Om jag fick vara precis vart jag ville just nu, vart helst drömmarna än förde mig annat än denna landstingssäng då skulle jag antingen vara i Norra Italien eller en solig dag i Stockholms gränder.

Jag blundar och min inre resa för mig på ett ögonblick till ett soligt Italien i dess finaste skrud och solen ler från sin himmel. Jag är återigen i Diano Marina med dess enorma trottoarkanter, små stånd med tilltalande innehåll och ting för tungan som gommen förefaller ljuvligt.
Min resa tar mig sedan återigen från Diano Marina uppför serpentinvägarna till den lilla byn Stellanello som betyder lilla stjärna, och sen vidare till Borgzozzo där Casa dell arte ligger och som är mitt slutmål. Jag kliver ur den skrangliga röda Toyotabussen och känner den magnifika doften av hundratals sorters blommor och den friska bergsluften som piggar upp som tio koppar espresso.
Jag ser mig om, där är Illarios lilla skjul där allt möjligt står att finna och där är Illarios boning och dörren står välkomnande öppen och den lilla italienaren i sin brynja vinkar glatt. Jag vänder mig mot den vinkelformade trappen med sina frescomålningar efter vägen upp mot den lilla terassen med diskuskastaren i statyform i hörnet vid det snirkligt utformade staketet. Jag går andaktsfullt uppför dom marmorbeklädda trappstegen och väl uppe så möter jag minnen och utsikten som hänför. Stenbordet står på sin plats bredvid diskuskastaren som jag en gång avbildat och i andra änden av terassen är spiraltrappan upp till min och fleras boning. Men innan jag hinner ta den i några snabba steg så omfamnas jag av Nanni som är Piers syster och det är ett kärt återseende. Istället för att ta spiraltrappan upp till rummet med de stora viktorianska sängarna i och det mörka drömska taket så kilar jag in i huset. Den farscinrande italienska inredningen tilltalar mig lika starkt och imponerande som det dignande bordet av mängder av inhemska delikatesser. Det är dags att sätta sig till bords och bordet som är fyllt till bredden atraherar alla mina sinnen, öga som nos, likt en eldig italiensk romans......

Åter på svensk mark och i svenska drömmar då det knackar på dörren och efter ett jakande från mig så tittar städaren in med ett hest hej och kilar sen snabbt in på toa och gör sitt jobb.

Drömmarna gick tillbaka till 2000 tror jag det var då jag var på konstkurs i Italien.
Stockholmsdrömmarnaåterfinns i ett kommande inlägg...
Ursäkta stavningen, är påverkad av medikamenter.

Ska försöka blogga nu en liten stund och hoppas att det fastnar på Facebook för ovanlighetens skull, den funktionen har varit paj idag, dom kommer inte upp där som vanligt. Mycket irriterande!

Pratade med ätstörningsenheten idag och dom tyckte att jag skulle dricka mer Fortimel så nu står en sån flaska på mitt bord och blir inte överdrivet mycket drucken ur. Mina tokigheter i huvudet tycker mycket och just det tycker dom inte om. Sen tycker dom en annan totalidiotisk sak som jag hoppas jag vinner över.

jag är inte så stabil idag det känns och det är inte kul alls. Jag är trött nedstämd och svajig. Dumma kropp, skärp dig!! 

Ja rubiks kub,  tänkte bara vem var den där Rubik, han måste ha haft mycket dötid och väldigt tråkigt.

Den förbannade bloggen kom inte upp på Facebook så jag provar en gång till för å se om det funkar.
Jag kan ju tex skriva att idag känns det så förjävligt så det känns som att jag vill dö. Jag bara önskar att man kunde försvinna för ett tag, upphöra att existera bara tills plågorna var över eller man uppfunnit bot på mina sjukdomar. Orkar inte vill inte kan inte......suck!!!
Livet är tungrott idag, som att paddla roddbåt i tjära eller försöka tvätta sig ren med honung.
Jävla skit säger jag!!! Och idén som fötts i mitt huvud önskar jag att jag hunnit abortera för den kommer att ställa till sattyg det vet jag....

På den lilla blåvitgula landstingsön i det statliga havet guppar en randig småfrusen och smått förvirrad forma av mig omkring. Vädret eller vad det nu är, skulle snarare säga att det liknar ingenting, gör nog att det fryses här på mitt rum och filtarna gör föga nytta. Hade jag ids lyfta på min feta röv så hade jag nog hämtat vantarna, hujedamig vantar på rummet - jag trodde inte det skulle sträcka sig så till ytterligheter att vantar skulle komma på tanke.
Jag har några gästande tankar i huvudet som jag önskar vräka då dom tenderar att fortplanta sig så till den milda grad så dom tar över och blir till något jag kommer ångra sen. Jag gillar inte dom tankarna dom är parasiter som livnär sig på min sjukdom och beter sig som cancersvulster som bara växer. Dom ska dö inte jag!! Jag ska inte låta dom vinna och få mig till något som bara destruerar mig utan dom ska få gå besegrade och övervunna!
Det händer bra saker idag och dåliga saker. 11:30 kommer det en vän som jag ryckt upp ur hans depphög för att muntra upp honom med sushi. Jag gillar inte när mina kompisar är slokörade då får jag drivet att väcka upp och glädja.
Senare kommer en efterlängtad herre jag inte sett på länge för en liten träff. Härligt!!
Däremot motsatsen till härligt är att ätstörningsenheten ringer upp idag - me dont like...
Måste ta om allt från början eftersom det är en ny kontakt då min vanliga kontakt har slutat. Dessutom har jag slutat tycka att jag vill ha deras hjälp......
Nä numåste jag få upp tempot, känner mig som en överkörd padda just nu.

Jag står inför ett uppdrag kan man kalla det och det är inte av den roliga sorten - inte för fem öre, tvärtom.
Om någon jag bryr mig om, som betyder mycket för mig, ja som jag faktiskt älskar, håller på att tappa bort sitt liv då kan jag inte sitta still och inte göra nåt, då måste jag agera oavsett vilken situation jag är i. Så länge jag kan stå gå och tala så agerar jag när det finns grund för det, jag är beredd att gå hur långt som helst ifall den persones liv och säkerhet står på spel. Så mycket känner jag med andra.
Jag står inför något som kommer bli tufft, oändligt tufft och faktiskt skitjobbigt ärligt talat. Men jag gör det medveten om det för jag kan inte släppa taget när jag ser att det håller på att skita sig rejält.
En vän till mig har det svårt och hon behöver hjälp men inser inte det vill inte det och jag står på första parkett och ser henne sakta men säkert gå under. Men det tillåter jag inte så jag håller på och samlar mina krafter för att göra en aktion där hon inledningsvis kommer hata mig så hårt, hon kommer hata mig sönder och samman, men det kan jag ta för jag vet att en vacker dag så tackar hon mig. Just nu är jag badguy när allt är i början på det hela men en dag hoppas jag att hon kan se att det hängde faktiskt på gärdesgården och att det blev en vändning utav det och kanske till och med tacka mig.

Jag har inte alla krafter jag behöver för en sådan här stor aktion men jag har tillräckligt för att kämpa till sista håret för min väns liv och säkerhet.Jag vet egentligen inte hur jag ska få det i land jag vet bara ATT jag ska få det i land. Jag skiter i hur jag mår eller vart jag står eller nåt i mitt eget liv just då blir jag stålkvinnan ute för att ställa till rätta vad som än krävs.

Så är det bara!!

Jag vill inte ha "vad duktig du är" och "åh vilken vän du är", jag gör det inte för beröm, är inte ute efter det, jag går på instinkt och just nu är det att potentiellt rädda ett liv och om inte det så i alla fall dra upp någon ur den djupaste gropen någonsin. Jag kan inte se på när någon annan går under, jag skulle inte förlåta mig själv om det hände och jag inget hade gjort. Det är ren instinkt - och kärlek!

Jag satt och kollade på en fluga som på något underligt vis hamnat mellan fönsterrutorna. Han tog sats och pilade iväg uppför rutan för att sedan tappa fattningen och ramla ner igen. Stod sen där och såg bortkommen och förvirrad ut. Men det är en tapper fluga så han gjorde ett nytt försök, men ack han föll igen. Samma förvirring. Men så gjorde han en kraftansträngning och jag kunde följa hans ej så spikraka väg upp mot persiennerna och så till slut var han där!. Han lyckades! När han var framme så försvann han ur synhåll så då var detta lilla verklighetsteaterstycke över.

Jag funderade......och kom fram till att jag är lite som flugan inuti fönstret.....
Jag har hamnat på ett ställe där jag är inlåst, utan tvekan, förstår inte riktigt varför, samma förvirring... Jag gör små försök uppför min fönsterruta men det slutar alltid med ett hårt fall. Flugan var nåt jag inte var, han var tapper, han försökte igen och igen och igen men den orken har inte jag. Jag sitter kvar i förvirringen och fattar inte riktigt vilken väg jag ska gå. Och lyckas jag om jag nu mot all förmodan skulle försöka ta mig uppför fönsterrutan så är det bara för att upptäcka att när jag nåt ända dit upp så är jag lik förbannat inlåst så vad var det värt att försöka. Har inte modet, inte drivkraften, inte styrkan.
Flugan hade det hopplöst, han lär inte bli utsläppt så han kommer dö därinne. Därvidlag hoppas jag innerligt att vi har olika öden att gå till mötes flugan och jag för jag vill inte dö här, jag vill bli utsläppt.
Visst finns det stunder då jag hett önskar mig ett nackskott men inte här inte nu, måste igenom. Jag är aldeles för nyfiken på fortsättningen för att dö nu även om önskan finns där så står den för något annat.

Jag har inte skrivit så mycket här nu på ett tag och det är för att jag är på ett annat ställe också. Jag behöver få häva ur mig helt fritt på alla områden och speciellt på ett område och jag vill kunna vara helt fri att skriva om precis all skit som finns på detta område utan mankemang av det jag skrivit. Mitt andningshål på ett sätt samma som det här är det också. Den delar jag dock inte med mig av.

Idag är en rövdretdag, känns som botten på ett utedass ungefär, orken har sinat, engagemang och lust likaså. Önskar mig hett besök, nån som kunde dra mig ur hålet och ge mig en kram för det behöver jag.
Skulle vilja knalla runt Stora holmen men orkar inte, skulle behöva gå till Apoteket och hämta salva men orkar inte. Vill bara sova. Jag äckeltjockisen tog in mat för ovanlighetens skull och åt en halv portion vilket ger kaskadångest. Känner mig misslyckad och skitdum, rätt åt mig att jag har ont i huvudet igen....

Nu ska jag sova

Jag får börja med hemligheter igen. Hemligheter tar man till när man måste nå ett mål som andra kan tänkas hindra en från att uppnå. Hemligheter för att vara effektiv i sitt arbete mot målet utan att få det förstört av att folk vet och därmed hindrar en.
Jag såg vågens siffror. Jag såg bilderna jag tog på mig själv och jag vet vart jag vill och vad jag inte vill.
Nu måste jag börja bli sneaky, kanske dra en vit ibland. Jag gillar inte att ljuga för folk, inte alls men jag vill nå mitt mål utan att någon hindrar mig.
Jag är för mycket nu, aldeles för mycket, måste bli mindre det bara är så! Jag gick in på mitt rum och grät efter att ha sett resultatet, 71.4 - för MIG är det fläsk i kvadrat. För mig alltså, andra får väga vad dom vill och mår bra av jag struntar i vad andra väger jag utgår inte från andra utan i detta fallet från mig själv och enligt mig så väger jag som en långtradare size-mässigt. Måste ändra på det, det blir ransonering först och främst och så träning.
Tänk att man kan förfasas så över sin egen kropp. Äcklas verkligen!!
Det blir hemligheter igen, dölja, cover up mina planer. Ja nu säger väll du som läser men hallå det hamnar ju på nätet! Javisst det gör det, men ingen som är där jag är nu kan veta för dom läser inte detta, dom som inte behöver veta får inte veta det är poängen.
Jag är inte ensam, mina ätstrngr gör mig sällskap. Hatar dom, älskar dom. Beroende av vågen - skräckslagen inför den.
Gråter, tårar rinner som tjära ur ögonvrån, hatar't!

Dova dunsar av tunga steg hörs utanför min dörr och ifrån rummet bredvid hörs skrik. Larmet ringer, någon har tryckt på sin röda knapp, återigen dessa tunga steg, ekar som stora släggor. Musiken som strömmar ur ipaden tilltalar mer så volymen dränker lite av ljuden och lugnar mitt sinne aningens.
Att skriva sorterar tankarna som är hullerombuller. Ljuden däremot tränger igenom mitt försök till skyddsmur med min egen musik men det lär jag få finna mig i. Sjukhuset där ljuden aldrig sover.....
När jag är down är ljuden mina fiender och dom gör angrepp på min hållbarhetoch stör det mönster jag skyddar mig med. Nätterna här är rena mord, på nattsömnen, tryggheten och stabiliteten eftersom en gång i kvarten dygnet runt öppnas min knarrandegnällande dörr och ett huvud sticks in för att kolla så inte ofog begås. Det vill säga ljud en gång i kvarten = en nattsömn som blir sönderhackad som köttfärs. Tack landstinget för att ni för att öka min säkerhet drar in på min nattsömn. Ibland förstår jag inte logiken alls.......
Då har vi alltså hallisar till och från, återkommande tankar om att vandalisera den kropp jag har att bo i, otryggheten som gör att efter vartannat steg måste man kolla så man inte är förföljd, tillfälliga besök av suicidala tankar som aldrig stannar så länge så aktion börjar planeras, däremot listan i huvudet på vad jag vill utsätta min kropp för den mals det på om i huvudet och jag undrar hur länge jag kan hålla mig ifrån det, vi har en dos matproblem och för att avsluta sammanfattningen så är klassikern för detta tillstånd att jag pratar tyst som en förvirrad mus.
Jag märkte idag att gå ut om ens korta bitar får min hjärna att få kapitalbryt och sätta full sprut på idiotin som får mig att vilja hacka upp mig i partiklar typ och när jag kommer tillbaka till avdelningen så ligger jag utslagen och kippar efter luft som en fisk på torra land. Det är som att bestiga Mount Everest i rullstol med 100 kg packning.
Idag på Järnvägsgatan måste jag ha sett ut som ett klappfyllo för jag hade helt tappat konceptet och vinglade runt mellan trottoaren och gångbanan i zickzack för jag visste inte när jag skulle gå över gatan trots att jag hade full uppsikt över övergångsstället. Att vara ute är stressande och tröttande på ett sätt som jag inte är van vid så stor del av mina problem består av förvåning.
Tålamodet mitt har bestämt sig för att flytta ut i skogen där det bosatt sig i en stubbe för att växa till sig.
Minnet och tiden är totalt fucked up just nu. Vad det är för dag eller vad klockan är är en ständigt återkommande fråga eftersom det försvinner lika fort. Tiden är ej heller konsekvent, är det 1 timme eller 10 minuter som gått? Vad gjorde jag och vart var jag igår och just det vad var det för dag igår nu igen det får almanackan bistå med. Konstigt det där hur det blir......

Nu serveras det käk à la landstinget inom kort, tror jag förväntas infinna mig så det är väll dags att avrunda.
En mindre redovisning av mitt läge som det är nu har just serverats eder.