Oj oj oj vad jag kan skriva under på att träning kan ta kål på en! Jag kände där ikväll på det gröna golvet att jag kommer rullas ut härifrån på en bår för jag trodde döden var nära förestånden.
Från början då. För ett tag sen bestämde jag och min polarinna Simone att jag skulle hänga med på nån slags träningsgrejs på CV, det hette nåt med tabata, intervallträning tror jag. Först höll det inte på att bli av eftersom min mage har haft totalt ras idag och har varit besvärlig på alla sätt tänkas kan. Men skam den som ger sig och träna ville jag så en Alvedon åkte ner och träningskläderna fram. Traskade bort till mötesplatsen där jag skulle plockas upp och sen for vi den lilla vägen mellan Skolgatan och CV och jag var riktigt taggad och förväntansfull.
Det börjar med att jag inte hade bytt om vilket alla andra redan hade gjort, men det var ingen biggie så jag fick byta om där. Man skulle ha typ en yogamatta att göra övningarna på men någon sådan hade jag icke så jag fick låna ställets småvarianter. Tabata är så att man gör 12 olika övningar i en serie och varje övning är 20 sekunder sen vilar man 10 sekunder mellan och när man gjort alla 12 övningarna så vilar man i 30 sekunder och sen kör man igen. Övningarna som jag kände igen några av dom var situps, plankan, plankan från sidan, armhävningar, jumpin jacks, nån stol typ, upphopp och en massa andra som jag inte kommer ihåg nu.
Men tänk dig att du gör alla dessa och en drös till oupphörligen i 20 sekunder, inte så jobbigt säger du - NO SHIT säger jag!! Efter ett antal tjugosekundare så känns döden som en underbar befrielse - eller i alla fall för mig som inte motionerat kontinuerligt på ungefär ett år. Jag höll ut i en halvtimme! För det första så var koordinationen totalt värdelös. Jag stod mest och sprattlade hej vilt och måste ha sett ut som en spratteldocka som trasslat in sig i snörena och febrilt försökte frigöra sig. Men när det gått ca 20 minuter av passet så märker jag för det första att det börjar mullra misstänkt i magen och jag undrar om den verkligen är att lita på eller kommer det bli riktigt pinsamt här idag. Sedan känner jag att mina lemmar lyder inte längre. Sidoplankan gick inte att utföra för armen vägrade lyda, jag försöker i nästa övning men då säger även benen ifrån och jag känner hur kroppen bara vrålar: vart fan är sofflocket, ge hit ett sofflock nu!! Mjölkbaren inuti mig serverade mjölksyra i långa rader och åt alla håll samtidigt som reptilhjärnan i panik försökte hitta en flyktväg.
Simone var jättegullig och suportade mig och visade hur jag skulle göra och peppade mig du orkar,en till, kom igen. Men när jag kände att nu jägarns blir det inget sofflock det blir ett kistlock om jag fortsätter då drog jag i den stora pinsamma nödbromsen och pallrade mig iväg och bytte kläder och förberedde för hemgång. Dom peppade mig att stanna och att jag kunde göra lättare övningar som nybörjare, man behövde inte gå all in på en gång. Och det säger ni nu!!! En rar man följde med och släppte ut mig och det vart bestämt att jag skulle vara med på söndag igen. Oh herre min skapare tänkte jag, hur ska jag ta mig ur det här då!!!

Att gå är sällan svårt, men att gå med två timmerstockar till ben prydda av ett par gigantiska pjäxor istället för skor och med en kropp som skriker "lågt batteri" och vill istället för att knalla hela vägen hem, hitta sig en trevlig lövhög att gosa in sig i för natten. Det var länge sen jag var så muck som ikväll, och det var länge sen det var så långt hem. En 95-åring med lårbensfrakturer bilateralt är piggare än vad jag var då kan jag säga.
Jag tryckte på mig lurarna och poppade hela vägen hem för att ha något att hålla fast vid samt som ett trevligare sällskap än jag själv för innerst i huvudet satt det en tragisk mupp och ylade ömsom slickade såren.
Jag ska ärligt säga att det var lättare att ta promenaden som jag gjorde i våras mellan Norr och Adolfsberg än vad det var att gå från CV ikväll. Jag funderade om jag kände någon som kunde tänkas vara ute och rulla i omgivningarna som bara kunde råka åka förbi liksom och då så rart plocka upp en mörbultad nytränad skämsig och klen liten trallgök som jag. Men nej sån tur hade jag ju inte såklart...
Travade förbi akuten och anskrämliga hiskeliga bårar lockade nu som kontinentalbäddar med fjärrkontroll och jag funderade men insåg att så från vettet är jag inte så jag går in där.
Efter ett idogt travande var jag så hemma igen. Och det kan jag ärligt säga att jag har inte gillat mitt hem på ett tag men nu var min boning, full med kartonger och stök, helt fantastisk att återse.
Träningen gjorde någonting i alla fall och det var att göra mig rejält hungrig. Så liten portion pyttipanna blev det till en tapper krigare. Och bara av att röra mig upp och ner från stolen var fortfarande en smula plågsamt.

Sitter nu i bingen och författar innan sänggåendet. Idag har jag överlevt tabata och imorgon är det en stor dag med Hjärnkoll och sista manifestationen. Det ska bli kul, och hoppas verkligen att jag tar mig ur sängen imorgon he he.....

Öööschh, inser nu att jag luktar som en gammal skitig och svettig galt så det får bli att besöka duschen innan sänggåendet.

Jag har överlevt ytterligare en dag - yeeaay!!! :)

Det här är en sådan eftermiddag och kväll som man önskar att man kunde antingen forma om till behagligare eller rätt och slätt deleta helt.
Jag har vanligtvis inga problem med att vara själv, det är jag mycket av min tid utan problem, men just denna kväll så satt ensamheten mitt i vägen för min framfart. När väl känslan hade etablerat sig i mitt sinne och kropp så var det lika plågsamt och brutalt som att ha huvudet inne i en gigantisk kyrkklocka mitt under pågående riggning. Att sitta här ikväll var ungefär som att sitta på planeten Mars och vänta på att det ska komma ett rymdskepp och landa och däri mänskligt liv. För det är likadant när jag har dom där vaknätterna nån eller några gånger om året och då framåt småtimmarna så blir man alldeles nipprig och tror att man är den enda levande varelsen på hela planeten. Så då när tidningsbudet angör porten så är man i det närmaste beredd att kasta sig ut i trapphuset och hångla upp vederbörande mot väggen och sen släpa in hen i lägenheten trycka ner hen i fåtöljen och leka Oprah och fråga om ALLT. :)
Nä men seriöst, kvällen var ingen hit, det blir lätt så att om stämningen i hemmet är down och trist överlag så då blir även tankarna det. Det är som att min egen kanal i det stora bruset inte går att ratta in plötsligt, radioskugga typ, och det enda man lyckas få in är negativa tankar, oroliga funderingar och dumma idiotiska idéer.
Inget konstruktivt läge alls! Så jag ställde mig i dojorna, klädde på mig och travade iväg till Ica, inte för att jag behövde utan mest för att se om det fanns någon därute.
Min hemliga dröm/önskan var att helt plötsligt skulle det dyka upp någon jag känner och ba: men hej, kom med hem till mig!! Och i fantasin ser jag mig själv studdsa av glädje och jubla fånigt och sen vara så lättad och glad för att slippa vara alena alldeles. PLASK!!! Där var dagdrömmeriet effektivt över!! En fet blaffa till regndroppe träffade mig med största impact rätt i nyllet och så var man åter i verkligheten. Mums på mig dårå!!!
Väl inne på Ica så lullade jag mest omkring i brist på inriktning och mål. Lite sedvanligt velande som sig alltid bör så slutade turen med en skvätt godis och en trevlig sorts dricka som redan är uppdrucken och klar. Det kommer bli alla tiders att kuta fram och tillbaka på muggen inatt när jag ska göra mig av med 1,5 liters Zingo. Man kanske skulle mysa till det på toa redan nu så det åtminstone blir komfortabelt när det ska ragglas fram och tillbaka inatt sömndrucken och allt. Apropå sömndrucken, vaddå drucken, man dricker väll inte sömn och hur blir man full i så fall, och i så fall är det detsamma som att bli packad??
Packad behöver jag bli - FÄRDIGPACKAD!! Och hur fort går det då - inte alls!!! Och det är inte bara tiden och tillvaron som flätar till en idag utan även kalendern. -KABOOM- Det är ju för fåglarna inte nästa vecka jag flyttar utan nästnästa!!!
Oh lord give me a break!!!! :O En deprimerande insikt må jag säga! Jag ska alltså leva i lilla landet Kaos i två förjordade veckor till - UTÖVER den som redan är!!
Men ja ja, bara å finna sig!! Nu vet jag i alla fall att mina fina älskade storebröder ställer upp med sin armstyrka och fordonsföring vilket gör mig glad, tacksam och full av en oerhörd kärlek och respekt inför mina hjältar. Dock skulle jag behöva en sisådär två tre armstarka karlar till för att kunna andas ut och landa i att det faktiskt är löst, men just nu är det mina brödet som är bokade och jag måste lägga in en högre växel med att få tag i fler som kan bära. Borde ringa en herrans massa samtal också och ej att förglömma att packa! Och få hit fler lådor dessutom....ingen panik alls nejdå! (ljuger mig blå och försöker dölja klappångesten över att inte alls ha kontroll)

Ja just det ja, jag höll på att gnälla om ensamheten så var det ju! Nämen lite tv med meningslöst tramsdravel botade en del av den härskna känslan av ensamhet och jag fick fokusera på annat för en stund. Ringde min goa Annika och svamlade osammanhängande och var nöjd att höra liv i andra änden av luren. Jag hade gjort tappra försök att ringa andra, typ hela telefonboken men inget svar nånstans så då ringde jag Annika och slöpratade en stund och sen var jag nöjd.

Men dämmit, vad hör mitt högra öra nu?!?!?! :O Skynda och boka julbord sjunger nån dum en i radioreklamen! Men för sjutton plåtar vi har ju precis vant oss vid mössa och en del går fortfarande i shorts och så är det några riktiga lallosar som tycker att jomen tjena snart är det jul!! Hallå liksom, har vi olika klockor så en del, typ reklammupparna, Ikea, Rusta med flera har närmre till jul än vad svenne banans klocka är?? För så är det, lagom när den vissnade midsommarstången tas ner då plockar butikerna och dom stora kedjorna fram sina julsaker. Helt galet är det!! Varför inte sätta ljus i midsommarstången och så lite piffigt glitter och så nån kula eller fler så kan den ju stå uppe året runt! Nya högtiden: tänd stångeländet!!
Nej låt oss ha våra årstider i fred och varken förkorta eller förläng dom med de kommersiella fånerierna som nu är.

På tal om annat så gjorde jag mig av med köksbordet idag. Det kom ett par från Adolfsberg och hämtade det. Jag tänkte att eftersom jag inte kommer kunna använda det därborta på nya stället för det blir för stort och jag redan dessutom har ett bord där så tyckte jag det var bäst att göra mig av med det så blir det mindre att bära. Så blev det och nu står månbordet där som matbord istället, det funkar det med. Det blev faktiskt riktigt mysigt till och med. Det blir bra för det blir mindre plats att sprida ut en massa grejer på.

Imorgon ska jag till min jobbmänniska och det ska bli kul, hon är rar och go. Sen hem och styra upp förtäring till goa Elisabet som är så snäll och kommer och hjälper mig lite med packningen.

Men nu har platthanden somnat så plattan rasar ner på magen ideligen vilket nog är ett tecken på att jag borde avsluta författandet och satsa på att gå i klinch med kuddarna i bingen istället.

Jag ser fram emot imorgon, tror det blir en bättre dag

Inne i dimman. Och nej inte ut ur dimman utan INNE i dimman. Gårdagens upptäckt av det senaste i sabotageväg av någon av kåkens invånare drev mig till att peta i mig något piller för mycket för att överhuvudtaget komma ner på jorden igen och kunna sova. Det betalar sig kan jag säga att inte följa ordinationen, i alla fall dagen efter. Sitter här i en patetisk liten hög, trött som ett as och mitt inne i min dimma. Allting går väldigt långsamt på något vis och jag orkar inte ta vid någonting så här är jag och noll koll har jag för tillfället.
Peter var här som vanligt och handling skulle tas vid och det visade sig vara en för dagen oerhört avancerad övning och hade inte Peter varit med så hade jag ställt grejerna och gått ut flera gånger om.
Men handling avklarades och det blev riktigt bra till och med. Jag kan ha muttrat aningens på Peter men inget han led av direkt med tanke på hans skämtsamma svar på mitt gruff. Idag var det antivelande och det gjorde det lättare, varje gång det skulle funderas på sort så tittade jag snabbt och konstaterade att kan jag inte bestämma sig så ska jag inget ha punkt slut, så det blev billigt idag ;)

Köpte dock supersköna tofflor som jag blev grymt nöjd med och dom är på nu :)

Fortsättningen då. Öppet hus på DBT-enheten ikväll och det ska jag på. Det känns faktiskt lite läskigt, massa folk och jag känner mig dum, vad ska jag göra där liksom, och så alla andra också, jag kommer känna mig dum ju! Pinigt, nervigt, nojigt, ja hela registret!! Men jag går dit, överlever jag så gör jag det är inte mer med det och i värsta fall så är det ju bara att vända på klacken och gå därifrån.

Annika bor ju mitt emot och henne ska jag dejta innan. Känns inte tjohoo direkt med tanke på vad jag ska prata med henne om. Jag fasar för hårda ord och arga röster men vill helst av allt slippa det, det är inte tanken med att gå dit. Förhoppningsvis så slutar det med en god ton det är i alla fall min förhoppning.
Men tills dess måste den här medicinskiten vara ur kroppen annars kommer jag bara sitta och såsa.

Jag borde ringa en massa samtal och packa ännu mer men det är lite som att ha stans baksmälla så jag gör inte många knop idag.

Mat var det också ja..... Orka!!! Not!!

Man funderar ju mycket emellanåt. I vissa perioder mycket, nästan för mycket och i det fallet önskar jag bara att det gick att stänga av det med en knapp eller något sådant. För jag skriver tänker men det mesta i denna tankesnurra är nojor, onödigt grunnande på saker som inte ens är mitt bord, inget att göra något åt, men ändå liksom.
Jag tänker (nojar) mycket på hur andra fungerar gentemot mig, det kan ta en evinnerlig tid ibland och har jag otur så fastnar jag i det och så blir det snöbollseffekt av det hela..
Tex varför en viss person är underbar att hänga med över varsin kopp varmt och lite löst prat om ditten och datten, men utanför hemmets väggar så förvandlas vederbörande till en sticksig, sur, och snäsig människa som får mig att önska att samtalet aldrig påbörjats. Det blir sticksigt så fort det ska pratas i telefon om det nån gång blir av och Gud förbjude att svara på sms eller liknande. Varför undrar jag, för mig är transformeringen från god vän till ett svart litet regnmoln helt obegriplig, förstår inte varit problemet ligger och ej heller vad jag ska göra åt det. Så jag får helt enkelt bara acceptera hur svårt det än är....

Jag har ikväll fixat adressändring vilket inte var det lättaste kan jag säga, där fick jag tänka bigtime. Jag tror och hoppas att det blev rätt, jag vet inte om jag fattade det hela med alla rutor och dyl som man skulle fylla i men jag tog mig igenom hela proceduren i alla fall så får jag väl se om det blev rätt, det lär märkasom man säger så......

Jag är helt vansinnigt trött så nu får det bli bingen. Jag hade viljat skriva mycket mer men hjärnan börjar dra ner rullgardinen nu så det är ingen idé att fortsätta för inom kort kommer det börja bli obegripligt. Resten kommer imorgon.

Ligger och fryser under två täcken och ett överkast med en tillräckligt stor glipa på fönstret för att jag ska få små frostbett av de kroppsdelar som inte är täckta med allsköns sänginnehåll. Envis som jag är så ska det vara lite öppet så luften blir fräsch och så lagom kallt för att vara tvungen att ta skydd under täckena, ju fler täcken desto bättre är min melodi ;)
Jag har haft en skön dag idag, jag har pysslat en hel del, ätit suverän köttfärssås och spagetti, gjort om och pimpat ett paket leverpastej med rosett och rosa etikett med guldstjärnor och fint papper med blommönster dessutom. Jag har gjort en inflyttningspresent till goa Sofia som jag ska byta med, hon skulle egentligen ha fått den när vi flyttat in men hon verkade så modfälld och otursdrabbad så hon fick den idag istället. Hon blev överraskad och förvånad - och jätteglad :) Och på nåt vänster så hade jag lyckats pricka så rätt på flera av paketen öppnades med glada tillrop och leendet smög sig fram för att sedan sprida sig i hela ansiktet. Jag blir så nöjd när jag lyckats träffa rätt och den som får presenten blir sådär glad, då blir jag också glad liksom.
Väl hos Sofia så travade jag runt och mätte och tänkte.....något brydd är jag över hur allting ska få plats egentligen, men på något vänster ska det gå att klämma in det bara måste det!
Jag längtar så oerhört efter den där pirriga och underbart härliga känslan man får när sista flyttgubben stängt dörren efter sig och lämnat en ensam med alla lådor att packa upp och möbler att ställa på plats i ens nya palats och trygga fort. Jag längtar också efter att få sova första natten i nya lyan, när man bara ligger där och njuter och är överväldigad av allt tills dess att man somnar. Och sedan vaknar man storligen förvirrad och fattar ingenting varför man vaknar upp någon annanstans än där man brukar och det kan ta ett tag innan det skramlat rätt ibland skruvarna uppe i huvudet och man inser att där kommer jag aldrig mer vakna utan från och med nu är detta platsen där jag går till sängs och vaknar på fortsättningsvis.
Oooh tänk all ljuvlig underbar och helt fantastisk tid som står för mig. Ipackandet kan jag lätt vara utan men uppackandet är kuuul....och så all helt gudomlig möblering! Tänk liksom detta är ju dreams come true, möblera möblera och så ännu mera......jag lovar den som nyper mig och väcker mig ur min dröm den biter jag - hårt!! Jag kommer inte vara anträffbar på x antal dagar för jag kommer joddla runt med en stol under ena armen och en säck under andra och en låda balanserades på huvudet och sjunga av glädje.
Jag drömmer om en stooor kopp te och en skön mjuk filt och många mjuka kuddar och sitta med det på min alldeles egna balkong i mina fina utemöbler och bara ha det bra och njuta. Jägarns att sommarn är förbi och vinterns och lappmöglets tid är i antågande, jag vill ju sitta på min balkong jue!

Imorgon är en sån där härlig dag, med stress visserligen men sådan som jag kan hantera.
Först iväg till Laggårdsängen och träffa Peter en stund innan jag ska vara på vårdcentralen för att göra spirometri, en astmautredning. Sen tillbaka till stan för att ta en buss rätt ut i spenaten för att hälsa på min goa fina Gunilla och ha det mys en stund i hennes väl tilltagna domäner på Vrana. Sedan åker vi gemensamt till stan för att först gå på möte på KC och sen ska vi båda och några till ha hand om kafeterian där. En väldigt härlig dag tror jag på :)

Jag var på Arbetslivsresurs idag också höll jag på att glömma men det gick jättebra faktiskt. Hon blev impad på min egen lilla kartläggning som egentligen var en minneslapp för mig men som sen gjorde att vi kunde hoppa över flera steg och sparade massor med tid och kunde går direkt på det praktiska.
Dessutom något annat som är bra med denna dag är att från och med ikväll så höjer jag mirakelmedicinen ett pinnhål och jag har stora förhoppningar på det efter vad den redan gjort för mig och mitt mående.
Tror dessutom att den redan gör gott för jag är aptrött och ska nog ägna mig åt stilla kontemplation med ögonen slutna och kroppen täckt av sköna täcken fortsättningsvis.

En otroligt bra dag blev det till slut. Först spendera ett gäng timmar med mina goa vänner. På förmiddagen travade jag iväg till min goa Annika som bjöd på frukost. Vi satt och vädrade våra meningar och hade det mysigt en god stund. Nystan som behövde nystas ut gjorde så och mycket bra blev sagt. Sen kom fina Camilla med sin babybump, en del klär verkligen i rollen som gravid, dom får en glow liksom och det blir något speciellt och vackert över dom och så är Camilla, såå fin. Senare anslöt även Emelie och det var bara så härligt att få ha alla tre för mig själv och skratta och prata en massa med, värdefullt. Det blev en lång vistelse och en mycket härlig sådan, som balsam för själen.
Sedan bar det av till Sjukhusapoteket för att hämta rullen som verkligen var i sista stund då den börjar imorgon, mina mediciner alltså.
Väl hemma blev det pannkakor vilket var länge sen så det blev gott. Jag tänkte efter varje pannkis att nu orkar jag inte en enda till men slutade ändå på 3 stycken :) Så trallade jag runt här hemma och gjorde som mormor brukar säga inget speciellt.
Det händer kul grejer framöver :) Imorgon börjar jag dagen med att till Arbetslivsresurs där det är meningen att vi ska börja förbereda, kartlägga och utreda vad jag kan tänkas jobba med. Ett första steg mot ett arbete och det känns riktigt bra faktiskt, äntligen! Sedan ska jag möta upp Sofia som jag ska byta lägenhet med och få till en liten mätdejt inför kommande möblering.
Oj, alltså det är helt otroligt, om ca 3 veckor så flyttar jag faktiskt, det är helt otroligt! Det jobbiga är packningen. Jag nojar sönder mig och samtidigt så får jag inte tummen ur det berömda hålet när jag väl har tid att tillgå, jag måste få hjälp med det där, det får bli det enda Peter och jag gör numera.

På torsdag ska jag hälsa på en underbar vän på hennes mansion ute i skogen. Det ska bli riktigt kul att se vart jag hamnar för jag har aldrig varit där och vet inte hur det ser ut. Men det löser sig nog....

Hade tänkte skriva mer men kudden morrar och fräser över rivalitet gentemot plattan och det eviga krafsande på den. Så jag får lyda kudden och vända söta örat mot den och sova så jag inte är som en zombie imorgon.

Ursäkta kära vänner, läsare och alla som kan tänkas läsa detta, för nu tänker jag faktiskt dumpa en hel hög med av min inre skit, jag måste helt enkelt annars dränks jag av det. Måste få häva ur mig det, bara måste!

Två situationer i mitt liv som drar mig ner i dyn likt att vara fjättrad till fötterna av stora tyngder och sjunker snabbare än snabbast samtidigt som paniken stiger till en nivå där
Jag har tänkt mycket på min mamma, min biologiska, och ofta så känns det som en tagg i mitt hjärta, någonting i mig värker när jag tänker på henne. Att ha en mamma som själv valt bort mig är en sån sak som är oerhört svårt att sätta fingret på just för att jag som är hennes enda barn valdes bort med endast ett par ord och det verkar inte bekomma henne det minsta. Nu vet jag ju om att min mamma har sina svårigheter och en och samma sak som vi båda upplevt kan se helt olika ut om man ser det från hennes sida eller om man ser det från min. Jag kan känna en sorg och en smärta när jag tänker på henne och att jag inte har henne, den är evighetsdjup och alldeles mörk och tung och grymt svår att hantera. Visserligen är det kanske på en del plan av godo att vi inte har kontakt eftersom våra konflikter stod som spön i backen och sånt river,sliter, böjer och bänder i en kropp och efter 35 år av konflikter så känner jag mig som en lika gammal gummisnodd som är både helt av och på många ställen nästan av och däremellan redigt sliten.
Jag vet vad det innebär att ha en kontakt med min mamma, vet om det eviga tassandet när man ringer innan man vet vilket stämningsläge hon är på, eller du unkna kommentarerna som ibland hade lika mycket smak som odör som av surströmming. Hon skräder inte orden och drar sig inte för att kränka om hon anser sig ha rätt att göra så. Och sen allt skitsnack jag tvingas lyssna på om släkten och andra som jag faktiskt tycker om. Men att säga det är det samma som direkt undergång.
Det är besvärligt att ha med henne att göra det vet dom flesta som någon gång haft det, men hur besvärlig hon än kan vara så är på något underligt vis så växer saknaden i mig ändå. På kvällarna kommer funderingarna, och alla frågor och i samma veva väcks den slumrande sorgen i mitt hjärta och lägger sig ovanpå mig likt ett slags täcke av sorg som är allt annat än mjukt och grisigt att somna under.
Hon fattas mig!! Men vad gör man åt det???? Ja definitivt inte skicka brev igen eftersom det var hennes val att be mig dra åt pipsvängen, bollen ligger hos henne nu. Förra gången vi bröt så var det på mitt initiativ och därför kunde också jag välja att ta upp den igen men denna gången så valde hon bort mig och det ger inget utrymme för mig till att ta kontakt. Och visst klarar jag mig bäst utan henne med tanke på att vi mestadels grälade och sånt är ju bara skit ändå. Men jag tror mitt hjärta söker hennes likt ett litet litet barn söker tröst och trygghet i sin mors famn.
Jag kommer aldrig någonsin lära mig att förstå henne, hon är alldeles för komplex, men därmed har jag inte sagt att jag aldrig kommer sluta sakna henne för då ljuger jag. Mitt hjärta kommer alltid söka hennes och saknaden efter det goda vi haft, den glesa men ändå befintliga glädjen och ögonblicken av kärlek som var så otroligt värdefulla just därför att dom var så sällsynta. Hon kommer alltid vara med mig, saknaden och kärleken till henne går hand i hand.

Jag har tre mammor. En som valt att inte finnas hos mig, en som alltid finns hos mig fast på håll och en som finns nära och är tillgänglig nästan jämt. Min frånvarande mamma har jag redan avhandlat. Min mamma på håll är min fars fru och henne har jag på håll eftersom det är en bit till Kolmården men hon finns alltid ett samtal bort. Och så har jag min vän, en ställföreträdande mamma, någon som är ett liknande mammasubstitut som finns nästan jämt. Alla dessa kvinnor är speciella för mig och plats i mitt hjärta har dom alltid på sina egna speciella vis. Dock i fredags så blev en plats vakant. Ett mycket infekterat gräl slutade i katastrof och ord yttrades av sämre slag från båda hållen, vi låg i våra skyttegravar och kastade skit hej vilt på varandra. Alltihop slutade med i varje fall från mig gråt och ångest ungefär likt att få hela Kebnekajse i huvudet. Ord kan göra hemskt ont och såra och riva sönder. Hon sa sånt som sänkte mig totalt samtidigt som jag svarade med kanske inte dom bästa orden jag heller utan snarare så var jag inte sämre jag.
Avslut var vad hon levererade vilket är min skräck, inte förlora en moderfigur till liksom. Paniken urartade i allt som jag inte vill ha, gråt lika ymnig som Amazonfloden, ångest som fick mig att vilja nästan klösa ögonen ur mig, självskadebeteendet vaknade med all kraft och tog sig olika former och ingen av dom var det minsta välkommet. Det blev ett jättestort hål där denna människa varit som jag omöjligen kunde fylla och jag fylldes istället av en brutal frustration och en ångest utan like som jag inte kunde hantera så jag hamnade vid två tillfällen på jouren. Första gången så gjorde vi upp att jag skulle uppsöka en vän och spendera kvällen där så jag hade sällskap och så blev det. Dagen efter vaknade jag på en tårdränkt kudde och ögon som inte alls var färdiggråtna och en mörk känsla av uppgivenhet. Så det blev en tur till jouren igen, denna gången gick det sämre. Primärjouren ville absolut lägga in mig vilket jag samtyckte till. Men sen efter att ha undersökt mig och skrivit in mig så kom han tillbaka och lät annorlunda denna gången. Dom hade inga platser i Örebro så jag skulle ha behövt åka till Karlskoga. Men jag tvärvägrade, absolut nej! Det blir liksom dubbel börda och dubbelt så lång vårdtid om jag hamnar på ett ställe långt bort där jag aldrig tidigare vistats, där jag inte känner någon och kanske mest av allt där jag inte kan ta mig hem ifall jag skulle vilja. Så den första doktorn, som var sympatisk och medkännande, kallade dit bakjouren som var allt annat än de sakerna jag nyss radade upp. Han var en stor otrevlig klant som jag för mitt liv inte fattade varför han jobbade där för han kunde i.n.t.e ta människor. Han sa att det fanns EN plats inom hela psykiatrin i Örebro och trots vad Eva skrivit som jag ringde och skrek och grät för redan på fredagen så fick jag den inte, jag var inte tillräckligt sjuk. Eva suckade idag när jag berättade och tyckte att han borde lyssnat på någon som känner mig.
Men jag är faktiskt glad för att jag inte blev inlagd för under helgens lopp och goda vänners försorg så överlevde jag utan blodvite eller annat dumt.
Men hålet bestod, liksom alla frågor som grävde sig in i mitt medvetande, jag hade så många frågor men så få svar......
Pappa kom på söndagen och hälsade på, och jag överlevde även den dagen.

Nu måndag, frågorna består. Men nu har det kommit ett gäng nya för jag fick nämligen ett sms som var väldigt otippat. Det hade jag aldrig trott, det som var borta trodde jag skulle förbli borta, men så var inte fallet.
Jag svarade vresigt först med fredagen i färskt minne fortfarande och med såren på insidan fortfarande inte lagade. Jag fortsatte vara vresig ett tag och tyken ang fredagens utgång och om det gick att lita på henne verkligen. Men så började jag mjukna och inse. Jag var kanske inte så värst jag heller i mitt uttal under fredagen och här hade jag nu en utsträckt hand och det var upp till mig om jag villa ta den. Men så vaknade jag, för fasen Jenny skärp dig, det är detta du velat hela tiden ju ta den bara!! Så stoltheten och muttrandet spolade jag ner och ett mer behagligt smsande fortlöpte och träff gjordes upp. Efter att träff bestämts så var lättnaden så oerhörd så tårarna bara rann och rann och ville inte sluta. Jag vill inte förlora en modersgestalt till, vill inte, kan inte så det uppgjorda mötet kändes guld värt.
Dock så hyser jag en osäkerhet, undrar om jag vet vart jag har henne, vilken ruta kommer vi landa på, ska jag gå dit med garden uppe, kan jag vara helt säker på att det slutar väl......

Den som lever får se och jag vill tro det bästa. Jag ska inte gå in med intentionen att nu kommer det skita sig för den inställningen gör inte direkt att det går bättre. Jag borde lyssna in mig själv och det jag vet om kvinnan i fråga, min vän sen ett antal år bakåt i tiden, vad kan hon vilja mig ont. Inte ett jota är svaret och fortsättningen lyder att det är en människa som har betytt mycket och fortfarande betyder massor så se till att laga dom hål som uppstått och gå vidare och förhoppningsvis bättre och starkare och vis av erfarenheten. Man lär av misstagen det är ju känt, och jag hoppas på att vi ska rida ut den storm som varit och även om otrygghet finns som en liten del i det hela så går jag in med sänkt gard och redo att prata fram en lösning och nåt bra så vi slipper detta framgent.

Jag längtar faktiskt tills imorgon nu! :)

Nu har jag fått dumpa av mig, skönt!! :)
Nu blir det till å ta fram sygrejerna hälla upp lite dricka och slå på tvn