Jag känner mig så oerhört befriad och renad.
Något var fel i mitt liv, ett anspråk på mitt medvetande och känslor som var allt annat än fruktsamt och bra. Jag har gått omkring med en tyngd på mitt hjärta en längre tid, jag har vetat om problemet men inte det egentliga problemet om man säger så. Och så länge man slåss men utan att veta vad man slåss mot så kan man veva på i all oändlighet för det enda som händer är att man blir så sjuhelsikes trött i armarna och ännu mer irriterad eftersom man aldrig nailar problemet så att säga. Tistlar och törnen har funnits under mitt skinn och jag har rivit och klöst tills skinnet har blivit lövtunnt.
Min vän kom till mig denna kväll något som brukar vara en glädjande tilldragelse men då vi haft någon form av schism, en problemperiod kan man säga så kändes detta besök initialt som ett enormt ok på mina axlar och jag kände mig tusen gånger mer orolig än glad.
Men hon kom och som vanligt så var konversationen stapplande i början i alla fall från min sida..
Vi tog oss in i vardagsrummet med våra tekoppar och tilltugg och jag kände det som en en stor fet bomb vilken sekund som helst skulle explodera. Men bomben lät vänta på sig och det blev en del kringprat, lite som tassande kring het gröt...
Men så smygande omkring oss kom det små knallskott, små små föraningar om hur och att bomben skulle brisera. Lite mer kringprat och nu kan man vädra krut i luften...nu är smällen nära!
Men nej det blir ingen bombastisk megaboom utan istället så viner det häxvrål med jämna och ojämna mellanrum och precis när bomben ska smälla av så vänder hela situationen till något helt annat. Istället för att sitta och vara tykna och skjuta häxvrål på varandra så kommer istället det känslomässiga Niagarafallet. Jag gråter som ett litet barn, det rinner och rinner så jag knappt hinner torka imellan. Och mitt i all gråt så befinner jag mig i en omfamning som släpper på mer vatten så dammluckorna har fullt upp.
Där i omfamningen, gråtandes, snörvlandes så är det som att allt det där sticksiga och kliande, all ilska och vanmakt, all negativ spänning och uppdämd oro bara släpper, det lyfts av. Och det lustiga med det är att då kommer det ännu mer tårar som i sin tur tvättar rent det sista av det mörka som var kvar på insidan och alla frågetecken rätas ut.
Jag satt länge innesluten i hennes famn gråtandes men när jag så tittar upp igen så är det som att jag har blivit tvättad och upprättad. Det känns så bra! Det som varit fel en tid är inte längre det och jag kan knappt förstå att det varit fel någon gång ens. Jag förstår nu! Jag förstår hur jag måste ändra mig, hur vi måste ändra oss, vad som sagts och vad som gjorts.
Äntligen, äntligen fullkomlig glädje igen. Stor glädje och befrielse!
I flera dagar har jag kastat mig på Gud för jag inte har vetat hur i helsike jag ska komma vidare med det här, vad jag ska säga eller göra, jag har ju varit skiträdd i och med denna träff, oroat sönder mig för den.
När väll träffen kom, blev realitet då blev det ingen urladdning, ingen jättebomb - det kom en flod, en renande helande flod av tårar och det var tydligen vad som behövdes för att tvätta allt rent.

Nu efteråt känner jag en sån lättnad också en gigantisk trötthet på ett sätt jag inte tidigare gjort. Men det är väll klart, det var ju som att vara en heldag på gymmet och intensivträna utan paus, bara köra non stop - fast på det känslomässiga planet.
Det känns bra och jag känner en enorm glädje och befrielse. Jag kommer somna med det största leendet i kväll.

Tacksam för ikväll och spänd och full av förväntan inför morgondagen. Imorgon ska jag få mitt gymkort och jag ska få reda på provsvaren på en del av dom prover som tagits på vårdcentralen idag. Det sistnämnda kanske inget jättelajbans att vänta på men bra då man kan få en liten ledtråd åt något håll vad det kan vara som är galet med min smärtande och sprättande mage.

Nu sova, orkar bara le nu....

Jag går och grunnar på val och prioriteringar och hur jag känner inför andra människors val och etcetera och hur någons tolkning av ord eller handlande kan bli till något som havererar allting. Allt om hur man väljer att agera eller för den delen väljer att avstå från att agera och hur mycket det kan påverka en vänskapsrelation i långa loppet.

Får jag ett sms eller meddelande så försöker jag i möjligaste mån att besvara det såvida det inte står något dumt eller elakt i det och då tar jag istället och funderar på om jag verkligen vill fortsätta ha kontakt med den personen. Men sen kan det ju vara tvärtom också, en person som aldrig svarar på sms eller samtal eller vad det nu är och som notoriskt struntar i att besvara något över huvud taget men som är trevlig så när man ses. Då blir det ju det där valet, vill jag ha en relation där allting är på den andres villkor, en relation som är sån att endast de gånger vi ses face to face så passar man men utöver de gångerna så är man helt osynlig och kanske till och med för den andre onödig. Känns det som en relation jag vill satsa på? En relation baserad på den andres krav, önskemål och känslor, där jag till och med är lätt utbytbar..
Jag måste seriöst ta mig en funderare vilka människor jag vill omge mig med, såna som faktiskt uppskattar mig eller bara när dom känner för det.

Jag är ingen leksak som tages fram och brukas när man önskar och som annars får ligga kvar i något hörn, ett sånt tänk i en relation/vänskap är inte sunt och absolut inte av godo och hör definitivt till såna jag kan vara utan. Likaså sådana där kontakt endast tas när man behöver mig, hjälp med nåt eller gnälla av sig om något jäkelskap i livet men som är föga intresserade när jag har detsamma behov.
Nej sånt går bort.

Visst har jag förståelse för att livet kan vara rörigt, det är oreda och man står med händerna fulla och verkligen inte kan besvara ett samtal eller smsjust då, så kan det ju vara. Men när det går tre fyra dagar sen jag hörde av mig och fortfarande inte ett pip det är just sånt jag menar, när det blir till ett mönster som är så lätt att se.

En del av mina vänner kör med kortsms, typ jag pratar i telefon ringer dig sen, eller är lite upptagen, jag hör av mig. Och sånt är superbra för då kan man i alla fall konstatera att det mottagits och att ambition om kontakt finns och tas när möjlighet ges. Men när man bara skiter i det högaktningsfullt så blir det lite en annan sak, likväl som på Facebook när man verkligen försöker febrilt att få tag i någon och man ser att det är aktivitet hos denne men svara mig är tydligen omöjligt det är såna gånger jag har lust att bara men fine, dra bara, jag är ingen leksak du kan ta fram när du har behov av tidsfördriv eller assistans.

Eller för att inte glömma den trevliga varianten "jag har skaffat partner så du är inte intressant längre" det är en gammal klassiker. Bara för att man gått och blivit med karl/kvinna så upphör vännerna att existera och det är i såna lägen vänner prövas.
Jomen visst serru kör på så så får vi väl se hur många vänner du har kvar när du börjar sakna dom eller när relationen tar slut....

Jag är trött på att vara en slit och slängvän som man tar fram vid behov så här framledes kommer jag tänka över noga vilka som är riktiga vänner som håller i ur och skur värda att kämpa för eller av typen vid behovs"vänner.
Att plita ner några rader kostar inget, är inte betungande eller något som tar en hel dag och på en hel dag så har du nog tid nån gång att svara om så bara kort som en kvittens på att meddelande mottaget och besvaras när tid finns.

Sådär nu har jag hävt ur mig lite och så får det bli!

Måste bara testblogga för att se om länkningingen funkar efter att återigen ha fått conecta Facebook.
Jag vill att det ska vara måndag imorgon istället!! Vill bli av med alla helgdagar som slaktar veckorna så man blir alldeles koko på dagarna. Raka veckor och jobba det vill jag!! Jag är väll konstig antar jag som tycker så men det står jag för.
Nu borde jag sova för klockan ringer lite för tidigt för att vara vaken vid denna timme.

Over and insideout

Första bloggeriet för 2015!
Ursäkta min frånvaro på den här fronten, det kom liksom en jul och nyår ivägen för tangentstuddsandet men bättring utlovas.

Det som ligger närmast i tiden var igår då vi slog in år 2014 i vackert papper med snören och etikett och andaktsfullt placerade tillsammans med de andra avslutade åren i arkivet. Det ligger nu 35 stycken år bakom mig i den stora samlingen av år som utgör mitt liv. Eller ja om man frågar Apple och deras kalender som ska tillhandahålla alla vännernas födelsedagar (inklusive mig själv tydligen) så står det att 2015 den 16/3 fyller Jenny Landin 37 år. Så fan heller, jag har varit med sedan 1979 det står det överallt och vad jag vet så har jag ingalunda varken supit bort eller varit så totalt kaikut i huvudet så jag skulle ha missat ett helt år så NEJ jag fyller icke 37 utan dra av en siffra, förslagsvis den bakre på redan nämnt tal så får ni rätt nuffror.
Ha ha ha, kom på nåt kul nu, jag hatar ju matte som synden, siffrorna och jag har varit ärkefiender sedan första klass men det jag lyckades komma ihåg var att 6x6=36, det kanske man skulle involvera på nåt lattjo vis på eventuella inbjudningskort :)
Nej men där är vi inte än så håll i hästen så tar vi det i någotsånär ordning.

Nyårsfirandet som ägde rum på kristet center, min kyrka var superkul på alla sätt.
Jag hade köket med världens bästa Gunilla och en massa andra sköningar så tonerna bakom disken var muntra trots en hög dos stress, vi fick ihop alltihop med bravur och utan missöden. Det var faktiskt en lättnad att ha köket för det innebar mindre tid med stillasittande, mycket action, mycket skratt och härlig stämning samt att man visste sin plats hela tiden. Köksarbete är väll inte alltid en hit men i dom goa människornas lag så blev det en riktig fröjd.
Sen var det kul för jag hade pysslat ihop en massa postnypor innan, säkert ett 20-tal som jag gick runt med och gav väl valt meddelande till väl vald person och uppskattningen blev stor hos alla och det gladde mig. Jag ska försöka komma ihåg att lägga in en bild här så ni vet vad det är för nypor jagtalar om.
Lagom intill tolvslaget så började jag reflektera över mina tidigare nyår och minns en hel del från tidigare år som inte varit lika muntra och festliga. Två år fast med många år imellan, 1997 och 2007 befann jag mig på sjukhus. Det tidigare på barnpsyk på St Görans sjukhus i Stockholm och jag minns att en vänlig man som jobbade på den avdelningen som för övrigt var grymt lik Burt Reynolds tog med mig upp på sjukhusets högsta punkt och vid tolvslaget såg jag hela stan fullkomligt explodera inför mina ögon i mäktiga ljus och färger, det var så oerhört magiskt minns jag.
2007 till 2008 var även det ett kämpigt årsbyte. Den gången inom vuxenpsykiatrin här i Örebro. Jag hade legat inne i månader och farit ut och in under årets gång men värst var nog de månaderna runt jul och nyår det året. På julafton var jag långt in i dimmorna i en psykos för ovanlighetens skull,det hör inte till min sjukdomsbild i vanliga fall. Men nu var det sa i alla fall och på julafton satt jag mest i en stol och såg klapphög ut och dreglade som en hund och den julen är höljd i dunkel och jag minns inte mycket av den.
I mellandagarna blev det åka av för då hamnade jag i bältessängen vilket är det vidrigaste jag varit med om i den genren. Jag tror det var det året och vid den tiden som riktiga grand mal anfall återigen kom in i mitt liv. Jag satt och läste något jag skrivit för en vän i telefonen varpå hon plötsligt hör att något inte alls står rätt till och ringer avdelningen för att säga att något är väldigt fel med mig. När jag vaknar efter anfallet, när sängen slutat gunga och jag typ 20 minuter efter att jag har vaknat kunde börja tala igen så frågar dom som står vid min säng vad som hänt så säger dom vet inte men så här i efterhand kan ju den som sa vet inte läsa på lite om hur epilepsi fungerar så man nästa gång man ser ett grand mal inte svarar vet inte.
Men det var en liten avstickare, nyår var det ju! Samma år så passade jag på att bli manisk så det förslog på nyår. Jag minns att jag hade det stora rummet för mig själv och där firades det rejält kan jag säga. Champagneglas i form av vita plastmuggar a la landstinget, raketer i form av tomma toarullar och så hade jag strimlat toapapper och slickat på och satt som ställföreträdande serpentiner på spegeln. Klappmanisk som sagt vilket jag inte fattade själv för när jag skulle hämtas upp av någon jag nu ej minns fick frågan av denne om jag var manisk men det var jag ju så fan heller härjade jag tillbaks till svar - sjukdomsinsikt vad är det!

Visst låter det som ett helt fabulöst år ;)

Nej men sen på senare tid så har det bara gått åt rätt håll. Djupdykningarna har planats ur, mindre med sjukhus och framförallt så håller jag mig därifrån i storhelgerna. De senaste tre åren har jag faktiskt firat på samma ställe - på KC.
Där är det alltid trevligt och jag har numera funnit mig mer hemma bakom disken langandes käk än framför den. Man har liksom en given plats och behöver i te leta sig en.

2015 dårå. Jag går ut hårt och satsar på ett bra år utan bråk och krångel och framförallt utan inläggningar, kanske mest de faktiskt. Året som var så bevistade jag landstingets slutenvårdsavdelning senast i april och efter det ett ytterst fåtal besök på jouren men för övrigt inga fler övernattningar så att säga och det är jag stolt och glad för. Det är liksom lättare när jag ligger inne nu för det är lättare att föra en dialog på avdelningen så att båda parter förstår varandra och så man då i och med det kan undvika större incidenter och det är ju bra i långa loppet.
Mer sånt!

Jag hann med en del föreläsningar under året och landade några riktigt stora för mig i alla fall, bland annat den på City konferens då min pappa var med och lyssnade på för första gången vilket var stort för mig. Det var även i ett sammanhang som var kännbart för mig då det var en massa människor inom barnpsykiatrin i länet inklusive ätstörningsenheten och DBT-enheten. Den ena avslutade jag kontakten med förra året och den andra ska jag påbörja kontakt med detta år. Tillbaka till föreläsningen så var det faktiskt för mig en stor ära att få göra den föreläsningen för just dom för att det var liksom lite av ett tack och payback för allt dom gjort för mig igenom åren vilket är mycket. Och sen att pappa var med var som sagt väldigt stort och glädjande och han var nöjd efteråt vilket var betydelsefullt.

Jag hoppas på mer föreläsningar i år, mer uppdrag från det hållet. Jag hoppas på att kunna slutföra några av mina sagor jag skrivit och kanske få dom tryckta, det vore väldigt skoj. Jag hoppas på att få se mer av vårt vackra land, att ta mig utanför länsgränsen lite oftare, jag vill bredda mina vyer så att säga.
Jag hoppas mest av allt dock att jag får hålla mig frisk det är nog det viktigaste.

Men nu får det var stopp här för nu för klockan ringer tidigt imorgon för jag ska till Arne och knäcka knän och höfter samt installera mig på gymmet.

Mitt senaste projekt - måla skåp!

Nyppost!! Mitt nya kuliga pyssel som också uppskattas

Mitt andra lilla tidsfördriv. Superkul!!

Och så en bild från freaky friday på jobbet :)

Det finns en låt där en bit av texten lyder "fånga en ängel" och den hade jag kunnat spela idag för just idag blev jag fångad av en ängel. Min verklighet har varit lite skev och obekväm på ett lite irriterande och besvärande sätt, som i ett trollslag så förändrades precis allt. Allt blev med ens så rätt och så pånyttfyllt av en oändligt stor dos lycka kärlek och glädje. Det går knappt att beskriva, men jag har gjort mitt bästa så läs här under ;)

Idag på TGR hände den bästa finaste underbaraste grej på den här sidan nyår, jag smälte som en snögubbe i Sahara. Denna händelse var anledningen till att jag gick upp i morse och anledningen faktiskt till att jag lever och andas.
Jag står och plockar på ett ställe och pratar med en bekant till mig när jag plötsligt känner ett par små armar runt min midja. Förvåningen var total, jag tittar ner och möter ett par fantastiska ögon fulla med kärlek och glädje. En liten grabb med Downs syndrom står där och håller mig om midjan i en hjärtlig varm kram på ett sånt sätt som jag aldrig upplevt förut och jag har hallonsoda i hela mitt hjärta. Jag skrattar och kramar tillbaks, klappar på lillkillens huvud och språkar med hans sällskap som är förvånade över hans kärleksöverskott som han förärar mig. Vi står i omfamningen länge länge och jag var bara så lycksalig och varm i hela min själ, njuter och gläds. Lillkillen hette Jonathan och han och jag skulle jobba ihop och han skulle komma hem till mig. Och min kram var tydligen kvalitativ för han uppmanade tjejen som var där med honom att också ta sig en kram så det gjorde hon och vi skrattade gott båda två.
Han måste ha varit mitt hjärtas ängel för där och då kändes allt komplett och fullt av oändlig kärlek och det var så oändligt fint, det var liksom ett glittrande skimmer över det hela och jag var hög på livet.
Ja, det var för honom jag gick upp imorse. Det var han som rättade till allt snedpekande i mitt liv, hans kram var det finaste jag någonsin fått av någon och den absolut mest kärleksfullaste.
Jag vet att jag lever och jag är så glad för det!

Den lille grabben hade ett uppdrag att fylla tror jag för han förändrade mitt liv och min situation där och då med sin otroliga kram.
Jag kände ett smärre obehag som pyrde under ytan den här morgonen och förmiddagen, något som pågått en liten tid och som stört mig, jag funderade faktiskt på om jag skulle bli kvar hemma imorse, men jag åkte i alla fall och tur var väll det annars hade jag missat detta. För Gud vad jag inte velat vara utan detta möte!! En lite hjärtevärmare var han minsann denna fina lilla hjälte som vände ont till kärt.
Just den lille killen bevisar att världen är inte fullt så fucked up som man lätt tror med all skit som är däri.
Det finns en värld av vapen och ondska - men Jonthan, med sina kramar och oändliga godhet är vågmästaren som gör att inte ondskan vinner.

Blogg dagtid, det är ovanligt. Men tid finns och skriva kan jag ju för det mesta så here goes!

Peter har precis avgått från det Landinska residenset efter en trevlig förmiddag ihop där inte sådär himla mycket blev gjort och då av den enkla anledningen att det mesta var faktiskt redan gjort. Jag hade ju finbesök igår så då hade det putsats på fernissan ordentligt så därav fanns endast en liten oansenlig disk att ta vid. Så Peter dök i baljan och jag plockade redan diskad disk tillbaka dit där dom hörde hemma.
Det är alltid en härlig stämning när Peter är här, vi gnabbas sällan och den ända gången jag kan härskna till är på måndagar vid handlingen ifall det blir tajt med tid och därav stressigt för då får jag ett lätt ångestpåslag eftersom jag inte är stresstålig för fem öre. Men det är som sagt särfall, vi har jobbat upp en bra taktik och goda rutiner runt båda dagarna så oftast är det superkul när Peter kommer och vi skrattar mycket. Det finns en väldigt fascinerande kommunikation och tolerans oss emellan samt en fin förståelse, något som gör boendestödet utomordentligt bra allt som oftast för att inte säga jämt.

Så var det torsdag igen. Jag börjar dagen med boendestöd med bäste Peter och sedan hade det ju varit bra om jag hade gjort käk för sen ska jag på möte men käk känns avlägset just nu så jag skjuter på det ett tag. Sedan vid 15 ska jag vara på Arbetslivsresurs och träffa Joakim från Arbetsförmedlingen och så Ann förstås och så ska vi utvärdera hur allt har fallit ut med Arbetslivsresurs och så arbetsprövningen på TGR.
Jag är ju nojig på allt just nu så jag oroar mig ju för att dom ska säga att jag inte skött mig och att jag inte får vara kvar även om jag vet att jag gjort mitt allra yttersta. Men som sagt nojar gör jag duktigt nu för tiden, jag får väll helt enkelt lära mig vad som är värt att nojas på och allt annat som jag nojar på i onödan och som bara tar energi av mig....

En sak som jag nojar på är arbetsplatsen jag är på att Cecilia som är min chef ska ta mig åt sidan och be mig packa mig iväg för jag duger inte, sköter mig inte, gör fel eller inte är duktig nog, även fast jag vet att jag gör mitt allra yttersta och försöker alltid med allt jag ska göra innan jag ger upp och kapitulerar vilket är sällan. Egentligen borde jag lägga ner nojet i det fallet då hon säger att jag är duktig på det jag gör och det säger även dom andra där. Eller ja, det finns personer där som är "mindre muntra" om man säger så och där har vi en till noja - dom gillar inte mig!! Ibland blir jag så less på allt det där och vill bara vråla men ge upp för fan vad gör det om dom inte gillar mig, jag behöver inte vara kompis med dom ju!! Och så är det ju, om dom antingen är småbuttra och kantiga som personer eller om det verkligen är så att dom faktiskt inte gillar mig så spelar det ju ingen roll för jag ser dom några få timmar i veckan och utöver det så har jag inget med dom att göra. Det är definitivt inget värt att lägga energi på.

TGR dårå! Det är verkligen såå kul där och jag får göra sånt som jag gillar och är bra på och som jag då och då får positiv feedback på, jag får höra att jag är duktig och gör ett bra jobb. Och dessutom har jag i större utsträckning kunnat vara behjälplig när kunderna behöver assistans, jag behöver inte hänvisa till dom andra lika mycket längre och det känns så gott och det stärker mig i min arbetsroll.
Och det är ett otroligt roligt jobb, jag drog parallellen att småkottar vill ju åka till LekoBuslandet imellanåt och skulle typ kunna bo där och det är lite samma för mig, jag får vara på mitt LekoBusland tre gånger i veckan och det är ju bara så kuul, ett riktigt privilegium :)

Häromdagen hände nåt lite konstigt faktiskt, eller spooky kanske till och med.
Jag gick min vanliga plockrunda för att rätta till felplacerade varor och rätta till raderna om man säger så, det brukar jag göra. I början av vår lilla labyrinten eller snitslade bana eller hur jag nu ska förklara, så har vi konstnärsmaterial med allt ifrån kritor, färger, dukar, målarblock och så vidare, där finns bland annat ganska stora noshörningar i olika färger som är suddigum. Vid första rundan på morgonen eller om det var andra, så hade en orange noshörning tagit sig ända från starten av labyrinten till slutet och blivit kvar bland teknikprylarna, han stod helt sonika på en hög med bluetoothhögtalare. Inge mer med det än att noshörningen fick flytta hem igen. Tiden gick och det blev lunchrast. När lunchen var slut så skulle jag gå rundan runt och plocka igen så det gjorde jag. Men döm om min förvåning när jag kommer till teknikprylarna - för vad står där, jo en orange noshörning - på samma trave dessutom!! Alltså det tyckte jag var riktigt skumt, det var ju ändå några timmars mellanrum men densamma djur på exakt samma trave med högtalare.
Antingen är våra noshörningar väldigt förtjusta i teknik och inte helt döa eller så finns det något litet spöke som spökar runt på TGR när vi minst anar det ;) Lite lattjo var det i alla fall.. :)
En annan grej med TGR är att man lär sig liksom hur kunderna funkar och hur dom gör. För som en sak är ju vart saker hamnar som man ångrar sig på, det är vissa kategorier av saker vi har som plockas upp på ett ställe för att sedan hamna några rader längre ner i gången och det är nästan alltid samma kategori av pryl som hamnar på samma ställe när dom ångrar sig. Det går liksom att se ett mönster med vissa varor.
Sen är det en grej som är störig och förvirrande. Vid kassan kan man ringa på en klocka när man är behov av personal, typ en sån dom har på hotell också. Sen har vi ju en plingklocka som vi säljer också. Och trots att den vi säljer plingar två eller tre gånger och den vid kassan endast en gång så blir jag alltid så förvirrad och börjar spana mot kassorna när jag hör plinget Det är exakt samma pling men det som skiljer är antalet. Ja ja, jag lär mig nog - hoppas jag! :)

Jag måste nog rapportera om gårdagens fadäs som tydligen roade en del människor. :)
Jag har ju lite trassel med kistan och har haft ett tag, den rumlar och ställer till oreda lite titt och tätt.
Igår när jag kom traskandes in på min gård här hemma så såg jag en Öbo-bil köra in på gårn och stanna vid min port, hmm, undrar om hon ska kolla mina element tänkte jag lite lätt innan jag travade in i mitt hus. Jag hade som alltid på mig mina hörlurar och gick i min egen lilla värld. En bit upp i trappen känner jag av magen som börjar rumla och åbäka sig. Det kanske räcker om jag bara lättar på trycket lite tänkte jag, det brukar ju hjälpa ibland. Mycket riktigt så var det ju en fis som ville ut och som följdes av en hel serie. Så jag går där i trappen med ett puttrande akterpartiet som avslutas med en rejäl salut på trappkrönet. Väl framme vid dörren åker lurarna av och då kommer chocken - jag hör en röst som säger, hade du ringt om elementen? Jägarns - Öbo-kvinnan, hon har gått bakom mig hela vägen och fått utstå mina skottsalvor!!! Guuuud vad jag skämdes, jag kunde ju knappt svara henne och börja staka mig på orden och fipplade febrilt med nycklarna.
Men in kom vi och elementen behövde inte luftas minsann. (det var det tydligen bara min bak som behövde)
Nåja, än har jag inte dött av pinsamhet så jag får nog leva över jul i alla fall om jag har tur... :)

Jag hade velat skriva mycket mer men nu drar det ihop sig så jag behöver göra nåt vettigt tror jag.

Jag vet inte om jag visat denna tidigare men jag har pimpat proppskåpet :)

Så går jag ner i min källare......
.....ända tills för några timmar sen så var det nice häng men det sket sig visst lite....

Jag har behov av att ventilera mig lite så det blir till att skriva en skvätt eller två.

Först och främst vill jag få jubla lite!! :) Jag har nämligen fått mig en arbetsträningsplats och inte på vilket ställe som helst utan världens bästa affär - TGR!! Helt ljuvligt, så härligt, helt underbart! Den platsen är som gjord för mig och jag trivs som fisken i vattnet, det är en enorm glädje varje gång jag får gå iväg dit och göra mina timmar. Och apropå timmar så är dom alldeles för få, hade det gått så hade jag gärna varit där mer men det är nog klokt att inte hasta fram något som slutar illa.
Idag kände jag att mina fyra timmar är nog rätt lagom för idag var jag rätt muck när jag åkte hem. Första dagen var guld och gröna skogar och hela dagen genomlevdes med det största leendet och stor entusiasm. Denna dag var inte fullt så bra..... Först när jag kommer dit så får jag veta att det är Freaky friday i butiken så vi måste vara utklädda hela dagen, även om utstyrslarna korrigerades aningens för vissa av oss så gick vi runt och såg lite småfåniga ut hela dagen och det var ett lite lattjo tema. Däremot så fick mina sysslor och det faktum att jag bommade två av dom på kort tid mig att dyka ner i svarta hålet. Jag fullkomligt hatar att misslyckas och att göra det så på ett sånt ställe var värsta tänkbara, och två gånger dessutom!! Cecilia (min chef) sa att det gör absolut ingenting vi tar bara nya tag, här har vi förståelse för det och det är ingen som helst fara. Tro mig när jag säger att jag blev stort förvånad, för även om jag vet att hon är långt som sjutton ifrån skatan på Lagerhaus så trodde jag ändå att jag skulle få skäll och förmaningar och kanske till och med få höra orden "du behöver inte komma tillbaks" men inte det heller, hon var bara snäll och förstående. Chock!!!
Det finns alltså hyggliga chefer som vill att det ska gå bra och som stöttar en när det inte gör det - och en sån har jag!!! Ja dom andra i butiken är riktgt gulliga också, snälla och rara människor.
Så som sagt jag har haft tur gällande sysselsättning. Nu (efter dag två) så längtar jag redan efter att vara där "på riktigt", inte bara fyra futtiga timmar tre dagar i veckan utan att få in en rutin och ett schema som också utmynnar i en löneutbetalning i någon forn. Men det kommer, hold your horses!!

Idag på TGR så hittade jag min räddning och stora lättnad för dom kalla månaderna på året. Jag har ju svårt för byxor då dom flesta ger mig jobbiga smärtor i magen då trycket mot magen är besvärande hur litet det än är så jag går ju helst i leggings eller termoleggings. Det sistnämnda insåg jag imorse inte är fullgott skydd mot kylan vilket bekymrade mig. Men sen när jag gick runt i butiken och frontade och plockade grejer så såg jag den mest geniala av lösningar, på två problem faktiskt. Det fanns nämligen fleecestrumpbyxor! Me so happy!! :) Så nu kan jag både vara varm och slippa smärtor - toppen ju!! Nu måste jag bara få fatt i en 50-lapp så jag kan köpa dyrgriparna. Sen att det är strumpbyxor gör ju att det stadiga problemet att hitta strumpor försvinner smidigt och lätt.

Hemma är det rätt rörigt just nu, jag storttvättade häromdagen och torkmöjligheterna i tvättstugan var icke till belåtenhet då jag fick försöka torka över tre veckors tvätt uppe i lägenheten. Så nu ser det lite lattjo ut här hemma med kläder både högt och lågt, eller lattjo är nog inte rätt ord när jag tänker på det - störande är mer korrekt. Jag måste verkligen vika in allt imorgon, får ju besök och allt.

Nåt annat som också är störande och enormt frustrerande är humörbarometern. Det har varit lågtryck större delen av dagen vilket götts av dom misslyckanden jag gjorde på jobbet idag samt andra saker med. Jag var rätt glad ett tag men nu inte bara fryser min kropp i en iskall lägenhet utan även mitt inre, min själ. Känner mig modfälld och håglös allmänt och det är inte en uppskattad känsla, en kropp kan man tina upp med en värmefilt eller en varm dusch vilket jag prövat båda, men en själ......

Ett av mina största dilemman just nu som är som en pågående process i huvudet konstant är maten, kroppen och en alltmer jobbig och störande inställning till allt det. Jag inser plågsamt att jag växer, har lagt på mig samt äter i mer utsträckning än tidigare och det väcker för det första gamla föreställningar och tankar men även en önskan om att vara där jag varit förut. För i min idiotiska hjärna så är smal och olycklig bättre på nåt vis än tjock och olycklig. Fråga inte ens för jag förstår det inte själv ens...
Jag börjar mer och mer tänka på vågen och viljan att gå ner och hämta upp den igen är stark, för stark, skulle jag gissa så är den uppe igen innan helgens slut. Och i och med vågens återinträde så blir det ett antal kliv tillbaka på den här punkten och det kommer fan inte bli kul. För det kommer stå siffror som får mig att kikna och i det närmaste vilja ta en stor jävla hyvel och hyvla bort allt mitt äckliga späck. Nu finns ju ingen sådan hyvel så då blir det väll som det var då, dra in på... och surfa runt på ställen som egentligen inte gagnar någon. Men det är min drog, vågen är min dealer/hallick och jag följer blint dennes ord.
Jag äcklas av dubbelhakorna, av den breda och runda uppenbarelsen jag blivit, av det faktum att inte mycket syns av nyckelbenen och det går för den delen inte heller att spela piano på mina revben längre...
Hatar kroppen mer och mer!! Men hur det nu går ihop så äter jag bara mera hela tiden och i detsamma så hatar jag det - men kan ändå inte sluta! Jag hatar situationen som är nu grovt.

Detta, min drog, var aldrig borta, det var bara paus för ett slag och nu håller en på att slå sig in i min vardag igen och jag vet bara inte om jag ska springa långt härifrån eller dra ut stolen och erbjuda plats.....

Nu har klockan sprungit fort iväg så nu behöver jag avsluta och få lite sömn. Imorgon kommer min härliga Susanne och bevistar min lya, ska bli skoj, hon har inte vart här nån gång förut. Måste se till att ha plockat undan all tvätt då och är samtidigt glad att jag inte lyssnade på Peter och hängde mina trosor på tork på dörrhandtagen för det hade kunnat bli pinsamt ;)

Hoppas på att vakna på rätt sida imorgon, ska ju dessutom vara på KC och ha kafeterian imorgon med goaste Gunilla.

Allt löser sig på nåt sätt

Freaky friday på TGR

Vill ändå försöka vara positiv, vara glad.....

Jag pysslade häromdagen

Ovan. Ångesten över storleken och funderingar på storlekar som varit

Jag är ju som bekant förtjust i allsköns dricka, har drickan en tilltalande förpackning så attraherar den ögat ännu mer, dock drar jag en fet gräns vid alkohol för där finns det inget som kan vara lockande nog för att jag ska understå mig att dricka något sådant.
Men till saken då. Jag hade länge spanat på en nykomling i hyllorna, (enligt mig i alla fall) Det tillsammans med att den är frekvent förekommande på bilder och inlägg i såväl reklam som sociala media, vänner poserar med detta nya i näven och ser tillsynes nöjda ut så nu var det så min tur tyckte jag.
Travar iväg till Coop hemmavid och går mot den hyllan som jag annars bara sneglat på tidigare. Väl där så ska det bestämmas vilken kvalisort man kan tänkas köpa, det fanns Cola, Jordgubb/kiwi och lime/nånting, men jag tog jordgubbe trots att alltid gillat Cola i alla former är storfavorit, men den lät liksom så fruktig och god i en bra kombo. Så en sån fick jag med mig och på vägen noterade jag det smått hårresande priset men tänkte att det blir nog bra till slut ändå.
Så pröjsad och klar vände jag hemmet med min fångst, jag fiskade upp en bubbelvatten när jag ändå var igång :)
Väl hemma så var jag ju tvungen att korka upp på en gång för nu var nyfikenheten stor. Första klunken rinner nerför strupen.....en skeptisk rynka föds i min panna och munnen snörper ihop sig i ett smått missnöjt grin. Den smaken tog mig inte ut i rymden direkt, en smärre besvikelse måste jag tillstå. Dumsnål som det nån gång ibland händer att jag är så försöker jag dricka upp apsvettgroggen, ja för just apsvett smakade det och nu undrar säkert någon hur jag vet vad det smakar men då säger jag bara att tänk ut resten själv.... Men det är efter ungefär hälften som kapitulerar jag och häller ut skiten och knycklar ihop burken. Medan jag tar några bilder för att föreviga smak(nåja)äventyret så funderar jag på vad tjejen före mig i kön på affären sa....man blir tokspeedad av den, massor med värre än Red bull...

Undrar när det sätter in tänkte jag vidare och beger mig in i tv-rummet och intar soffan för lite stickning och tvglysande.
Nånstans börjar effekten komma, först i form av ett hysteriskt tokgarv som inte har nån rimlig förklaring annat än det trassliga garnet eller kolapappret på bordet... Jag sitter och garvar som en tokdåre en bra stund innan jag till fullo hänger mig åt stickningen.
Lagom hade tokflabbet slutat eka mellan väggarna då jag börjar känna mig varm... Först åker byxorna av, sen efter ett tag tröjan och sen häver jag mig upp ur soffan iförd endast linne och trosor för att öppna balkongdörren för nu har lägenheten förvandlats till en bakugn. Jag står i dörrhålet till balkongen och svettas så det rinner floder över hela kroppen och försöker febrilt behålla det jag intagit tidigare i magen för att få upp grejer som en gång kommit ner i magen det är bland det otäckaste jag vet, har fobi för sånt så våndan var ju stor. Jag vet att jag är i medicinlådan och bökar efter åksjukemedicin som jag har mot illamående men finner ingen. Och nu börjar besvären tillta och det hysteriska garvet är nu utbytt mot panik. Kroppen lyder mig inte och beter sig dessutom väldigt mysko. Jag är skakig och fipplig inte bara i händerna utan även i resten av kroppen. Att först sätta i laddarsladden i telefonen och sedan slå numret till sjukvårdsrådgivningen var bland det svåraste jag försökt mig på att göra, fingrarna skakar och hjärnan vill inte riktigt samarbeta med resten av kroppen - vid det här laget är paniken påtaglig, va fan händer med min kropp!! Pulsen slår som en stångjärnshammare, det pirrar och killar under huden och allting är nu allt annat än kul. Jag kommer fram till 1177 och där hänvisar dom till giftinforrmationscentralen. Första vändan så sitter jag i telefonkö i tio minuter men ger sen upp. Men så slår jag numret igen och som tur var så kom jag då fram direkt. Kvinnan jag pratar med är rar och lugnande och efter att ha kollat upp vad denna skit kan göra i samband med mina övriga mediciner som jag för övrigt tagit som vanligt så ger hon mig lugnande besked. Det enda den gör i medicinärendet är att den sänker effekten av Litium en hel del annars så är det inget alarmerande för stunden men skulle symptomen inte gå över så skulle jag kontakta vården. Och det är vad jag velat en stund nu, hjärtat skenar, andningen skenar, händerna skakar, svetten rinner och middagen åker hiss upp och ner i halsen, samt ett nytillkommet tillskott i oredan - gråten. Plötsligt känns världen hemsk och jag låg och lägre än under fotsulorna, jag bara gråter och gråter och gråter utan att egentligen veta varför. Jag pallrar mig in i sängen och ringer min bästa vän som såklart blir orolig och råder mig att höra av mig till vården igen för hon hör att jag är sämre än på riktigt länge.
Så vi lägger på och jag ringer det enda stället jag kommer på då och det är jouren.
Patient där sen x antal år tillbaka så där får man allt som oftast en go och pigg hjälpare i örat. Den här gången fick jag en liten Magnus och det kunde inte bli mer rätt. Vi talar en stund och hans lugn får ner mig några pinnhål och han säger att även om du inte tror mig nu så är detta temporärt och kommer förmodligen snart gå över vilket jag då tror föga på då......
Magnus och jag fortsätter samtala och han söker på allt han kan hitta om denna helvetesdricka och kontraindikationer, mängd koffein och den mängden relaterat till annat man får i sig. Till exempel så innehåller denna förrädiska dryck lika mycket koffein som tre koppar kaffe, en CocaCola innehåller ungefär en halv kopp kom vi fram till. Nu är ju kaffe äckligt och Cola är jag van vid härvidlag.
Magnus och jag kucklar vidare och så säger han men nu låter du ju nästan som vanligt igen och jag inser att kroppens rusning har klingat av och är nu hanterbar. Jag tackar Magnus för den fina support han bistod med och för en rätt trevlig pratstund, i alla fall valda delar av den..... Lite senare ringer vännen min upp för att kolla om jag mår bättre och det kan jag lugna henne med att jag gör.

Värmeslaget har gått över i frusna huttranden så det faller sig naturligt att krypa ner i sängen för kvällen. Där ligger jag däremot långt och länge för det var visst inte riktigt över ännu då koffeinet fortfarande for runt till viss del så när klockan började dra sig mot ett halv två så var jag rejält nojig då klockan skulle ringa första gången 7:30. Men till slut somnade jag och upp kom jag runt 8 och det blev bara lite stressigt.
Dagen har sen löpt på bra, fina och trevliga saker har hänt och inga större sviter av mardrömsgroggen har känts av som väl är.

Jag säger det ALDRIG mer Celsius eller någon annan sportdryck/energidryck/whatever!!! Jag dricker hellre apsvett än tar den vidriga skiten i min mun. Smaken var som att man har torkat upp utvält saft med en disktrasa och kramat ur i glaset och druckit. Effekt sen var gastkramande, jag trodde seriöst att jag skulle behöva tillkalla ambulans vid ett flertal tillfällen, och känslorna var som vid ett psykbryt modell XXL..
Så om jag får råda så skulle skiten försvinna från varenda butikshylla och kyl och ingen ska någonsin ta det i sin mun nåt mer.
Nu vet ju jag att jag kanske inte använde den rätt då jag trodde det var nån typ av cider eller läsk men fick höra det sen att den är något man använder vid träning.

Skitsamma kontentan av det hela är om det inte framgått redan är att är du rädd om dig själv så håll dig så långt ifrån denna smörja som det bara är möjlig för inget gott kan komma utav att dricka den.

Enougf said!!!

Nu går jag och knyter mig.