Funderar på att ta en lur och känner jag mig själv rätt så vaknar jag lagom till läggdags vilket inte är helt fel för då uppslukas denna dag av sömn och jag slipper närvara.
Motvilligt och krasst konstaterar jag att min neråtperiod inte var slut utan att den bara hade paus för en stund. Är nu rätt nere och låg generellt och vad som händer i tankevärlden varken vågar eller vill jag säga.
Jag måste pysa...... Få ut skiten inuti, vet bara ett sätt, ett jävligt dåligt sätt men ändå det funkar fast det är inget att rekommendera så nu är det färdigskrivet om det!

Just nu när jag är låg så gör allting ont. Det gör ont när folk inte svarar på det jag sänder ut i sms, mail, pm telefonsamtal you name it. Jag vet att jag inte ska ta åt mig men det gör ont ändå, att det finns en rimlig anledning slås direkt bort och avfärdas och istället så vänds det emot min person som ett fientligt angrepp.

Mycket snurrar i huvudet och jag är så evinnerligt trött trött trött. Även nojig över hur min kropp behagar böka med mig såsom torrfylla och kraftig slagsida på kroppaset så jag är nära att falla till marken gång på gång och slå min dumma lilla huvudknopp.
Vad är det för nåt, läskigt ju!!

Gjorde om i min hall förut, blev bra. Det jobbiga är att jag skulle behöva göra ett besök i källaren med nedtagen asful Öbo-hatthylla för att minimera snubbelrisken, men orka ens svänga benen över sängkanten ju, nä den får stå kvar.

Nu först apelsin sen sova!

I folks hem återfinns det nästan alltid växter av olika sort färger och form och det vanliga med dessa är att dom behöver framförallt vätska för att blomma med någotsånär jämna och ojämna mellanrum. Det finns nästan lika många växtsorter som det finns människor. Alla växter behöver skötsel och omvårdnad för att inte sloka, tappa blad och bli hängandes i ett moloket tillstånd. Man anpassar ofta sitt val av växter efter förmågan att kunna sköta om dom, ju grönare fingrar man har desto mer avancerade växter återfinns i fönster och bänk.

Men så finns det de som har en alldeles för avancerad växt mot vad de klarar av att sköta om....

Jag är plantan samtidigt som jag är den som sköter om den i det här fallet. Plantan vill sträcka sig mot solen för att få dess energi, plantan vill stå ute på balkongen för att vätan uppifrån ska ge den näring så den kan växa vidare.
Men problemet är att plantans innehavare inte vet hur ofta plantan behöver näring och inte, i vissa stunder dränker denne plantan och det som ska rädda kan istället döda. Ägaren vet inte att plantan behöver solljus så plantan står i en garderob. Väl där i garderoben så börjar plantan att sloka i sin ensamhet, ett och ett faller bladen av tills det bara är en vek slokande stängel kvar som innan var så reslig så den nådde högt över krukans kant. Men se nu, den långa stängeln som förr sträcktes högt upp den möter nu jorden på samma ställe som dom nu små och förtvinade rötterna är.

Vad jag vill säga med detta är att leva med psykisk ohälsa är som att ha fått sig ofrivilligt pådyvlad en växt som är långt bortom vårt kunskapsområde och ibland får det oss att förtvina av antingen överansträngning eller överdriven skötsel, eller kanske till och med ingen skötsel alls.
Vi alla måste foga in oss i ledet till plantskolan där vi får veta hur att sköta just den växten som vi antingen alltid levt med men inte klarat av eller som nyligen fått tilldelad.
För inte vattnar du din orkidé med Fanta?? Inte vattnar du väll din kaktus två gånger dagligen? Nej precis! Och bara för att kaktusen sticks så betyder det väll inte att precis alla växter gör det!! För tänk, det finns ju till och med kaktusar som inte sticks alls utan som faktiskt är lite mjuka....

Så vad jag bittert fått erfara är att jag behöver mat, sömn och medicin på fasta tider, jag bör ej stressa för mycket och vissa saker som funkar för någon funkar inte för mig. Jag är ingen garderobsblomma men ej heller en stor prunkande palm i jättekruka. Jag har förlikat mig med att vara en alldeles vanlig blomma som faktiskt blommar fint rätt ofta bara jag pysslar om mig enligt rutin, ser om min jord så den är näringsrik så jag orkar bära upp denna planta som är jag och sköter jag det så vet jag att jag kan blomma många fler gånger och även växa till mig och kanske till och med byta upp mig till en större kruka.

En massa symbolik från växternas värld som är en värld som jag faktiskt inte är särskilt bevandrad i men som jag lär mig mer och mer om likväl som jag lär mig om min sjukdom och vad som fungerar för den och med den. Nu är inte mina psykiska diagnoser på nåt sätt nya men det är fortfarande så att ibland måste jag lära om och på nytt för att jag märkte att just den saken som jag gjorde fick min planta att vika sig och tappa sina blad. Ibland krävs en extra skvätt vatten (medicin) eller kanske byte av kruka för att det ska slokas mindre....

Och för att återgå till psykisk ohälsa och mina liknelser så var det just det som det var med kaktusen. En del människor lever i den föreställningen att psykisk ohälsa smittar men det kan inte vara mer fel. Det är ju lite som med kaktusen, man tror att det gör ont att lägga händerna på en kaktus, man tror sig veta till och med att precis alla kaktusar sticks och gör ont när det i själva verket finns de som är alldeles lena och mjuka att ta på. Och det behövs faktiskt inte bara en kaktus för att riva sig på törnen...
En stor del av föreställningen om att psykiskt sjuka är farliga hjälper media till att sprida för så fort ett dåd begåtts och det har skett i någon form av affekt så heter det med stooora bokstäver "PSYKSJUK" gjorde si eller så. Det vrålas ut att alla växter som inte är en helt vanlig pelargon eller begonia är otäcka sticksiga kaktusar och Gud nåde den som vågar närma sig en kaktus den kommer bli en levande nåldyna.... Huuvaaligen!!!

Nej, så är det inte, alla vi avarter som inte har ett finstämt känsloregister utan onormala böjelser eller åt något håll med mer eller mindre upp och ner pekandes humörkurva vi är banne mig inga otäcka kaktusar med sylvassa taggar!! Om man istället börjar syna bladen omkring oss så kan det dölja sig en eller flera små taggar under bladen på den mest välansade blomman i rader av likasinnade i fönster där solen minsann också lyser med sin frånvaro i tid och otid.

Jag slår mig fri, jag är varken kaktus eller pelargon, jag är ingen hejare på blommor men de jag har lever vilket är synnerligen otippat - själv är jag en sån där halvstor grön en som växer sig rejäl och kraftig och mycket väl kan blomma bara vattning och omhändertagande sköts enligt konstens alla regler.

Så till er alla som tror annat - gå ut och våga känn på kaktusar :) Det är rosen som förklädd i sin skönhet som har dom vassaste taggarna. ;)

Ja jag är sjuk. Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag har sedan länge en paxad plats på en känslornas berg och dalbana, en plats jag ej valt själv och kära nån vad jag skulle vilja slippa den. Jag är bipolär och det vill säga att ibland är livet en fest medans andra gånger är det som att mörkret vill kväva en och att bara kunna sluta andas så man upphör att finnas är en het önskan. Motpoler, ena stunden strålande glad och i motsats då när jag har ena foten i graven.

Det är aldrig någon annans fel det är så min kropp är. Det kan finnas en utlösande faktor ja men då beror det oftast på att min kropp inte kan ta upp litiumet som jag äter för att minska toppar och dalar så jag är extra sårbar då.
Jag är inte särskilt sugen på att prata när jag är här långt nere där jag är nu. Jag uppskattar vänliga gester och ord, men pratar gör jag helst med de absolut närmaste för då behöver jag inte förklara och jag behöver inte skämmas när tårarna rinner över...

Att vara ute bland folk är nu svårt, jag skyggar till och med för solen. Min värsta mardröm är att behöva stöta på någon jag känner, att behöva fejka, vara låtsasglad medans naglarna gräver sig in i handflatan av ångest och oro för att tårarna ska komma eller för att den jag pratar med ska se att jag fejkar och fråga hur är det så jag måste ljuga. Jag tycker inte om att ljuga!

Var på mottagningen idag, dom skulle kolla Litiumkoncentrationen i blodet och där skedde ytterligare något som gjorde allting ännu mera jävligt, som om det inte var nog...!!
Vågen!! Min bästa vän och värsta fiende.... De siffror som stod där fick mig att vilja sätta tungan i halsen och kvävas på plats. Så det var ju just snyggt, som det inte räckte med skit ändå!!! Jag tänker inte ens gå in på den biten men det jävla maskineriet är också igång nu - faan jag behöver inte mer skit nu!!!

Jag satt på jouren i 6 timmar i går bara för att få höra när det väl var min tur att vi vill lägga in dig men ända platsen som finns är på psykosvården. Aldrig, aldrig någonsin att jag låter det hända, nej!!! Jag har varit rejält psykotisk en gång och det räcker för att veta att där sätter jag inte min fot. För till sjukdomen hör att man (jag iaf) blir väldigt misstänksam, rädd, orolig och lättskrämd, för att inte tala om folkskygg. Dessutom får jag huvudet fullt av konspirationsteorier, brevbäraren är suspekt, tanten på bänken spanar på mig och Gud förbjude om någon tittar lite extra på mig då....
Den gången jag var riktigt psykotisk var något av det vidrigaste jag varit med om. Jag låg på ett golv och ålade runt i mitt eget snor och i mina egna tårar och skrek, riktiga primalskrik i vildaste panik för väggarna kunde tala, taket var på väg ner för att mosa mig, det var gastkramande röster överallt, gardinerna var stora ormar som skulle äta mig och den rädslan ångesten och paniken fick mig att skrika oavbrutet i flera timmar tills jag somnade av ren utmattning.
Det går kanske att förstå min rädsla....

Vanmakt. Över önskan att slippa ta till kniven och önskan att bara få det gjort. Jag är helt övertygad om att om jag bara fick göra det så skulle allt bli så mycket bättre. Jag skär mig i ångestlindrande syfte, inget annat och jag vet att bara jag får skära så blir allting bättre. Det är så och har alltid varit så och det är det enda jag kan och vet. Problemet är att det är en jävligt jobbig raksträcka fram till fullbordat faktum, ångesten sitter som en broms i och med att jag vet hur hemskt ögonblicket då det händer är. Men jag vet också lättnaden efteråt.

Det är fullskaligt krig inuti nu, på alla fronter. Ångesten, skygghet kontra ensamhet, viljan att skada, maten och allt det, frustrationen, våndan över att jag är fast i min situation och vården verkar inte kunna göra något som direkt hjälper. Jag är utelämnad till mig själv och jag är definitivt inget bra sällskap. Eller ja, jag kanske ska säga jag och alla mina hallisar, dom är överallt och ingenstans konstant och är svåra att rå på och förstå. Nyss var det nåt svart jävelskap som for runt men jag orkade inte ens bry mig, med andra ord så har jag haft så mycket hallisar (hallucinationer) så jag vant mig.

Tänker tanken att man borde äta nåt men det slås ur hågen rätt kvickt när jag för min inre syn kan se en gigantisk lysande blinkande blippande tavla med siffrorna som stod på vågen på förmiddagen så jag återgår till mina solrosfrön och bubbelvatten.

Jag skriver inte detta för att få stackars och synd om sagt utan mycket för att jag ska förstå själv men också som en förklaring till ett kanske annorlunda beteende än vanligt.
Så som sagt det är absolut ingens fel och jag är inte farlig för någon annan än mig själv.
Mina tankar, uttryck och handlingar kanske talar för att jag är som förryckt, inte jag, men långt inne så sitter mitt vanliga jag och vill inget hellre än att få komma ut. Jag framtvingar inte detta och jag trivs inte med det alls. Ha tålamod säger jag till er men har inget själv......

I vården frågar man: hur kan vi hjälpa dig?
Alltid samma svar: skjut mig!
Dom vill dock aldrig det........
Ska man behöva göra allting själv!?!??
Och nej, jag ska inte skjuta mig eller nåt annat men för stunden önskar jag att jag slapp vara med för verkligheten är fan ingen piss i kakan nu.

Jag har nu gått i ide, kommer fram när det blitt bättre!!

Älskade Liten dina små fossingar har stansat in spår i min själ som aldrig kommer att försvinna. Mitt hjärta slår ihop med ditt och ju närmare du är desto mer känner jag att jag lever. Jag speglar mig i dina ögon som är djupa som skogstjärnar och jag vill bara drunkna i dom. När dina vackra bruna ögon blundar så vilar min hand på ditt huvud, av kärlek, för att få vara nära och som skydd. Jag har lärt mig vad kärlek är bara på det dygn som du varit här, det behövdes inte mer än så. När spjuvern i dig tänder diamanter i dina ögon och du har bus i hela kroppen då porlar det glädje som ur en fjällbäck om våren. Att få ha dig intill mig och känna värmen från din lilla kropp och ditt hjärtas puls mot min hand får mig att ifrågasätta om jag aldrig någonsin varit olycklig nån gång. För med dig nära så är sorg, besvikelse, ledsamhet, ilska endast ord som jag inte vet vad de är eller betyder. Du är glädje, du är kärlek, du är lycka, du är den enda hunden som fiskat upp mig från botten, ända längst ner från djupaste botten för att få känna vad livet egentligen är och handlar om.
Det är villkorslös kärlek som studsar fram och tillbaka likt en boll i en tennismatch där båda vinner.
Jag räds den stund då du måste åka ifrån mig för den stunden så är jag inte längre hel. Jag önskar att du fanns i min omedelbara närhet året runt livet ut. Jag skulle göra allt för dig. Livets skeenden, händelser och ting blir oväsentliga när du är där jag är.
Jag vill inte känna av ovissheten i att inte med säkerhet kunna veta att du mår bra och är trygg, att inte veta vart du är - men mest av allt, sorgen i att du inte är där jag är.
Jag har älskat förut, djur människor allt, på många olika vis men ingen har någonsin rört upp ett dammoln av ren kärlek så jag blivit helt förblindad så som du gjort.

Jag vill för alltid vara förblindad och jag vill alltid känna din värme mot min hud. Kärlek , ovillkorlig och oändlig!

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. Det känns lite som när man ska startat bilen en kall morgon och den bara står och hackar men vill inte riktigt tända och komma igång utan bara står där och hostar och hostar, motorn är igång men inte till fullo som man kan börja köra. Ungefär så känns det, humöret är som den där bilen lite morgonsur och ej startklart, alla idéer ligger inuti motorn som då väll ska vara en liknelse av hjärnan, och dom kan inte komma ut till fullo och sättas i verket förens motorn/hjärnan har startat. Nu är det nåt slags temporärt offmode och det gillar inte jag. Jag vill ha full sprut både på tanke och kropp, full av idéer och engagemang, redo att skyffla i mig av vad dagen har att erbjuda.
Men nej nu är motorn sur efter alla tändningsförsök så nu puttrar den inte ens och det jag gör nu är detsamma som att lämna lysena på och gå därifrån. Jag försökte putta igång motorn med något frukostliknande men det nappade den inte alls på så nu sitter jag här i mitt hörn och är mäkta irriterad över att det tycks vara det enda jag förmår nu.
Ursäkta den sura undertonen i min skrivelse, jag har tydligen såna dagar också även om dom är få. Jag jobbar på't!

Egentligen borde detta vara en glad och tacksam dag vilket jag tror att det också blir tids nog, jag måste bara över det hinder som är i vägen. I såna lägen är beslutsamhet och en stark vilja bra verktyg. För att vara sån här är varken tilltalande eller konstruktivt!

Jag väntar för stunden på min vän Ulrica som jag inte sett på evigheter och vi ska luncha ihop. Så det blir ytterligare en tur till Kinamuren vilket är något att glädjas åt om något. Att träffa Ulrica är ett stort glädjeämne och jag räknar minuterna tills hon kommer. Efter vår lilla dejt så kommer en till kär vän hit och då ska det mysas. Sandra med sin bula ramlar in på eftermiddagen och då blir det glass och hemgjord kolasås. Jag ska göra en helt suverän variant som jag lärt mig av mamma för en herrans massa år sen. Jag minns när jag fick den första gången hos henne så satt vi ute och varenda gång av av någon anledning skulle in så stoppade jag finget i kolasåsen för jag tyckte så mycket om den. Inget jag skulle göra nu men i nedre tonåren så hade man väll inte bättre vett än så....

Imorgon är det bytardag igen och Malin och jag vår vana trogen skall vara på plats med våra klädpåsar och välvässade armbågar som vi gjort dom senaste tre åren, jag tror även Malins mamma Siv ansluter i år om jag inte är helt fel informerad. Det ska bli kul faktiskt, längtar!

Nu ska jag gå och peta i mig något mer för att se om den här tjuriga kroppkakan kan få lite energi att komma ur startgroparna äntligen

Men dåså, då blev det ju utrymme för lite verbala utsvävningar i skriftform, det var inte fel, det hinns ju sällan med nu för tiden.

Dagen hittills dårå. Först upp och stå tidigare än själva tuppen eftersom jag hade möte med Ann och Jocke på Arbetslivsresurs kl 8:30. Och vad beträffar lokaliteten så var det något som gått mig helt förbi, jag var tvärsäker på att det var hos Jocke på Arbetsförmedlingen. Så jag hade spanat in en buss med lagom gott om tid utan att behöva stressa, det var till och med så att jag hann ta en selfie med en ful staty på Järntorget. Men när jag väl kom till arbetsförmedlingen så kom jag inte mycket längre, det var väldigt stängt där. Så det var bara att vända och ringa Ann och undra vart jag skulle vara och såklart så var det ju hos henne mötet var, suck, jag hatar när jag gör fel!! Men jag hade tio minuter på mig att ta mig från Järntorget bort till Conventum och som tur var så stod där en buss inne som det bara var att hoppa på och sen kliva av vid konserthuset och pinna på som sjutton. Jag kom faktiskt bara 3 minuter sent, det var bra ändå för att var sen ;)
Mötet avlöpte bra, bra saker blev sagda även om inga färdiga lösningar presenterades, men dom jobbar vi på...

Sen hem en sväng innan jag skulle vara på USÖ. Jag lämnar några av munkarna från igår till Lena som blev glad för det.
Jag tassar upp på Hudmottt och anmäler mig i kassan men hinner inte särskilt långt innan receptionisten ropar tillbaks mig för det var nåt som inte riktigt stämde. Tiden, det var tiden som inte stämde - jag skulle ha varit där en timme tidigare - vaddå koko man känner sig!! Men det var en flink receptionist som jagar rätt på en ledig sköterska som genast tar sig an mig. Först verkar hon lite hård och kärv men den uppfattningen kunde inte vara mer fel än rätt. Så otroligt skön och underbar människa det var, jag glömde helt att jag stod i ett behandlingsrum på sjukhuset, vi bara garvade en massa och stod där och slängde käft tills det var dags att gå. Och händerna fick MVG för dom hade jag tydligen skött exceptionellt så något bad eller inpackning behövde dom ej.
Så glad i hågen gick jag därifrån :)

Hemma fick det bli lite förtäring då frukosten denna dag upphört att existera dumt nog. Men lunchen smakade bra, en repris på gårdagens fick det bli och det smakade lika bra idag om inte godare.
Jag fick mig en utmaning i skriftform då en icke svensktalande kvinna svarat på min blocketannons och jag suger verkligen på att formulera mig på engelska. Låttexter eller typ dikter funkar men i brevform - uuusch!! Jag får väll se vad hon svarar..

Resterande del av dagen så lyser kreativitetens lampa och det ska pärlas och pillas och så lite städ på det. Det är faktiskt skönt med såna dagar då lite är inbokat då man har mycket tid för sig själv. Men ikväll kommer mina grabbar och ska bo här över natten, då kommer godiset som jag handlade på BraZoo igår mycket väl till pass, jag kommer bli såå populär ha ha.... Det är jag ändå så det var bra med den saken.... :)

Nu tar resten av livet vid så nu måste jag upp ur min sköna kofåtölj och sätta fart!

Ursäkta min slöhet och utevaro från detta uttrycksform, man kan säga kort och gott så att jag har ett liv numera, ett liv som kräver min fulla uppmärksamhet och som lämnar ytterst lite tid över till skrivande även om jag älskar det. I framtiden önskar jag mer tid att uttrycka mig på och det är prio.

Idag har det varit fullt sprut på allt. Jag stod upp tidigt trots att klockan hade förberett för en generös sovmorgon. Redan på morgonen hanns det med att börja på nya projekt. Men innan jag började med all fysisk handlingskraftighet så slog jag en signal till den behandlare som jag hade på Ätstörningsenheten. Det är ju ett tag sen vi avslutade nu och innan jag plockade bort hennes nummer ur telefonboken så ville jag tacka henne och ge henne en rapport om dagsläget. Det blev ett långt och glatt samtal som avslutades på bästa sätt båda väldigt nöjda.

Sedan fick katastrofzonen tillika garderoben sig en riktig rundsmörjning. Där jag tidigare fått stå i dörrhålet och sträcka in handen om jag ville ha något där skådar man nu till och med golvet. Jag som har funderat länge på om det där golvet ens existerar....
Sen var det raka bananer iväg till Ann på Arbetslivsresurs och diskutera jobb. Efter det så halkade jag in på BraZoo för att köpa en överraskning till grannens hund Icko som han ska få imorgon. Jag tycker han är så söt och kärvänlig och vill alltid hälsa så nu ska han få sig en överraskning är tanken den lilla voffen.

Efter hundprovianteringen så blev det raka bananer hem till Desirée och Patrik och en Astrid som dagen till ära var extra charmig och go. Det besöket slutade med en hel eftermiddag och kväll i goda vänners lag. För efter Astrid och Dessans goda hemgjorda fisk och remouladsås så bar det iväg rakt ut i spenaten. Först till ett ställe jag aldrig tidigare varit på nämligen Rönneshyttan och ett varuhus mitt ut i ingenstans lite otippat. Det var ett väldigt speciellt och udda varuhus och kul hade vi. Vi skulle kolla på cykel åt unga fröken eftersom hon fyller full hand nästa vecka, men tyvärr fanns inte den hon önskade sig. Jag tyckte vi fick jackpot dock med assistansen när vi skulle kolla på cyklar, stans skönaste snubbe! Alltså jag bara tokgillade den karln, skönare människa får man leta länge efter. Han var ett unikum, så jägarns go och härlig så jag hade velat ta med honom hem, hur går den där låten nu igen......att ha en man i byrån,..na nana na na.....
Det blev dock inget tvåhjuligt som följde med i bilen trots charmisen som nog lugnt hade kunnat kränga en 16 tummare till mig bara med en blink och så den där härliga dialekten..
He he, nåja, sedan blev det en repa till först Toys r us. Och där må ni tro hände något jag aldrig någonsin kunnat tänka mig!
Först lullar jag och min skara rara runt bland dockor och bollar och allt vad det nu var, föga intresserad och måttligt road. Astrid var eld och lågor och for omkring helt bananas av alla intryck och sprudlande känslor och uppoppande önskningar. Jag gled mest med, men så får jag syn på ett bord där det fanns möjlighet att stanna till och leka med Play dough. Jag började fingra lite på leran men fångade sen in Astrid och visade henne möjligheten. Sen var det kört! Vi fastnade där, båda två lika exalterade över den olikfärgade geggan som gick att stämpla, pressa, kavla, tryck och göra allt möjligt med. Men det som fångade bådas våra intressen var korvpressen. Man petade in leran i en tub och tryckte sedan med en grej så leran pressades ut som en korv med snits, och petade man i olika färger på leran så blev korven regnbågsfärgad. Woow tyckte vi och både Astrid och jag hade huuuur kuul som helst. Ironiskt nog så var det den vuxne som fick tjatas ut ur leksaksaffären denna gång, ja för jag tyckte verkligen det var "skit"kul att göra korvar och för den delen så var jag ju även tvungen att föreviga dom också en sisådär sjuttioellva gånger

Till slut drog sig vårt lilla sällskap iväg not Marieberg och blev där en kortis innan dom var så snälla så dom körde hem mig.
Väl hemma mötes jag av ett slagfält i sovrummet och delar av vardagsrummet. Men på ca 40 minuter fick jag det hanterbart och beboeligt och resterande röra som nu är av mycket mindre modell spar jag till imorgon, men mycket bättre blev det faktiskt så jag är nöjd.
Snart bädden för att orka med morgondagens alla göromål, 16 stycken är dom och börjar redan klockan 9 då jag har ett viktigt läkarbesök.
Men det ska gå bra, allt brukar lösa sig

Jag vågade!!!

Jag sålde mina vågar i helgen, jag vågade faktiskt det, och det är knappt jag tror det själv. Att göra mig av med vågarna är för mig likställt med en alkoholist som tömmer spritflaskorna i vasken för att sätta stopp för ett beroende. Man gör det med skräckblandad förtjusning, ser på medans varje droppe rinner ur flaskan och träffar botten på diskon med en droppe som smäller högre än ett pistolskott. För även om man vet att man gör det rätta och är (hyfsat) trygg i beslutet så är det alltid ett uns av det där gamla, det sjuka kvar i ens medvetande, ett spår av det gamla som vad det verkar som aldrig kallnar och aldrig försvinner. För ju närmare slutet på flaskan, eller i mitt fall avlämnandet av mina vågar så blir det plötsligt högljutt uppe i huvudet av alla gammal troll och demoner från förr som kryper fram som äckliga kackerlackor och blir till ett stort intermezzo av okvädningsord, förebråelser, gutturala vrål och ångestliknande böner som skriker så det skär i mitt medvetande att gör det inte din idiot låt bli annars skriker vi ihjäl dig

Jag tänkte ut när jag väntade på mannen som skulle hämta vågen som han visat intresse för att jag ska försöka få honom att ta med sig båda, kosta vad det kosta ville. För i det här fallet sket jag högaktningsfullt i värdet och pengarna, jag såg min chans att bli befriad, att klippa navelsträngen en gång för alla till matmonstret som varit olovligt inneboende i mitt medvetande så länge. Och ståendes i hallen pratandes lugnt och stilla trots att det kändes som att någon höll på att extrahera mina inre organ i vaket tillstånd utan bedövning så lyckades jag med konststycket att dyvla på honom bägge vågarna, att ta med sig dom och gå ut ur mitt liv med själva ratten som styrt livet mitt.

Hur ska jag göra nu, ingen ratt, ingen gps, ingen karta - måste börja helt på nytt igen.
För nu är en gång för alla dessa ting ute ur mitt liv, dom som utgjort det centrala, ryggraden i hela min verklighet, det allting är upphängt på, jag måste hitta något annat att fästa blicken på.
När det var som värst gick jag upp på nätterna och vägde mig. Varje gång jag vaknade på natten med toabehov så på vägen tillbaka till sängen så blev det alltid ett stopp på vågen. Fråga mig sen på morgonen efter vad det stod på vågen och jag mindes inte en siffra, men ändå så skulle det göras åter igen natt efter natt.
På dagarna var det också vägning. Först enligt en utstuderad procedur på morgonen som var lite av dagens kompass, stod det några gram åt fel håll så betydde det en dag av strid och kamp, med mig själv och mina tankar och mot mat och siffror och gram. Och jag var aldrig nöjd! Aldrig aldrig aldrig!!
De siffror jag stod och föll på då som gav mig hysteriska utbrott och stränga bestraffningar dom är idag passerade. Det som då gav mig panikångest är något jag nu hanterar enligt ordning, det blir inga indragningar eller bestraffningsmarcher längre även om jag helt ärligt ska erkänna att det är ännu inte kav lugnt uppe i mitt huvud, nej det vore att bedra sig att säga. Men skillnaden nu är att jag låter mig inte styras av dom eller siffrorna.

Så nuläget är som följer. Det är våglöst men inte ljudlöst. Det är inte viktlöst men utan vikthets. Träning är skönt av den anledning att man kämpar sig trött på ett bra sett som leder till något sunt inte kämpa mot ett osunt mål som är som att vara åsnan som jagar moroten som sitter på ett metspö hållet av puckot som sitter på ryggen.
Visst jag har mina issues fortfarande, jag tänker mycket men bra mer funderingar än sjuka besattheter. Jag vill vill vill leva och må bra och jag vet att kämpa motströms som det är att göra om man gör när man lever under matstressen och våghetsen går inte och man måste befria sig från det som håller en nere, saker som hör till det förgångna och det sjuka.
Jag mår bra och vill fortsätta med det så därför valde jag att gör mig av med det som hindrade mig, för hur mycket jag än ville slå bort den tanken så inser jag att faktiskt var så......


Dropp dropp dropp splatt smasch PLASK!!!
Det suger i en att jäklar vad slösar bort dyra pengar, en massa slit rinner ut nu....
Men man kan istället se det som så att för varje droppe, för varje plask är jag ett steg närmare att bli kvitt det, bli helt fri att tänka sunt

KLIPP!!!
Mitt val, det slutar här, det slutar idag!! Jag kräver tillbaks kontrollen över mitt liv! För jag har ett, jag kunde ha varit utan, varit död efter så många gånger på gränsen, men jag överlevde alla dessa gånger och som en hyllning till alla dom och att jag lever så sålde jag vågen.