Oj vilken dag!
Först sväva mellan hopp och förtvivlan, balansera på den extremt tunna linjen däremellan vilket fick mig att ena stunden vilja trycka på pausknappen i livet för att sedan kastas in i en glädje och tacksamhetsstorm som kryddades med stor förvåning och utseendet på mig vid den delen av dagen måste ha sett ut som att jag träffats av en luftvärnskanon mitt i plytet liksom, jag bara låg som en liter utspilld Oboy i sängen med tefatsögon och matchande gigantiskt hål istället för mun.
Jag bara undrade om jag missbedömt verkligheten och missade att den faktiskt kan vara oerhört god ibland.

Sedan var det bara att hoppa i pjucken och gränsla svettjollen och trampa upp till Sondra som skulle sminka mig inför kvällens uppdrag. Till att börja med så fick jag röra mig i de mest imponerande byggnader som jag aldrig någonsin haft eller kommer få tillgång till igen - jag befann mig i Centralpalatset. Entrén och trapphuset gjorde mig grovt imponerad, dock den lilla hissen med metallstaket för såg ut som en mindre tortyrkammare så jag mordhotade latmasken i mig och spurtade lite ledigt upp till andra våningen, något jag aldrig skulle göra annars. Väl uppe på den aktuella våningen var jag bara tvungen att stå och bara stirra och gapa över den fashionabla omgivning jag befann mig i, ett hus med gamla anor och folk med stinna plånböcker som en övergödd spägris innan jul.
När jag glott klart och klappat igen kakhålet så travade jag in, först lite bortkommen men sedan hörde jag en välbekant röst och styrde fossingarna efter öronen och hittade min dejt för dagen som skulle transformera mitt alldagliga nylle till en partypingla. Sondra är helt outstanding på det hon gör och att samarbeta med henne är ett nöje, jag blir alltid lika förvånad när jag ser mig själv i spegeln efter en stund med Sondras vana handlag. I mellantiden gick jag och införskaffade mig ett par underkläder så att jag inte skulle ha hängbuk eller whatever och för att inte skämma ut mig totalt.
Åter i Centralpalatset så var det i princip bara att vända för då skulle kosan styras mot City Konferenscenter på SCB.
Väl där så började jag bli nervös, jag såg ju att i stort sett alla var såna här sositetsdamer med välgödda börsar och portmonnäer så jag kände mig redigt skabbig min nya jumpsuit i knallrött till trots, men ja ja det är väll bara att köra tänkte jag. Men tjosan vad fel man kan ha dårå!! Väl inne i det lilla utrymme som vi "modeller" och Sondra disponerade så kommer första ångesten, jag känner inte dom andra och dom ser världsvana och skitsnygga ut och jag håller på att förgås i obekvämhet och blygsel. När väl kläderna är på (första outfiten) så känner jag hur paniken bara eskalerar liksom ångesten och min enda tanke då är vart är nödbromsen, vart kan jag fly! Men jag gick sist in och eftersom jag aldrig gjort något dylikt tidigare så fick jag ju studera mina medarbetare noga från den plats jag stod på. Ångesten kom och gick och när det var min tur fick Sondra nästan knuffa ut mig. Men det gick, jag vet inte om jag gjorde rätt men jag var där och gjorde min grej och det höll. Tillbaka igen och byta till kvällsblåsan. Och där sköt oron och paniken i höjden kapitalt, återigen dessa gråa Converse!! Jag frågade Sondra flera gånger om hon skäms ihjäl eller om dom skulle vrida nacken av mig där inne för dom. Men Sondra är bara cool och skickar ut mig igen när det är min tur. Och vet ni vad som händer?!?!! Dom tokgillar blandningen av flott klänning med blingiga accessoarer och vardagsdetaljer, en cool och intressant mix eller nåt sånt sa dom. Jag blev så jäkla glad och lättad så det är inte klokt. Den sucken av lättnad när jag kom ut igen hade kunnat blåst omkull Svampen! :D

Sen var det mingel och networking efteråt. Jag hinner inte långt innan det i min väg står en stilig tjej typ i min egen ålder och frågar om jag känner igen henne. Återigen denna luftvärnskanon mitt i huvet och jag står och glappar lite bortkommet med kakhålet och måste definitivt sett aningens efterbliven ut. Men när det går upp för mig att denna vackra kvinna framför mig delar jag faktiskt historia med så får jag nästan slag. En sådan fantastisk tvist på en redan grym kväll gjorde att endorfiner pumpade runt i mitt blod så jag blev alldeles lycklig och vimmelkantig. Så jag stod en lång stund och pratade med min gamla klasskamrat Karin som gjorde denna kväll så perfekt och härlig och alltihop blev en perfekt avslutning på en grym dag. Så fantastiskt att få stå och språka med någon som man delat verklighet med under ett antal år för länge sen och verkligen återkoppla och få någon sorts resumé om vad vi bägge sysslar och har sysslat med sedan vi sågs sist. Helt grymt var det, en riktig pulshöjare och så lycklig blev jag. Vilken kväll!!!

Så nu har jag intagit min binge och rapporterat om min dag så nu borde jag få sova. Imorn är det upp tidigt då jag ska till kissexperten på Ängen och sen en återigen späckad dag :)

Jag kommer somna med ett stort leende på mina läppar :)

[Bild]

Dom orden skulle det kunna stå andra namn bakom än de som står i statliga register såsom Skatteverket till exempel. Jag vet vem min mor är men jag vet också andra som har agerat mamma på ett betydelsefullt sätt och i mer utsträckning och på kortare tid än den som är min riktiga mamma. Det skulle kunna stå Ulla-Carin på mammaraden för på dom 15 åren som hon i och med att hon är gift med min far har funnits i min närhet och stöttat mig i mångt och mycket. Hon har bistått med sin kunskap, klokhet och oerhörda omsorg som är helt enastående och gett mig den kärlek och omsorg jag saknat i överflöd. Jag hyser stor tillit och förtroende för henne och jag vet att jag kan vända mig till henne med jag tror nästan precis allt och det ger mig trygghet.
Det skulle också kunna stå Annika på raden för mor. Under fem års tid så har hon fyllt ett stort tomrum, lärt mig stå på egna ben, lärt mig om tillit, presenterat mig för en annan dimension och närt mitt hjärta med kärlek som det så desperat behövt. Hon har ställt upp, funnits där för mig, ja till och med inom vården vid stunder som har varit oerhört svåra, och hon har stått kvar. Vi har ridit ut stormar ihop och vi har asgarvat tills vi kippade efter andan likväl som vi har båda torkat varandras tårar. Hon har alltid funnits i min närhet känns det som, hon är alltid där, på första parkett. Hon agerar en mors roll i och med att hon är mäkta stolt ibland liksom emellanåt lär hon mig att det jag gör är mindre bra på ett pedagogiskt sätt. Men störst av allt är väll att hon öppnade sitt hem för mig och lät mig få känna det fantastiska i att dela en måltid med flera runt bordet som en familj och hur det är att leva i en familj. Vi kan bli arga och gapa och skrika åt varandra utan att det betyder slutet.

Men min egen mamma dyker upp i huvudet. Varför finns hon inte i mitt liv, älskar hon inte mig? Saknar hon ens mig? Händelsen idag väckte en mängd frågor och funderingar. Den som läst mitt tidigare inlägg vet att jag fick syn på henne eller någon som var extremt lik henne idag på Marieberg vilket fick mig att nästan gå upp i atomer. Jag ville bara springa fort hem och barrikader mig och inte öppna för någon. Nu på kvällen så är tankarna andra......
Jag vet ju hur hon funkar efter 35 år med henne och faktiskt så tycker jag synd om henne. Och det udda i det hela är att jag känner att det är tendenser till fuktigt i ögonen och en stor klump i mitt bröst för hur grisigt hon än har betett sig så finns det någon del i mig som vill gråta ut i hennes famn - eller den famn som skulle ha funnits om det varit som det skulle. Visst har jag fått krama min mamma men ej särskilt frekvent och då snabba hastiga kramar, nästan mer som att vi studsade emot varandra och armarna hann knappt om livet.
Jag tror att det jag saknar är en utopi, det är den bild jag målar upp utifrån hur det skulle ha varit om det vore normalt. För vi har ingen fungerande relation som det är nu och fram till nu har jag funnit mig i det och varit nöjd med det. Men efter idag så har ett svart flor sänkt sig över min verklighet, en ständig påminnelse om att det är en bit som saknas i mitt livspussel. Jag kan skratta och fröjdas men likväl så är det något som inte är hundra procent helt okej, en del saknas. Jag tror som så att ju mer jag saknar desto större blir den saknade biten. Det är väll visserligen olika vid olika tillfällen och tider, det varierar så att säga efter dagsform, ibland får saknaden en liten liten plats som knappt märks medans andra dagar är helt dominerade av just den saknade biten.

Om jag bara kunde ta det fantastiska som Ulla-Carin och Annika besitter, är och betyder för mig, deras kärleksfulla omsorg och deras genuina intresse i mig och applicera det på mamma så kanske det skulle gå. Eller laga det som är trasigt i mamma som gör att hon agerar som hon gör och kanske få till en sund relation

Det är bra att det finns en distans i och med dom 40 milen som det är mellan oss men den distans som är mellan oss själsligt sliter på mig.

Men nu ska jag sova.

Vaknade till en fantastisk morgon några minuter före klockan faktiskt men det till trots så var jag lika trött när jag vaknade som när jag la mig, förmodligen på grund av gårdagens intensitet.
Men trots trötthet så var det som sagt en sån där härlig morgon och Peter var på ingång och det skulle handlas som vanligt på måndagar - jippiie! Måndagar med Peter är alltid kul. Vi åkte till Marieberg för ovanlighetens skull (not!!) Gick in på TGR, fick brillorna tillrättade och sen var vi klara med Marieberg och gick mot bilen för en titt på Ikea. Det var då det hände... Trubbel i paradiset!
Humöret droppade och hade jag kunnat så hade jag rest ragg från tåspets till yttersta hårtoppen.
När vi skulle gå ut genom snurrdörren så tittar jag åt vänster på dom som går in och får en reaktion som jag inte räknat med. Tvärsöver på andra sidan glaset så ser jag min mamma!! Jag tokglodde i chock och den människan gav mig en rejäl bitchblick. Jag vet ju inte om det var hon men denna någon var en exakt kopia på mamma, hon hade kunnat vara hennes enäggstvilling. Samma frisyr, samma klädstil och samma iskalla blick som kan få en hel sjö att bli bottenfrusen inom loppet av några minuter. Sen den reaktionen på att mamma förmodligen var i stan förbluffade mig. Jag blev smått panikslagen, orolig och lite rädd. Jag ville hem och låsa dörren med sjutillhållarlåset och stänga alla fönster och inte öppna för någon.
Men vi fortsatte vår runda och hela tiden hade jag den här jobbiga obehagskänslan, jag har inte gjort henne något som gör att jag behöver vara orolig men endå så kollade jag mig över axeln hela tiden och försökte ha koll på allt och alla.
Peter hävdade att hade det varit mamma så hade hon väl hälsat men det tvivlar jag starkt på, det var ju hon som bröt kontakten och dessutom mormors ställningstagande för mig.
Men varför är jag rädd!!? Jag hade absolut inte räknat med att känna mig som ett villebråd i strålkastarljuset, jag blev faktiskt förvånad över min reaktion. Hon kan ju inte göra mig något nu och varför skulle hon och dessutom så kan jag med all säkerhet försvara mig om det skulle behövas. Men ändå detta nu ständigt närvarande obehag, känslan av att man inte är säker, inte trygg. Jag bara måste skaka det ur hågen, släppa dom tankarna och veta att här är jag trygg, hon kan inte göra mig något, men det är såååå svååårt och det gör mig oerhört orolig och obekväm.
Jag har målat lite, fixat till pallen jag fick och ska nu måla en ram. Men jag har jättesvårt att koncentrera mig för obehaget gör att jag är spänd som en fiolsträng och har inte fokus på det jag sysslar med utan på det och allt annat också, jag är överallt hela tiden.

Maten skiter det sig med nu också. Jag är för upptagen med att tänka en massa och oroa mig för att ens få in en gnutta mat mitt i allt galet uppe i huvudet.
Jag måste försöka återta kontrollen men det är inte lätt direkt.

Nu har jag blivit nerpetad från kommandobryggan för nojan, oron och ångesten har slagit sig ihop och för nu fram skeppet på eget bevåg, och dom kör inte bra, allt annat än bra faktiskt...

Men känslorna ska inte få vinna det säger jag bara! Jag måste bara ta fighten och återta befälet över min skuta. Och de tre som nu styr ska få gå på plankan tids nog. Jag ska bara gaska upp mig lite...

Ytterligare tankar efter min föreläsning förra fredagen och stående ovationer till dom som kom för att lyssna.

Jag skrev ju efter att jag haft föreläsningen att jag skulle berätta vidare när jag var i ett mer vaket tillstånd, det blev en vecka senare men vad gör det, jag har haft tid att reflektera under den tiden så det var kanske bra för det blir nog mer fullständigt och genomtänkt då.

Jag tar alla mina föreläsningar på största allvar, jobb värda att utföras med precision och noggrannhet eftersom just då är jag där för att utföra ett jobb som jag bokats på och dom förväntar sig att jag ska uppfylla dom behov just dom har.
Som sagt alla föreläsningar är jätteviktiga och och skall nogsamt genomföras det är min inställning. Dessutom har jag aldrig avbokat eller bommat en bokad föreläsning.

Men den 29:e augusti så var det en föreläsning utöver det vanliga, en alldeles speciell dag då jag skulle stå framför en 140-hövdad skara där många av dom som var där är viktiga för mig på olika sätt. Det var människor vars ansikten för mig var bekanta och till och med en del jag minns sen många år och som återfinns i mitt hjärta. Denna föreläsning var speciell eftersom det var extra viktiga individer som skulle höra en historia som vissa av dom var en del av och det kändes oerhört stort för mig. En av dom som var där den dagen och gjorde hela alltihop till en ljuv vacker tillställning, utöver den mörka i den, hon min VIP-gäst på sätt och vis. Denna dag skulle hon ha varit ledig men hörde om min föreläsning och bytte för hon ville vara med vilket känns som en stor heder för mig. Kvinnan med det varma stora hjärtat, den gedigna mångåriga kunskapen, hon som inger respekt på ett mjukt sätt heter Margareta Dahlman och är psykolog. Hon har hämtat upp mig från botten av den mörkaste gropen flera gånger sen jag var liten och jag minns henne med vördnad och respekt, hon inger det på ett mjukt omfamnande vis. Hon har gjort gästinhopp när så har behövts flera gånger i mitt liv och senast för ca 2 - 3 år sen då jag ville läsa min BUP-journal då ställde hon upp.
Nu är Margareta i färd med att gå i pension och jag känner mig oerhört stolt över att ha fått ha henne med under denna föreläsning då det ännu mer känns som ett hedersuppdrag. Stort!!

Men det var ju en massa andra goa varelser där och lyssnade också. Somliga jag inte sett på ett antal år och andra som förbluffade mig med sin närvaro och även där gav mig stor glädje med sin närvaro. En människa som agerade livboj och kraftsamlare var min goa Ulrika E som denna dag stod upp och lyssnade. I och med att hon stod upp bredvid en pelare så var hon i det läget på en perfekt plats i synfältet och då som en energikälla som jag fick en boost av bara av att titta till på ibland, en trygghet liksom så att jag orkade vidare. En annan skön kvinna var Anna BS som satt på främsta raden, även där endast en hastig blick på hennes röda lockar och milda ansikte fyllde på med självkänsla nog till att fortsätta prata. För att pejla det känslomässiga läget i salongen så räckte det med en blick på Anna så visste jag vart på känslobarometern jag befann mig.

Men mest av allt min pappa, min älskade far som äntligen fick möjlighet att vara med som han länge önskat. Han satt också så till i mitt synfält så att blicken naturligt fastnade några sekunder på honom. Vissa gånger så for min blick vidare snabbt för jag såg på pappa att just nu är det inte direkt lättsmält det som återges och det smärtade mig stundom. Men likväl så var han mäkta stolt över mig efteråt och det gjorde att min bedömning var korrekt, att fortsätta och komma igenom det jobbiga och det gjorde jag, nu som då.

Efter föreläsningen så överöstes jag med kramar, klappar på axeln och superlativ. Men jag fick också höra att jag var modig......jag har hört det förut också men kan fortfarande inte ta in att det jag gör är modigt.... Det jag säger skadar mig inte eller får mig inte sjuk jag är utom fara så att säga, det är bara en berättelse sen att jag har upplevt den är väll det som är skillnaden. Men allt det där är ju överspelat idag, alla taggar i min själ är borta eller oerhört små. Jag känner mig inte särskilt modig faktiskt. Men jag är självfallet lycklig över att jag får det berömmet.

Åter till föreläsningen. Jag är fascinerad över alla människor som var där, kända som okända, nånting på 140 stycken var det som var där, underbart tyckte jag. Jag var så otroligt glad att det var just dessa människor jag skulle prata inför eftersom som sagt så är det en helt gäng av dom som är gamla bekanta som jag skulle vilja skicka med hem en stor guldstjärna och ett livslångt presentkort på goa kramar för alltid och lite till. Men faktiskt så får jag nog omformulera mig - ALLA skulle ha guldstjärna och presentkort eftersom alla som var där är vardagshjältar av rang. Det är människor som jobbar dagarna till ända med att hjälpa små människor som har det som jag hade det. Dom ger dom små i samhället en röst, något dom tidigare kanske inte skulle ha haft eller kanske aldrig fått om det inte var för dessa människor. En del barn var endast ett haveri och hade i inte en chans men tack vare bupfolket så kan dessa hopplösa fall gå till seger - det funkade ju för mig :)

Så med denna tacksamhet som grund, och mitt nyfunna lugn och styrka så gjorde jag den bästa föreläsning jag gjort och jag kan ärligt säga att ja, jag är nöjd, jag är helt klart nöjd med min insats där och då och det har aldrig hänt tidigare.
Ni underbara kämpar tog fram det bästa ur mig ??

Fast jösses Amalia vad jag var nervös precis innan jag skulle börja tala, jag var så nervös så jag tror att jag går sönder och något ångestliknande härjade i några sekunder. Men så bad jag till Gud att ge mig lugn och styrka så jag kan genomföra detta. Sekunden senare tryckte jag igång mikrofonen och inledde med ett skämt så det hördes ett roat garv i bänkraderna. Sen körde jag bara på och det gick faktiskt. Med hjälp av stöttning från far, Anna och Ulrika så blev dom som stadiga plintar som ramen vilade på så hela konstruktionen stod tryggt och oflyttbar.

En ära att ha dom och en glädje för mig att ha gjort det.
Underbara människor gå nu ut och fortsätt göra sång av gråt och nå in med era värmande strålar där mörker råder. Och Margareta du som nu snart lämnar din tjänst för att gå i pension du kan göra det med flaggan i topp och vet det att det kommer aldrig någonsin komma någon efter dig som kan komma ens i närheten av att vara så fantastiskt som du har varit. Om man säger så här, finns det någon som är ens hälften så bra som du så är det en riktig stjärna, men ingen kan mäta sig med dig. Du är barnpsykiatrins first lady och du kommer vara saknad storligen men allt du gjort kommer att återspeglas och minnas lääänge.

Ni eldsjälar, ni vardagshjältar, ni är stjärnor och ni skulle behöva en hel egen galax för att få rum med allt ljus i mörkret som ni utgör. Ni är någons ledstjärna, någons trygghet. För många är ni någon och för några är ni allt. ??

Timmen är sen och jag borde egentligen sova nu. Men så har det ännu inte blivit, lite planlöst internetsurfande har gjort att sömntåget missade stationen, eller kanske var det så att jag missade att gå ombord.....

I bland alla klipp som finns på Facebook så snubblade jag över ett och började läsa och kunde inte sluta. Det handlade om en ung kvinna som var i sitt livs kamp, hon slet hårt, omänskligt hårt men trots det förlorade hon och fick flytta upp till himlen. Det tog mig rätt hårt att läsa om kvinnan, en människa som jag faktiskt inte alls känner men vars öde grep tag i mig.
Så gott det gick skakade jag av mig tyngden som ett tag blev som osynligt ok på mina axlar. Scrollade vidare, det vanliga facebookandet unt zu weiter.....
En röd 1:a som markerade att jag hade något som väntade på mig, så jag klickade och hamnade på min nya profilbild som jag laddat upp idag, en bild från föreläsningen i fredags. Det är en bra bild, jag har min nya fina klänning på mig och står och håller i en penna eller nåt. Vet ni vad som händer?? Tårar föds i mina ögon, en plötslig ström av nyfödda tårar trillar sakta nerför mina kinder som en vårbäck nypåfylld av smältvatten efter vinterns vita täcke som är på avfärd..
Det kortet väcker något i mig, kanske är det förnimmelsen av min egen kamp, och det faktum att där på det kortet så ser jag stolt och stark ut. Vanligtvis är inte det epitet jag kan sätta på mig själv.
Jag har alltid tryckt ner mig själv, och har inte jag så har andra det. Har inte jag skadat mig så har andra det. Har inte jag försökt ta livet av mig själv så har andra talat om att jag borde det. Där jag skulle ha varit som närmast har jag alltid varit som längst ifrån. Saknaden efter det där stället som alla bebisar, barn, tonåringar ja till och med vuxna längtar till det är stängt, igenbommat. Jag har fått tillträde vid några tillfällen men blir oftast avhyst. Avhyst från min mors famn.
Skoltid - kamp! Jag hade inte rätt att vara den jag var för andra sa jämt att jag var något annat, en lägre stående sort, någon vi kan pissa på, slå på, kasta skit på. Och mitt i alltihop skulle jag lära mig saker - omöjligt! Sitter på lektionen och viskas det inte smädelser omkring mig i klassrummet så går gamla tidigare sagda på repeat i huvudet, inte lätt att få in tyska verb och städer i huvudet då.
Varje morgon en kamp. Först om frukostens vara eller inte vara, jag hävdade inte. Nästa när dom blyfyllda moonbotsen skulle på, för att gå till skolan var aldrig lätt, det var cement i skorna varje dag. Sedan lärde jag mig att skolka (utöver mina exelenta rymmarkunskaper) Jag hatade skolan så jag började skolka, missade nog en 50% av skoltiden, jag hade mest närvaro på frånvaro i hela skolan. Tror fan det när man matas med ord som "det var ju jävligt synd att du inte dog i olyckan" eller när det plötsligt när jag stod och väntade på bussen hem från skolan drabbades av en lokal regnskur av stenar och glåpord som pågick ända tills bussen kom.

Deras hat födde mer hat i mig, och det hat som redan den person i mitt liv som egentligen borde älska mig mest också hade sått växte som ogräs. Till slut hade hela den här hatplantan i mig växt sig enorm och tagit över mitt sinne. Jag riktade hatet mot mig själv och min egen kropp och till slut grävde sig hatet så djupt in i mig så jag blev sjuk av det. Hatet drev mig till att skada mina lemmar, till att ta alldeles för mycket tabletter och hamna på sjukhus, igen, och igen.
Till slut blev sjukhuset min vardag. Att hata och skada blev livet. Man försökte flytta mig till olika platser i vårt land, men hatet följde ju med, vart jag än for så var ju hatet med.....
Jag var nu inget barn längre och det som var små problem blev vuxnas problem.
Fortsatt hat, otäckt hat som kom som projektiler och fick mig till svåra sjukdomsutbrott där man bland annat fick hala fram mig från det hörn jag legat i en hel dag utan att röra mig eller yppa ett ord och då spruta mig full med mediciner så jag blev som en zombie med en tunga som var som en slips.
Jag har vaknat på intensivvårdsavdelningen och förbannat dom som såg till att jag överlevde mitt tilltag.
Så många gånger som jag kunde ha hamnat någon annanstans och som då verkade vara en idiotisk anledning till att överleva, man tvångslevde.

Men jag har kravlat upp ur min stinkande dypöl som jag levt i och så länge önskat att få slippa. Jobbat med hatet, först att leva med det och försöka att få det att inte göra så stor skada till den jag är idag - hatfri! För säg inte att jag inte kämpat för det har jag, det är väll kampen gentemot sig själv som är tuffast, i alla fall i mitt fall för jag är så vansinnigt envis.
Men någonstans vände allt, dom själsliga boxningshandskarna upptäckte jag en dag låg på hyllan och jag kunde inte dra till minnes när jag använt dom sist, dom som jag till och med sov med förr... Jag ser mig i spegeln och undrar, vart har hatet farit? För det är ingen värdelös stinkande träl jag ser i spegeln längre.
Och nu när jag tittar på bilderna från föreläsningen så ser jag en stolt, stark och självsäker kvinna som dessutom inte ser helt fel ut, som tvärtom ser rätt bra ut :)
35 år av kämpande dag som natt och varje minut, är över, jag vann och jag lever!!
Jag är faktiskt helt galet stolt över mig, jag som inte skulle leva en dag över 30, jag går nu på övertid och är trygg i mig själv och mår fint. Det trodde jag aldrig skulle ske!

Var man och kvinna väljer sin kamp och hur man utkämpar den. Vi lär oss att leva med oss själva och lär oss vilja saker som stärker oss och vilja som stjälper oss.
Hat är ett starkt ord, hat är som röta för själen så använd det ordet med största försiktighet och aktsamhet för innan du vet ordet av så har det slagit rot i ditt inre

Jag är stolt, stark, bra och .... en segrare. Även om det kommer fler kamper så har jag ändå vunnit min största!

Jag har behov av att häva ur mig så here goes.

Man vet att man verkligen måste få flytta snart när man kommer gående nedför gatan mot sitt hem och ju närmare man kommer ju mer ökar den mentala stressen, oron och otryggheten. För att inte tala om när man låser upp i porten och går dom sista få trappstegen och ska sätta nyckeln i dörren - huuuuvaa!! :( Jag känner mig rädd och orolig, vill egentligen inte öppna dörren för jag oroar mig för vad som ska vänta där inne, har någon tagit sig in, har någon använt min brevlåda till att släppa ner ohyggligheter i, eller till och med: jag står med ryggen mot trapphuset, det går inte så jag måste skynda mig in innan någon gör något mot mig när jag har ryggen emot.

Om vi går tillbaka en sisådär ett, ett och ett halvt år i tiden så var detta något heeelt annat än det var idag. Då var det min borg, mitt palats, min mansion, ja faktiskt min safe spot. Jag älskade att vara här och pyssla om i min lilla borg.

Men någonstans på vägen så blev borgen till något annat, något som inte var lika trevligt, det var inte det säkra fort som det varit hittills. Men när förvandlades det?
För jag har inte gjort det så själv, inget jag fått för mig bara.....

Dels är det såklart inbrottsförsöket i somras, sen är det nog också otrygghetsfaktorn i att somliga släpper in kreti och pleti i huset kvällstid/nattetid och somliga av dom härjar runt i trapphuset. Sen att någon saboterade min cykelkärra, gång på gång i cykelförrådet och jag vet att det är någon i kåken eftersom ingen annan kommer in i cykelrummet. Och självklart störda talibanen!

Jag får inte riktigt den ron jag behöver längre. Jag tror det kan vara därför jag sover dåligt bland annat. Jag tycker det är olustigt att dörren till min lägenhet är mitt framför sängen också. Eftersom det faktum att när jag låser upp min dörr och går in så tror jag att det har någon annan gjort innan mig och så är det nån otäcking där inne som bara väntar på att jag ska komma hem så han kan göra våld på mig eller vad som helst.
Jag är jätteorolig för brevlådan för att det ska ligga något på hallmattan när jag kommer in...

Jag vet ju att det är helt befängt egentligen men logik och rädsla är inget matchande par, inte ler och långhalm, ingen perfekt symbios. Jag vet att jag bara är rädd och nojar upp mig, rädd för saker som inte finns men logiken säger att det är just så det är att det finns inte men ändå kopplar det inte riktigt, jag får inte in att det att oroligheten inte är befogad.
Som nu, det har gått i trapphuset några gånger nu och jag nojar gärnet på att någon ska gå till min dörr och ta sig in, eller Gud bevars ringa på, milda makter då skiter vi knäck i spiraler här hemma!

Oro över inget (vill jag inbilla mig i alla fall) Men nu vet jag i alla fall att flytten är inom räckhåll och då blir det ju lite mer så att det är inte riktigt hemma längre för i tanken är man ju redan på det andra stället. Långt in på natten pågår möblering i huvudet på det nya stället, funderar på vart den byrån ska stå och vart soffan får plats etc.
Och alla farhågor. Tänk om dom inte godkänner bytesansökan, trots att två av mina vänner inklusive Öbo garanterar att den är 99% säkert igenom, att man egentligen borde kunna börja packa eftersom flytt är satt i slutet på månaden.
Men då kommer mitt "tänk om". Dom kan ju faktiskt säga nej också, jag menar 1% liksom vi kan ju ha otur, man vet ju aldrig förens man fått ett ja. Eller varje gång goa Sofia som jag ska byta med hör av sig så tror jag det är för att hon dragit sig ur fast hon har garanterat mig flera gånger att det kommer hon inte göra.

Naej, jag måste sluta noja!! Inse att jag kommer inte dö här innan flytt är verkställd och det kommer bli flytt PUNKT! Och sen kommer jag få min oas däruppe i höjden där jag kan pyssla och greja som jag vill. Och mest av allt så längtar jag efter min härliga balkong med sköna möbler där jag kan sitta med tända ljus på kvällen med en kopp te och en filt om mig. Eller nej förresten, ett eget sovrum står högt i kurs också! En egen liten plats som är bara min där jag kan dra mig tillbaka till och som inte bara är en genomfartsled. Och just det, att slippa bo vid ytterdörren ska bli riktigt skönt.

Jag SKA fixa ALLT detta, det SKA gå i lås för det finns inget annat, jag ska flytta och det ska bli så bra så.

Jag kommer från och med nyss att inte boka några dejter hemma hos mig fram tills det är flyttat och klart. Det är rörigt och uppochner här hemma och det känns som att mina otrygghetskänslor rimmar illa med att bjuda hem folk, jag vill inte längre visa upp mitt hem helt enkelt. Men jag träffas såklart gärna på andra ställen, sluta dejta har jag inte gjort nej nej. . Är nån fikasugen eller matnödig så är jag gärna på så länge plånkan är det.

Nu har min vänsterarm somnat så jag tänker att höger och resten behöver göra den sällskap. Jag ska upp på ett mindre uppskattat besök på vårdcentralen imorgon så det är nog en god idé.

Oboy blev jag plötsligt så vansinnigt sugen på.......

Vägen ligger öppen framför mig, det är bara att lyfta foten och börja gå. Jag vet att i slutet av vägen ligger det seger, min seger. Jag har redan gått långt långt men utan karta och kompass, fast vad gör det när jag ej kan läsa en karta och på kompass är jag kass. Vad är då skillnaden vid vägen jag står vid nu?? Jo kartan fann jag djupt i min egen ficka och kompassen fanns i mitt hjärta. Kartan hade gömt sig bland papper, grejer och slit. Kompassen var trasig, det syntes inte ett skit. Men nu med räddad karta och kompass med bättre plats så är det bara att börja gå. För det är min nya väg i livet och lamporna i dess kant tänds en efter en. Tidigare var vägen snårig och mörk, ingen hittehjälp fanns och mina demoner hängde i mina byxor som en svans. Mitt andra jag, det på insidan förvirrade mig med trasiga tankar och illa valda ord som satt så fel, satta i fel jord. Men efter att i slutet på den gamla mörka vägen funnit nyckeln till mitt inre och lösningen till hatet mot mig själv och förvirringens boja släppt så syns där inte längre några problem. Utan efter att ha återintagit mitt medvetna och sparkat av mig det som hängde kring skorna, kastat tyngdens bojor in i mörk skog och börjat tro så har jag börjat gå - på riktigt. Som en vacker julgransbelysning är tänd vid min vägs sidor travar jag med fasta och målinriktade steg mot målet. Jag inser att det är så lätt, som en blind som får se eller en döv som igen kan höra. Jag vill inte förstöra med min historia som jag har, bara fortsätta gå livets väg i alla mina dar. Upptäcka se och njuta, och då framförallt över att ha tagit kommandot över min skuta. Jag går och inuti jag seglar. För i livet bär mina fötter och i mitt inre vaktar jag från min skuta, ingen överbord och ingen får sluta. Skorna är stabila och stadiga och blicken på horisonten fäst. Jag vill inte tillbaka till mörkret jag vill leva här i ljuset allra mest. Och jag vet att har jag bestämt så är det så det blir. Vet att insikten och viljan förblir. För hur än skutan därinne kränger eller skorna spottar ut fötterna och ut och in sig förvränger så vet jag att jag har kraften att inte förlora mer. Jag har seger i mitt sikte och seger är min destination .
Seger mot vad undrar du. Seger över det förflutna och över en förr så trasig person. Att inte vara älskad eller att vara älskad av alla - utom en, en enda person. Personen som ställt sig utanför, står och tränger och gärna förstör. Den person som borde älska mig mest, ger hellre upp och ställer till en blasé fest. Fest för att glömma den hon älskat mest.
Men med eller utan kärlek från just hennes håll så spelar insikt och seger större roll. Och det faktum att jag står här idag stark och stolt på starka ben, inriktad på målet, det fyller det hon orsakat - det stora tomma hålet.
Så många andra längs min väg har fyllt mitt hjärtas kärleksrum, gett mig allt jag behövt så nu har jag insett att det är inte jag, det är hon som är dum.

Men nu borde mitt sängbords nattlanterna få vila och jag skynda och ila, upp på hojen, jaga Jonny B för jag måste nog snart få vila . Försvinn allt otyg och svep mig in i drömmens sus - John Blund var är du med ditt grus!!

God natt

Den dagen har nu kommit som jag aldrig någonsin trodde skulle komma, dagen då jag fick ett självförtroende och kom fram.
Visst kan jag vara ihärdig och hävda min rätt, vara envis och kräva det som är mitt är mitt. Men aldrig tidigare har jag fått syn på en spegel och tänkt: hej på dig vad snygg du var då! Oftast har det i stället hetat: men vem fan tror du att du är ditt fula missfoster! Det är sant, jag må verka stor i orden och kanske till och med kaxig, men innerst inne så bor det en liten liten strykrädd tjej som föga vågar yttra sig i rädsla för en kall hand som kommer med fart och smärtar en liten kind. En tjej som är van sen hon liten var att hemmavid få höra smädelser dagligen från den som sist av allt skulle bringa sån otrygghet och rädsla i sitt barn. Det var ju hon som skulle krama om och pussa bort tårar från en våt liten kind och smeksamt stryka på litet huvud.. Istället var hårda ord ammunition och nävarna dom som verkställde. Det var inte kärlek det var inbankad respekt och rädsla.

Denna någon har idag begärt utträde ur mitt liv och jag opponerar mig icke nämnvärt. Hon som är min mor borde vara som andra mödrar och framförallt borde hon känna till att man kan inte avsäga sig föräldraskap för det är ett livslångt åtagande och inte som en lånebok från biblioteket som man kan lämna åter om man är missnöjd med innehållet.
......men det är bara hennes förlust! Jag är fri från våndan i att se hennes nummer i displayen när det ringer. Fri från de nedlåtande kommentarerna som hon kunde häva ur sig. Och jag är fri från det förtryck som hon gött i mig genom att bekräfta dom dumheter hon kom med och som till slut var planterade i mitt inre och blev till en fasansfullt dålig självbild som jag trodde var något jag manat fram själv men som egentligen bottnar i hennes ord och dessutom år och åter år som konstant moboffer i vilken skola man än hamnade i. Jag har alltid varit den man ansatte, den konstiga som stack ut och var värd att hånas. Det var jag som vid busshållplatsen stod i ett regn av stenar från vidriga skitungar som inte visste bättre. Det var jag som fick höra när jag kom tillbaka efter en lång tid på sjukhuset efter en trafikolycka att det var ju jävligt synd att jag inte dog i olyckan.

Inte är det då konstigt att man till sist för egen maskin börjar se ner på sig själv och börjar hata och avsky. Och att sen leva med ett konstant hat det förtrycker en inifrån. Det hela med min historia och mitt jag har varit som att simma i ett hav av spikar, smärtsamt, sticksigt och ibland olidligt.

Men sista tiden så har något varit på G i mig, saker och ting har fallit på plats likt pusselbitar i mitt inre. Jag har börjat få upp ögonen på ett helt annat sätt, börjat se saker som på nytt för första gången. Och jag inser nu att det har varit en inre resa på väg mot upprättelse för mig själv. Vid en station som jag nyligen lämnat där kastades min blytunga gigantiska ryggsäck med allt från förr, sånt som förvanskat min syn på saker och ting och kanske framförallt synen på mig själv. Den lämnades på perrongen för destruktion. Och resan fortsatte, på en station kastades den otrevliga skatan i mitt huvud som skrikit hat åt mig i alla år, hon kastades av och känslan när det blev tyst i huvudet var som det heter på engelska breathtaking. Och jag har nu gått av vid den viktigaste stationen på hela resan. Jag står i tyst förväntan och efter ett tag så ser jag en tjej komma fram ur skuggorna, hon går målinriktat fram emot mig och stannar bara några meter framför mig. Hon verkar vänlig och ler stort när hon får se mig. Så tar hon fram en stor spegel och håller upp i ansiktshöjd för mig.
Vad ser du säger hon.
Jag tittar länge och väl och säger sen med lite stolthet:
- En snygg tjej!
Va, vad sjutton var det jag sa?!? En snygg tjej....och det lustiga var att jag trodde på det och jag menade det dessutom. Någonstans i periferin av mitt medvetande hörde jag tunga steg och så till sist en dörr som stängdes tungt. Jag är fri!! Äntligen!!

Jag har idag insett att den där spegelbilden den behöver jag inte svära över, ej heller förringa eller förminska. Att hata är uteslutet för kärleken har äntligen segrat. Jag kan le ett stort leende mot mig själv där i spegeln och vara tillfreds med att både ha ett självförtroende, en stolthet, en integritet och en förvissning om att jag är jag och jag är värd att leva, älskas och framförallt rätten att tycka om mig själv. Jag tycker det är en så otrolig känsla att titta mig i spegeln och känna att där hat och mörker nyss bodde där råder nu kärleken och segern.
Jag har släppt ett 35 år gammalt ok som vilat tungt på mina axlar. Ett hat som svärtat ner hela min självbild är borta. Istället står nu en pånyttfödd varelse stolt och stark med världens största leende.

Jag är fin, jag är värd något, jag betyder något för människor. Jag är älskad av människor,men mest av allt som sköld mot hatet så har jag en kärlek till mig själv. Jag är långt ifrån självgod och dryg för det är egenskaper jag ser med avsmak på.
Jag har helt enkelt hittat mig själv och mitt jag, självförtroende och kärleken till livet.

Jag står för mig själv, stolt stark och säker, helt säker, på att jag är jag och jag är så iniskogens stolt över den här tjejen som idag efter 35 år har hittat mitt självförtroende .