min mathållning som nu har fått konsekvenser. Jag har undvikit att tänka på det läänge, men det är väll kroppens sätt att uppmärksamma mig på det för den undrar va fan jag håller på med. Okej så här då! Intag av föda idag= noll och inget förutom en Fortimel imorse och en nu. Intag av vätska= sparsamt, väldigt sparsamt. Hunger = noll. Vikt 66,7, ca. Vikt vid ankomst till avd 72. Vikt för fyra dagar sen 69 kg. Hatar verkligen råhatar ljudet från matsalen, slamret med bestick mot tallrikar, lukten från maten som äcklar mig, så rumsbytet var ju prima. Matvagnen skyr jag och erbjudande om lunch etc undflys smidigt numera. På frågor om mat så blir jag som en ål och halkar ut i periferin. Hungern har ju som sagt upphört det bara suger till lite i magen nån gång ibland. Vätska som förut överkonsumerats har nu blivit till underkonsumtion.
Men de facto Jenny Landin håret har börjat lämna huvudet på ett onormalt sett. Står du upp så är det karatefyllafeeling och golvet gör närmanden. Händerna ser förjävliga ut, torra och dana. Du orkar inte slutföra träningsprogrammet du gjort upp för du är för klen. Hjärnan börjar bete sig skumt, kan inte läsa tidningen för orden dansar lambada. Minnet sviker allt som oftast och ditt humör är som att åka en trimmad berg och dalbana. Du beter dig som en tjurig pmshäxa titt och tätt men fattar inte varför. Och du ägnar massa tid åt att hata, avsky och nedvärdera ditt liv. Plus att hur kul är det att bo på psyket?? Är detta vad du vill??

Men det är ju så vansinnigt svårt det här så jag håller på att gå upp i atomer. Helst vill jag bara undvika ämnet precis som jag ålar mig undan materbjudanden. Men nu är det på allvar! Jag vill gå ner såklart därav sitsen. Jag har kommit att älska siffror, bli besatt av siffror, och då syftar jag dom på vågen. Vikt är det enda som existerar - och kontroll, ha kontroll på maten och på vikten. Kontroll är nog huvudnyckeln i det hela med det här. Jag KAN kontrollera vad jag äter och inte men stället jag är på kontrollerar mig så då får jag kontrollera det jag kan dvs matbiten. Sen att det hela verkar som ett stort haveri det bryr jag mig inte om för jag måste fortsätta neråt det bara är så. Men varför, blir jag lyckligare då? Vet inte men just nu kör jag på en enfilig väg och det finns bara ett sätt att köra. Färdiginställd rutt gps kartläsare och farthållare! Jag vill inte dö det är inte det jag försöker, det är bara det att det är kört och jag kör på den enfiliga vägen, det går inte att köra om eller svänga av på många många mil ännu. Sen att tankarna är som ett trassligt garnnystan det får vara så.

Vad jag sen känner inför att börja på Eriksbergsgården/ätstörningsenheten det vet jag inte vad jag känner för för dom kommer vilja mecka med min bil, sabba min gps och byta kartläsare och mitt inre jag skriker i panik och springer runt som en nackad höna när den infon presenteras. Lite panik är det, för att inte säga svinmycket. Samtidigt vet jag med mig att där finns rara goa människor som vill hjälpa mig att välja en bättre rutt. Men för fasen min duger skriker den nackade hönan mitt i dödsryckningarna. Hönan skriker det sista innan döden ger henne frid: dom vill göra dig fet det är det dom vill. Ja för fet är den stora fasan, och dessutom är jag ju redan det så låt mig vara, jag platsar väll inte där i era salonger med det här hullet!!

Jo tyvärr, mitt feta arsel kommer granskas och mätas och bedömas, jag kommer frågas ut och måst bekänna mina synder med en hand på matdagboken. Huuva, vad göra liksom??

Inse att detta är fel och sjukt och ta emot hjälp som bjuds!

Ordet nej har sen det först kunde uttalas varit en favorit. Nej brukas flitigt och har alltid gjort, både konstruktivt och och av mer destruktiv karaktär. Nu har det väl kommit att brukas mer av den destruktiva sidan. Mår du dåligt Jenny? Nej!! (jo) Vill du ha mat Jenny? Nej!! (ja egentligen) Vill du göra dig illa Jenny? Nej! (Jo bara du går härifrån)

Nu satte jag ut en bild på Facebook och den fick reaktioner, jag behöver inte minska mer nu får det vara bra, inte gå ner mer nu. Eller hur Jenny inte gå ner mer nu?? Nej då o nej!! (jo, lite, bara några kilo till) Där kopplades dumaggregatet på återigen! Svaret talar till dig som nej men dess egentliga tolkning är ja och därvidlag är det högst knepigt att få in ett annat svar. Min konstruktiva smarta sida vill säga nämen det är väll klart, inte ska jag det och vidhålla det. Men dumaggregatet är påkopplat så som tidigare så är ett nekande svar (nej). Bara ett förklätt ja. Ibland handlar det bara om att man automatiskt vill skydda sina egna intressen och tankar, vissa saker gör sig inte i dagsljus helt enkelt, medans det ibland är skydd mot jobbiga diskussioner som kan uppstå vid fel svar. Mycket handlar nog om att skydda. Skydda en plan som är satt i verket men riskerar att grundstötas om den kommer upp i ljuset. Ibland kan det vara att jag vill inte att du ska veta hur jag egentligen mer för jag är inte öppen för att diskutera det. Eller något som för allmänhetens kännedom innebär slutet på det jag precis påbörjat och inte har intentioner att avsluta. Eller frågan om har du gjort det där, har du ringt dit eller liknande, även om jag inte gjort det så blir konsekvenserna mindre för mig om jag säger att jag har gjort det.
Det är som att använda ordet som sköld och försvar mot de konsekvenser man vill undgå.

Jag måste helt enkelt lära mig att dribbla mer ärligt. För även om sanningen är svår att lätta på att yppa så kan man faktiskt ta närmaste vägen till sanningen, även om man inte når ända fram så ta det som är närmast sanningen. För det är ju även så att det finns ju ett samvete som sparkar en i magen vid all de svar som är förklädda till sanning, jag vill ju vara ärlig liksom, det vill ju alla. Ibland kanske helt enkelt samvetet ska knipa igen för det där nejet behövs men annars behövs nog den där sparken i magen för att påminna om att sanning är det bästa.

När det kommer till maten är det extra svårt.....
Har du ringt ätstörningsenheten? Ja! Men det jaet hade ingen sanning direkt. Jag har sagt att jag ska, att jag vill ha deras hjälp, men här har ett nej kommit som växer sig starkare och starkare... Ska du äta sen Jenny, lovar du?? Jadå!! Även där ett svar med lite sanning i för att inte säga ingen. Men där också ett svar för att skydda mig, jag vill ju inte äta men jag vill heller inte ta en diskussion om det.
Gå inte ner mer nu, lova!! Nejdå! Jobbigt som fan att yttra då det är det enda jag tänker på! Jag är snorglad för att ha kommit i ett par 36:or, vill fortsätta så! Men DET innebär en jävla massa ljug i så fall!! För då blir det massa ljuga, har du ätit?ja (nej) osv......

Jag gillar inte min kamp. Kampen mellan orden, mellan samvetet och det normala, mellan att behöva välja mellan lögn och sanning. Jag VILL kunna vara ärlig med alla, det är sån jag är, men det som är i mig vill hellre att jag ljuger så jag når målet och gått ner mer.
Vill jag att ätstörningsenheten ska ringa? NEJ! (Nej!)