Jag måste verkligen gå iväg och få mina glasögon justerade, dom är all over the place, sneda och vinda och glider nerför näsan vid varje frammåtlut.

Har haft en härlig pratstund/sångstund med Jacko, den livade upp faktiskt. Det är en kul kille det där. Han har siba sidor men är bra go allt som oftast. Vrålen kan han dock få bespara mig ärligt talat, och bara för att jag skrev det så kom där ett yl. Jag måste verkligen läsa på om amazoner, suga åt mig all kunskap som går för som det ser ut nu är han min vare sig jag vill eller inte, alternativet till att han bor här är att han tas av daga, att han inte finns mer och det kan jag inte ha på mitt samvete, hellre härda ut. För visst kan jag få tuppjuck på honom imellanåt när han väsnas men däremellan är han min bästa finaste ju, så det gäller att lära sig hur man hanterar det och hur man står ut och dessutom inte tappa fattningen när det är som värst. För det ÄR superkul att ha en gojmoj och alla blir så förtjusta i honom så det är inte det. Så strategier och kunskap ska införskaffas för här är hans hem och jag vill göra det till det bästa.

Snart kommer en gammal kär vän hit, Janina min vän sen långt bakåt i tiden. Hon kommer hit på fika och tjöt i goda vänners lag och ingen är gladare än jag att hon kommer, ska bli såå kul. Lite pinsamt dock att det enda som bjuds är pepparkakor och kaffe/te, men det går nog bra endå tror jag. Janina har jag känt sen högstadiet sen verkar det som att våra liv liksom hakar i varandra lite då och då under årens gång. Hon var/är (??) ihop med en annan go väns bror och dom har barn ihop, så när det vankas festligheter imellanåt så hamnar vi återigen under samma tak och det är lika underbart att se henne varje gång. Så nu för fösta gången så blir det bara vi och det ska bli så trevligt, längtar och har gjort ett tag, och nu borde det vara bara en sisådär halvtimme tills hon kommer......wooiiee :D

Jag borde kanske flytta u dan lite disk och sånt så det är fint tills damen kommer.
Det verkar som att Jacko gillar sin radio förresten. Härligt! Just nu vet jag inte vad han hålls med för han sitter helt dubbelvikt och sysslar med nåt......knasgoja :)
Nu jalla jalla Jenny, lyft på häcken och börja plocka!!!

Jag sitter med silverschamppo i håret i hopp om att få bort det sista gula i håret. Jag fick en del sarkastiska kommentarer av vissa tanter i kyrkan ikväll men det skiter jag i.

Dagen var ljuvlig för fina underbara bästa sötnöten Nikita och hennes goa fantastiska mor Madeleine var här och förgyllde min dag idag mitt på dagen. Jag fick en skvätt Pär också, och ej att förglömma goa vovven Tindra som är så söt. Sällskapet var farsinerade över min sambo som de flesta blir. Ja han är charmig helt klart och kan få dom flesta på fall med sin charmiga sida. Tänk om han bara använde sig av den det vore så mycket enklare då, men det är en annan story...
Madde och Nickisen var här en härlig stund och det fikades och snackades skit och allmänt mys med tända ljus.
När mina tjejer lämnat mitt bo med små hälsningar på mitt kylskåp efterlämnade så var det dags för matlagning innan avfärd mot KC och smlrgåsberedning för ca 400 personer.
Det blev pasta med tomatsås med fetaost och vitlök i. Sen fixa till sig lite och så hastigt iväg. Eller ja så hastigt det gick i snömodden, det var rent av läskigt att cykla, hoppades på skjuts hem men så blev det inte.
Först var det som sagt mackbetedning för ca 400 personer vilket funkade rätt bra. Sen ner och heja på alla innan det hela började. Det var en mäktig julkonsert på alla sätt, otrolig sång och allt annat var fantastiskt, jättenöjd - med konserten, det som hände sen önskar jag så att jag sluppit. Jag tänker inte gå in på detaljbeskrivning men om man säger så att någon jag trodde var min vän, någon jag tycker om som jag trodde tyckte om mig, betedde sig avskyvärt, det knäckte mig rent utav. Jag hade kafeterian efteråt också men jag bad att få gå för jag var så jävla ledsen och förbannad så jag skakade, kunde inte göra ett skit mer så jag bad att få gå hem. Så jävla knäckt och bränd!!! Jag önskar faktiskt att jag stannat hemma, helt ärligt jag önskar jag sluppit det där så otroligt mycket för det gjorde såå ont, en vän liksom.
Just nu vet jag inte vart jag är i det hela mer än kränkt, ledsen och jävligt irriterad, mår skit, så besviken på h*n.

Nu bör jag nog skölja ur silverschamppot ur håret annars lär jag bli nån form av gaySmurf och det vill jag inte.

Vill sen bara sova bort skitkvällen och hoppas på bättre imorgon

Gojan sitter och mumlar och muttrar och varierar med ett hej då imellanåt. Om en kvart ungefär så kommer Christer med lite penkisar till julklappar. Så jag ger mig väll ut sen igen för att införskaffa sådana.
Det har varit en superbra måndag hittills, så nöjd, och jag ska inte låta något förstöra den. Det var en hektisk natt med tralliga människor som muckar och söker fajter verbalt via sina tangenter på Facebook, man blir änna trött på såna. Jag hoppas det löste sig för alla inblandade, jag försökte lite smått mäkla fred men bråka var tydligen mer intressant för somliga. Lite grums är det allt i bägaren när jag tänker på dom inblandade och hoppas innerligt att det löste sig på båda håll.
Men det ska inte få förta min dag, är den bra så är den och det ska den fortsätta vara.

Jag ska snart ut på upptäcksfärd med stadsbussarna, först ut till den hiskeliga avkroken Hovsta, hoppas jag överlever det. Sen åt helt andra hållet och ta Marieberg för att få lite hjälp med min förgrymmade lur som inte tycker jag ska prata i telefon utan bryter alla samtal, suck!
Och kanske lite julklappar på det.

På vägen hem ska jag göra en halvt om halvt oplanerad visit på ett kärt ställe och krama på somliga lite tror jag. Ja för jag vill inte gå på hemgruppen för vi ska ha till gruppens mest missnöjda tant, hon klagar konstant och avbryter till och med andra mitt i meningen för att klaga. Dit vill jag inte så därför lämpar sig ett spontanbesök bättre.

Var är den där Christer egentligen, en kvart sa han ju.....

Idag har det varit en riktig långsöndag, så otroligt lång så jag vet nog ingen dag som har dess like i långtristhet. Först var det lite kyrkan som vanligt sen hem och laga käk och sen bara en enda lång raksträcka till måndag och än är jag inte framme. En halvtimma tills medicindax, ikväll tänker jag krydda lite grann med en extra Propavan så det förhoppningsvis blir något sova av inatt. Alltså jag är riktigt nöjd med vad min lilla hjärna åstadkom inatt vid insomnia, riktiga storverk eftersom jag fick allt på plats angående föreläsningen på torsdag. Men inatt vill jag sova så extrakrydda får det bli.

Igår var den store Pallepilledutt här, han och Tiina min fina ramlade in runt kvällningen och satte sprätt på min lördagskväll. Så härligt att ha mina galningar här så slapp jag sitta och va knas för mig själv, eller ja en till finns här ju, den lille Jacko får vi ej förglömma. Och han fick uppvaktning igår kan jag säga. Tiina som först sa urs va äcklig om Jacko kunde sen inte slita sig från honom när det var dax för avgång. Dom lekte tittut och sjöng och hade allsköns underhållning att bjuda på. Grymt härligt att få ha dom här, själva urstammen liksom.

Jösses vad skönt det var att stänga av tv:n, och va lätt jag tänker nu när det inte är en massa ljud. Förr när jag var yngre så avskydde jag tystnaden, det var ljud i varje rum till och med på kissoteket, klart man behöver lite musik när man sitter på porslinstronen, vad annars liksom. Plus att jag var tvberoende, allt cirkulerade runt den burken. Nu är det tvärtom, ljuden stängs av, jag somnar utan ljud vilken var en omöjlighet förr och tvburken kan vara avstängd i veckor i sträck. Jag kan sitta och bara lyssna på tystnaden läänge nu och gå runt och bara vara. Sånt är skönt, jag antar att fenomenet kallas vuxen..... Men jag tycker fortfarande hemskt illa om mellanrum bara så ni vet :)

Jag har en grym vecka framför mig och främst då tänker jag på torsdagen, åh vad jag längtar till torsdag. Då är min stora stund, den jag längtat till hur länge som helst, då ca 220 stycken människor kommer för att se och höra mig. Det är inte klokt, det är knappt greppbart, jag fattar det knappt. Jag ska få uppfylla min största dröm och det känns så oändligt stort, och tänk liksom en hel massa människor har gjort sig ansträngningen för att se lilla jag, bara jag liksom, så stort är det.
Och turligt nog så innehöll nattens insomnia lösningen på vad jag ska säga där och då, jag färdigställde min föreläsning inatt och jag känner på mig att det kommer bli kanon, jag har ett guldkoncept i min ficka som det ska bli så grymt att få leverera där och då.
Och dessutom så sitter två personer som jag är så oändligt stolt glad lycklig och hedrad över att just dom kommer, det är människor ur mitt förflutna som har spelat en stor roll i mitt liv under en längre tid. Ja jag skulle vilja säga att dom är mina hedersgäster. Sen kommer ett stort antal för mig kända ansikten som glädjer mig storligen även de med sin närvaro, ja mer eller mindre alla är väll hedersgäster. Och jag ska göra mitt absolut yttersta för att göra detta till min bästa föreläsning någonsin, jag vill att alla går därifrån och har med sig något ifrån föreläsningen.
Ja faktiskt vågar jag mig på att säga att jag längtar mer till på torsdag än till julafton. Jag ringaktar absolut inte julafton och allt vad den innebär utan det är bara det att detta är min stora stund, min dröm som går i uppfyllelse, något jag jobbat för så den är i stil med om jag skulle gå på Nobelmiddagen typ.

Tio minuter kvar till pillertagning, vad skriver man om i tio minuter då??
Imorgon kommer Peter som vanligt, han är så skön den snubben, vi har alltid så kul på boendestödet och han är alltid villig att ställa upp. Vi far till Kumla och till Dollarstore, vi hämtar grejer här och där och han kan sitta i timmar och bara prata med mig med en kaffekopp i näven. Han kan vara både klappkul och seriös. Men framförallt den killen är så jämrans snäll så det finns inte. Han bryr sig och har ett engagemang utan dess like, alltid redo att rycka in där det behövs, och som sagt så jefla snäll. Han är nog min hjälte tror jag. Hur mycket har han inte burit, skruvat, kört, knökat och bökat, och han har tagit skit när jag varit dålig och ändå står han kvar. Så imorgon möts jag vid 10-rycket av det där härliga stora garvet med en snusprydd läpp och ett par glada och pigga ögon redo att kasta sig ut i vinterNärke för min skull. Boendestödet fick en pepparkaksburk av mig för ett tag sen, men det var ju dumt - dom skulle ha haft en hel lastpall med peppisar så himla bra som dom är, och Peter skulle ha en hel lastbil full. Så är det jag har världens bästa boendestöd, så glad och tacksam för fina Petrr och alla andra på Mobila 3.

Nu mot medicinburken och förhoppningsvis få sova inatt :)

Ja denna kväll vart lite speciell. Milou och Lukas är här ikväll och ska sova här inatt. Jacko har fått gå marsh i säng, eller marsch på pinne kanske det blir för gojor. Han har varit lite ostyrig ikväll och hans protester och dåliga humör och mina försök att hejda oväsendet fick mig att redan vid 20-tiden släcka ner vardagsrummet och natta den tjuriga och högljudda fågeln. Först hjälpte det att sjunga med honom för då blev han glad men sen vet jag inte vad som hände om det berodde på att hundarna var här eller vad men då började han leva rövare så att ta kväll var enda tänkbara lösningen. Jag vill inte behöva vråla för att överrösta hans vrål för det känns taskigt mot grannarna så nu är det i alla fall nedsläckt.
Det börjar bli dags för kvällskisset för Milou och Lukas. Jag bävar lite för att behöva ge mig ut i kylan men måste man så måste man. Det är härligt att ha dom här igen, att få mysa med killarna det är gôtt det. Just nu sover en på min mage och en på min högra sida på kudden. Burr för att ge sig ut nu!!

Jag har lite kollijoks i tankeverksamheten ikväll, det är som om det sitter en sten i ett kugghjul så tankarna fastnar och hakar upp sig, kommer inte vidare liksom. Det är väll just inget farligt med det bara lite störande och irriterande. Jag vet i alla fall att jag undgått att göra något smått idiotiskt idag som var på väg att bli men samtidigt är den stupida sidan av mig härsken på utgången i fallet och uppskattar inte utgången även om jag vet att det är till det bästa. Jag vill inte att morgondagen skall innehålla något sådant dumt heller och hoppas det går att undvika på något vis. Jag ska till Ludvig imorgon och kan förmodligen få tips och råd av honom.

Jag funderar på en idè jag har att sy en hundtröja till frusna små prinsar, den finns där redo att förverkligas vilket får bli imorgon för nu är man trött och slö och aningens hängig eller om det är moloken jag är vet inte så noga och skiter faktiskt i vilket.....
Men idéer är kul så imorgon ska det skapas och första halvan av dagen spenderas hemmavid.

Snurrisnurr i huvudknoppen kanske motverkas av en kort prommis med grabbarna så nu ska jag väcka upp dom för sista kvällspinket

Det klassas som välfärdssjukdomar, vi har det för bra och kan inte vara nöjda med det vi har. Visst så kanske det kan vara, vi kan mycket väl äta, vi har mat i kylskåpet och vi kan handla oss mer om det skulle vara slut. Vi har det varmt och gott, kläder på kroppen och någonstans att bo och folk som bryr sig om oss. Vi borde vara nöjda helt enkelt.

Men så är inte alltid fallet, inte för alla. För en del människor så blir det som räddar oss det som gör oss rädda. Att äta är en livsnödvändighet, vi måste äta för att leva. Äta ordentligt på fasta tider i lagoma mängder så kroppen och knoppen blir nöjd och så man kan fungera.
Men hos en del finns en annan drift, inte främst att äta för att överleva utan att äta för att styra upp det som felar i våra kroppar, för en del är det ätandet minimalt för att inte säga nästan obefintligt, medans andra äter mycket mer än vad som behövs och båda sorter gör sen sitt yttersta för att få det ogjort på olika sätt och inte är dom särskilt produktiva, snarare kontraproduktiva. Den ena lever sitt liv slaviskt efter vågen, mattider och träningstider. Den andra lever säkerligen också sitt liv efter vågen och så även efter rutiner. Alla olika sorter har en sak gemensamt, man lever i krig med maten och i maskopi med vågen. Vågen sätter tonen, i varje fall för mig, hur jag ska äta och träna och leva. Mitt liv har blivit slav under siffror - och jag som hatar siffror.....
Det kallas ätstörningar. Många har det och det syns inte alltid utanpå och ibland vet man inte det själv ens. Den vanligaste bilden folk har av det är en ung tjej med utstickande revben och höften som man nästan kan skära sig på och allt som oftast syns tjejerna med slang i näsan. Men det är inte den enda bilden av det. Det finns dom som är lite kraftigare byggda än skelettjejerna, dom kan man inte spela revbenspiano på och dom har ingen slang i sin näsa men deras problem är av annat slag. Det finns så mycket fördomar om detta så jag skulle få skriva hela natten egentligen men det är som bekant inte bara anorexi som plågar utan även bulimi, diabulimi och ortorexi. Din granne kan ha en ätstörning, tjejen i kassan på Konsum eller din körskolelärare..... Det är det jag vill ha sagt, det syns inte alltid utanpå utan oftast är detta något man bär inom sig och lever med i det fördolda tills det gått så långt så man måste ha hjälp.

Jag känner tjejer som har det, som kämpar med det nu och så dom som kommit igenom det och ut på andra sidan. Jag hör till dom som får behandling för mina problem, jag går till ett ställe en gång i veckan och får råd och stöd i samtal med en kvinna som är där för mig just då. Det är långt ifrån enkelt ska jag ärligt säga, man luras av varelsen i huvudet att ljuga och inte tala om sanningen vilket oftast så är fallet. Det är en lömsk sjukdom på det sättet för man tvingas ljuga ofta och jag gillar inte att ljuga. Lika som att man får finta sig ur situationer som innebär tex resturangbesök eller dylikt. Men mest kanske man ljuger för sig själv ärligt talat. Jag är aldrig nöjd, nöjd med min vikt, med min kropp eller med vad jag stoppar i mig, jag duger aldrig, leta fel är vardagsmat. Man kan allt som oftast också se de som försöker hjälpa en som är ens fiender, dom vill luras och göra så man går upp. Fast egentligen, det man borde inse är att det är människor som tycker om oss, som bryr sig och som ser det vi inte ser och vill hjälpa oss inse att det vi ser är helt fel. Det går inte alltid däremot......

Jag måste varje morgon kontrollera min vikt. Har den gått upp minsta lilla då blir det indragningar på matfronten och mer promenader och mer träningsövningar. Har den gått ner något då belönas jag med att slippa äta så mycket, dvs indragningar även då. Är jag borta och inte kan komma undan utan måste äta så kniper jag igen tuggar och sväljer och går sen hem och får tokångest över vad det kommer stå på vågen imorgon. Allt styrs av vågen, min dag är en enda långa dag av siffror, kan inte sluta tänka på vad vågen visade, siffrorna i kläderna jag kan ha eller inte ha, antalet gånger jag ätit och inte och antalet kalorier samt minutrarna som jag tränade. Ser jag på mig själv så ser jag en tjock gris, ett monster, medans andra säger att jag är för tunn. Jag känner stolen eller sadeln göra ont mot sittbenen men ändå tänker jag på att jag borde göra något åt den där feta rumpan.

I ständig jakt på perfektion! Det verkar som att perfektion är att vara smal - men var går gränsen för aldeles för smal då? Dom som är i det ser det inte, dom jagar kilon fortfarande. Dom som är större plågas av det. Och dom som är i mitten inser det inte.

Jag säger som en syster i sak, fuck anorexi! Och jag vill kasta alla ätstörningar över världens kant!
Jag vill få bort dom för dom plågar ihjäl fina tjejer och killar, ja för även om det inte är lika vanligt så drabbar det även killar. Många har gått åt i sjukdomen och så ska det inte behöva vara, det är en lömsk förrädisk och hemsk sjukdom och kunde jag ta den av alla som bär dens axlar och bära på mina så skulle jag det för jag vill inte att någon ska ha det.
Men det kan jag inte, jag kan bara jobba på min egen och få mig själv bättre och det ska jag. Jag ska göra mitt yttersta för att bli fri från den och sträva mot att kunna vara nöjd och inte som nu mot utopiperfektion. Den perfekta kroppen finns inte och hur mycket jag än jagar efter den så kommer jag aldrig nå den så jag kan lika gärna lägga av med det. Lägga ner stridsyxan och använda tiden till något bättre än att kriga mot mig själv.

Åh tjejer och killar, ni som har det, Gud vad jag önskar att ni kunde gräva ner er stridsyxa och låta er själva må bra, eller i alla fall att det vore så enkelt. Jag säger istället kämpa på, det finns en dag då solen återigen värmer era glada ansikten det vet jag, det gäller bara att hålla ut tills man kommer dit.

Och ni som kommit er igenom det och ut på andra sidan - ni är mina hjältar och förebilder.

Fuck ätstörningar!!!!!!!

Nattetid, och vad gör jag istället för att sova jo ligger och funderar hjärnan i kryss och fipplar med plattan. Sova är annars vad som rekomenderas vid denna timme, jag ska ju upp imorgon, men ja ja, sova kan man göra när man blir gammal. Men om det är till någon tröst så är jag inte inne på något otillbörligt, än iaf....
Ligger och funderar på olika saker. Till exempel varför en del tar bort och lägger till en på Facebook stup i minuten. Att bli borttagen är lite sårande faktiskt om det inte finns någon grund för det, för att sedan få någon lam förklaring och sen ett tag senare få vänförfrågan igen. Jag kan ju säga som så att denna person kommer inte bekräftas igen hur bra det än låter. Hade jag varit taskig eller gått till angrep då hade jag förstått det men inte när denne påstår sig vara en så god vän på telefon då börjar jag fundera vad det är som är konstigt.

Men skit samma jag tänker inte met på det nu, eller försöker iaf.

Jag undrar varför självhatet är som värst på kvällen, varför denna enorma våg av självförakt infinner sig nästan varje kväll - jag hatar den så hårt! Vill inte känna hatet bygga bo i mitt inre och föröka sig ut i varenda hörn av mitt väsen. Det är ett svart mörkt hat som gör ont som en käftsmäll från en hand iklädd rustning. Kall metall mot en av hatet kylig kind. Hatar det!!
Och det där när man ringer nån som inte svarar, väntar ett tag, några dagar eller så och vederbörande inte svarar ändå. Då blir självanklagelsen svårjobbad, tankar går som typ vad har jag gjort denne, den tycker inte om mig mer, ratad, hatad, vad har jag gjort....osv. Men det är ju inte ens säkert att man blivit ratad det kanske handlar om något annat. Men det är ju så infernaliskt svårt att tänka så, självhatet tar över. Men ja ja......

Sugen på bacon där jag ligger i sängen, sugen på det mesta faktiskt. Jag hoppas på mötet på onsdag att det ska ge något bra för jag vill kunna njuta av mat igen, njuta av godsaker utan att få bryt och panik över vad det ska stå på vågen sen.

Men nu är jag trött, nu vill jag sova.

Stod upp vid nio till klockans oljud. Klockan var ställd eftersom bästa vännen Annika skulle ramla in på morgonkaffe. Vi fick en god stund tillsammans med bra prat och varma drycker. De mesta ämnen avhandlades och det kändes fantastiskt att ha vännenmin här, hon är så värdefull för mig.

När min vän avgått så stod det ommöblering och städning på schemat. Det blev ett besök i källaren för att återinställa ett bord som fått flytta ner i källaren för ett tag sen i brist på behov och plats, men till min glädje så åkte det upp igen. Det bordet är speciellt för mig, det är hämtats i Gräve hos mormoroch det har tillhört hennes far min gammelmorfar. Det är ett gammalt bord med många år på nacken och är ett så kallat rökbord, herrarna satt väl och kontemplerade och sög på sina stinkpinnar medans dom avhandlade vad som då var på agendan. Jag tog för några år sen tillsammans med en god vän och målade det chokladbrunt så det är så fint tycker jag även om det nu finns lite skavanker på det, men vem har inte det, alla har vi skavanker. Jag tror bestämt att nu för tiden är det visst inne med skavanker, det kalas schabby chick. Ett urfånigt koncept där man sabbar nya möbler så att dom ska se slitna ut och sen säljer man dom snordyrt under beteckningen chabby chick.
Jag tänker lite som så just nu att jag har en himla massa skavanker på min kropp, själ och allt så då måste väll jag vara chabby chick och då också jäkligt inne, ha ha tänk att man skulle få nytta av skiten.

Tillbaka till dagen. Ommöblering avklarad städning likaså, jag behöver damma sen är det klart.
Det blev en liten sittning för att skriva lite och sen bör det bli förtäring för den här damen.

Jag är djupt farcinerad över antalet anmälda på föreläsningen jag ska ha 12:e december, det är det gigantiska antalet över 100 personer, och då är vi inte ens i närheten av slutdatum ännu. Vad ska det då inte vara den 12:e?? Detta är stort för mig för jag har nått mitt stora mål inom området. Jag sa för länge sen att när jag står på en stor scen och har så många åhörare så jag måste använda mikrofon då har jag nått mitt stora mål, då är allt fullbordat, då är allt komplett. Känns så stort altihopa, tänk liksom lilla jag, jag är ingen speciell jag är bara någon med en udda historia som lever mitt liv, tänk att jag ska få stå på en gigantisk scen och berätta för hundratals om min resa, det är överväldigande stort. Tänk att få nytta av alla år av problem och göra något bra av det. Jag är oändligt tacksam.

Maten dårå. Funkar sådär va, borde och skulle egentligen anstränga mig mer men gör det inte. Jag ska till Eriksbergsgården på onsdag och av någon anledning så är mattankarna extra skruvade just nu med konstiga utfall som jag inte begriper riktigt. Tankarna lever sitt eget liv och jag bara åker medoch har inget annat val. Iblan äts det och ibland inte. Jakten på siffror på morgnarna kvarstår och undanflykterna vid materbjudanden blir fler. Min egen flykt från maten när jag är hemma dominerar mina dagar och lyckan är tydligen att avstå helt med tanke på sifferjakten.
Men jag VET att jag måste äta något innan jag ska föreläsa så då blir det tvångsåtgärder för jag bara ska äta då oavsett om jag vill eller inte, det är en kamp och oftast går det bra.
Men jag hoppas verkligen på onsdagen och starten på ätstörningsenheten för jag vill ju egentligen inte detta även om jag allt som oftast tror det.
Dags att kämpa nu!!

Att ha städat och grejat är skönt, det känns fräschare och det är en lättnad.